Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cartesius, Renatus (Descartes, René)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
endast förståndsverksamheten, utan hvarje form af
medveten andlig verksamhet ("cogitationis nomine
complector id omne, quod sic in nobis est ut ejus
immediate conscii simus"), och 2) att han egentligen
icke vill hafva nämnda sats betraktad såsom en
slutledning eller ett bevis, utan fast mer enständigt
yrkar, att den uttrycker menniskans första genom
omedelbar åskådning ("simplici mentis intuitu") gifna
och otvifvelaktigt vissa kunskap. C. vann sålunda
ur sjelfva tviflet en fast punkt, och i och med
detsamma fann han tillika en substantiel verklighet,
som är af rent andlig natur. Om han också ej förmådde
– eller ens försökte – att ur denna andliga princip
utveckla en alltigenom idealistisk verldsåsigt, så
var likväl å andra sidan hvarje rent materialistisk
verldsåsigt vetenskapligt omöjlig, så snart det
stod fast, att det fins en verklighet, som icke är
kroppslig eller sammansatt och icke låter förklara
sig på mekaniskt sätt. C. anmärker vidare, att
sinnekunskapen alltid är tillfällig och följaktligen
föränderlig, och han drager deraf den slutsatsen,
att alla nödvändiga och oföränderliga sanningar
måste, oberoende af all sinlig erfarenhet, tillhöra
menniskan eller, enligt hans uttryckssätt, hafva
sin grund i vissa "medfödda idéer". Han hänvisade
således till en kunskapskälla af annan och högre art
än våra sinnen och uttalade dermed den filosofiska
rationalismens grundtanke. Men liksom hans idealism
icke blef något mera än en kraftig ansats, så
kunde han icke häller fullständigt genomföra sin
rationalism. Han sökte nämligen aldrig att närmare
utreda förhållandet mellan vårt medvetande och dess
bestämningar samt röjde dessutom ett realistiskt och
empiriskt föreställningssätt genom att allt för mycket
hänga fast vid den vanliga föreställningen om en
skapelse – hvarvid skaparen och det skapade betraktas
såsom mer eller mindre fallande utom hvarandra – och i
öfverensstämmelse dermed tala om de medfödda idéerna
såsom "vid menniskans skapelse inlagda i hennes själ".
Bland de medfödda idéerna sysselsätter C. sig
företrädesvis med Guds-idén, mindre från den
synpunkten att Gud är det högsta och vigtigaste
föremålet för mensklig kunskap, än derför att,
enligt honom, denna idé är den enda förnimmelse,
som omedelbart gifver menniskan en nödvändig och viss
kunskap om någon annan verklighet än hennes eget jag,
och emedan den just derför utgör källan till all
sådan kunskap. Ty då Guds-idén närmast framträder
såsom en med menniskans känsla af sin egen ändlighet
förbunden, men deremot alldeles motsatt föreställning
om ett oändligt eller absolut fullkomligt väsende,
så är det visst, menar han, att denna idé hvarken
kan vara frambragt af henne sjelf eller af någon
annan ändlig varelse, och att det således verkligen
måste finnas ett sådant fullkomligt väsende, som
gifvit henne en idé om sina fullkomligheter. Sedan
C. bevisat Guds existens, vill han derifrån leda
sig till visshet om att det äfven finnes en kroppslig
verklighet och sålunda åtminstone till en viss grad
hafva sitt tvifvel på den sinliga erfarenhetens
objektivitet. Detta gör han genom att framhålla såsom
en af de
fullkomligheter, hvilka ligga i begreppet om Gud, att han
är sannfärdig och följaktligen icke kan bedraga
den af honom skapade menniskan med afseende på
hvad hon förnimmer klart och tydligt. Men tydligt
förnimma vi, enligt C., om kropparna ingenting
annat än rumsbestämdhet eller utsträckning och
olika former deraf. Liksom C. ansåg tänkandet vara
själens "attribut" eller konstitutiva bestämning,
förklarade han den kroppsliga verklighetens attribut
vara utsträckningen. Fasthållande detta, bemödade han
sig att genomföra ett rent mekaniskt betraktelsesätt
af det fysiska universum, hvaruti han äfven inbegriper
icke allenast det vegetativa och det animaliska lifvet
– djuren betraktar han såsom automatiska maskiner
–, utan äfven den lägre (omedvetna) sidan af det
menskliga lifvet. Hans filosofi slutar sålunda
i en afgjord kosmologisk dualism, i det att hon
antager tvänne till sjelfva sin art ("toto genere")
alldeles motsatta slag af ändliga eller "skapade"
substanser, nämligen tänkande och utsträckta, eller
själar och kroppar. Hans lärjungar, hvilka sökte
öfvervinna svårigheten att på ett tillfredsställande
sätt förklara sammanhanget mellan dessa artskilda
substanser, drefvos dervid att utveckla cartesianismen
i panteistisk riktning. (Se Geulinx.)
Med frågor, som tillhöra den praktiska filosofien,
ville C. ogerna sysselsätta sig. Han förklarade,
att menniskan på detta område trefvar i mörker, så
länge hon lemnas åt sig sjelf, hvadan hon behöfver
ledas af den gudomliga uppenbarelsen. Denna praktiska
dogmatism står för öfrigt i närmaste sammanhang
med hans uppfattning af friheten. Viljan kan han
icke tänka sig annorlunda än såsom en godtycklig
makt öfver de solliciterande motiven ("liberum
arbitrium"). Då C. hade en sådan uppfattning,
är det mindre underligt, att den fria viljan
föreföll honom icke endast obegriplig, utan rent af
begreppsvidrig – oaktadt han, för att bevisa hennes
tillvaro, hänvisade till vårt omedelbara praktiska
medvetande och t. o. m. stundom kallade henne en
medfödd idé. Vidare är det alldeles följdriktigt, att
han gör begreppen om rätt och orätt beroende af Guds
absolut fria, d. v. s. rent godtyckliga, vilja. Men
om dessa den gudomliga viljans godtyckliga beslut
("beneplacita divina") kan menniskan erhålla kännedom
endast genom en yttre och öfvernaturlig uppenbarelse.
I matematikens historia har C. sin största betydelse
såsom skaparen af den analytiska geometrien. Men
äfven på andra områden gjorde han banbrytande
upptäckter. Han var t. ex. den förste, som angaf
den verkliga betydelsen af eqvationers negativa
rötter; han fann en ny och sinnrik lösning af 4:de
gradens eqvationer och införde beteckningssättet med
exponenter, hvarigenom han lade grunden till räkningen
med potenser. Inom optiken har ljusets brytningslag
sitt namn efter honom.
C:i förnämsta arbeten äro Discours sur la méthode
(i "Essays philosophiques", 1637), Meditationes
de prima philosophia (1641), Principia philosophiae
(1644) samt Géometrie (1637) och Dioptrique (1639).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
