Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cassii guldpurpur, kem. - Cassini. 1. Giovanni Domenico C. - Cassini. 2. Jacques C. - Cassiodorius (Cassiodorus), Magnus Aurelius - Cassiopea (Grek. Kassiopeja). 1. Grek. mytol. - Cassiopea. 2. Astron. - Cassiterides insulæ, Tennöarna. Se Kassiteriderna - Cassius, namn på en fornromersk patricisk ätt. - Cassius. 1. Spurius C. Viscellinus - Cassius. 2. Cajus C. Longinus - Cassivellaunus - Casström, Samuel Niklas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
guldklorid och tennklorur (eller snarare
tennklorurklorid). Den utgöres af tennoxidhydrat,
blandadt med fint fördeladt guld, och begagnas till
frambringande af purpurröd färg på glas och glasyrer.
P. T. C.
Cassini. 1. Giovanni Domenico C., italiensk
astronom, f. 1625, blef 1650 professor i
astronomi i Bologna. 1664 och 1665 anställde
han i Rom observationer rörande tvänne kometer
och bestämde deras banor. Samtidigt bestämde han
Jupiters rotationstid, upptäckte denna planets
afplattning och beriktigade teorien om hans
drabanters rörelser. C:s Efemerider öfver Jupiters
drabanter (1668) väckte så stort uppseende, att
franska regeringen 1669 kallade honom till Paris
och utnämnde honom till direktor vid observatoriet
derstädes. 1671–84 upptäckte han Saturni fyra månar,
anställde noggranna iakttagelser med afseende på
zodiakal-ljuset, bestämde månens rotationsaxel och
förklarade orsaken till dess librationer. Derjämte
fortsatte han till Roussillon den af Piccard och
Lahire norr om Paris började gradmätningen. Hans
förnämsta skrifter äro De cometa anni 1652–53 (1653)
och Opera astronomica (1666). Under de sista åren af
sitt lif var han blind. Död 1712. – 2. Jacques C.,
den förres son, fransk astronom, f. 1677, blef 1694
medlem af franska vetenskapsakademien och 1696 af
Royal society i London. 1712 utnämndes han till
direktor vid observatoriet i Paris och afslutade
sedermera faderns gradmätningsarbeten. I sitt arbete
De la grandeur et de la figure de la terre (1720)
förfäktade han den satsen, att jorden ej är afplattad
vid polerna. Dessutom skref han Eléments d’astronomie
(1740) och Tables astronomiques o. s, v. (1750;
en fortsättning af det förra verket). Död 1756.
Cassiodorius (Cassiodorus), Magnus Aurelius,
italiensk statsman, lefde från omkr. 480 till
omkr. 575 e. Kr. Han var östgötakonungen Teoderiks
sekreterare och förnämste rådgifvare samt beklädde för
öfrigt flere gånger vigtiga statsämbeten. Omkr. 540
drog han sig tillbaka till det af honom stiftade
klostret Vivarium (nuv. Vivarese, i Kalabrien),
der han sysselsatte sig med vetenskapliga studier
och skriftställareverksamhet. Han författade en
mängd skrifter dels af historisk-politiskt och dels
af teologisk-encyklopedistiskt innehåll. De förra
utgöras af tal samt af Chronica, en verldshistoria
från Adam till 519 e. Kr., vidare ett arbete (i tolf
böcker) om goternas historia, kändt endast genom
Jordani bearbetning, och Variarum epistolarum
libri XII, som innehålla ämbetsskrifvelser,
bref m. m. Bland de teologisk-encyklopedistiska
skrifterna – alla författade i klostret –
må särskildt nämnas Institutiones divinarum et
secularium literarum (omkr. 544). C. var en man
af omfattande lärdom och hyste stort intresse
för den gamla literaturen, men hans stil var
svulstig, i enlighet med den tidens smak.
R. Tdh.
Cassiopea (Grek. Kassiopeja). 1. Grek. mytol. Den
etiopiske konungen Cephei gemål och moder till
Andromeda (se d. o.). – 2. Astron. En stjernbild på
norra stjernhimmelen, midt emot
Stora björnen, på andra sidan om polen. För det
obeväpnade ögat framträder den såsom fem stjernor af
2:dra och 3:dje storleken, tillsammans bildande ett
M. Se Stjernkarta.
Cassiterides insulae, Tennöarna. Se
Kassiteriderna.
Cassius, namn på en fornromersk patricisk
ätt. Bland dess medlemmar må följande nämnas. 1)
Spurius C. Viscellinus, slöt 493 f. Kr. förbund
emellan romarna och latinerna samt framkom 486 med
det första jordutdelningsförslaget (åkerlagen),
hvarför han sedan af patricierna blef lagförd
och aflifvad. – 2) Cajus C. Longinus deltog i
Crassi fälttåg mot parterna 53–52 f. Kr., räddade
derifrån lemningarna af den slagna hären och drog sig
tillbaka till Syrien, hvilket han sedan med framgång
försvarade mot parternas anfall. År 49 slöt han
sig till Pompejus samt kämpade vid Pharsalos under
dennes fanor, men sökte och vann kort derpå försoning
med Caesar, hvilken behandlade honom väl, ehuru han
icke hyste fullt förtroende till honom. C. uppehöll
sig derefter mest i Italien och underhöll en liflig
förbindelse med Cicero. Den ärelystne mannen var
uppfylld af grämelse öfver sitt partis nederlag och
sina svikna förhoppningar om makt samt närde ett
personligt hat mot Caesar, hvilket stegrades till
sin höjd, när denne, vid utnämningen till praeturen
gaf honom en mindre betydande plats än M. Brutus,
som blef stadspraetor. Så mognade småningom hos den
lidelsefulle och hämdgirige C. tanken att rödja Caesar
ur vägen. Han vann på sin sida flere inflytelserika
män, som hoppades kunna genom Caesars undanrödjande
rädda det republikanska statsskicket. Främst bland
dessa män var Brutus. Efter mordet på Caesar förstod
dock Antonius rycka till sig makten, hvarför C. och
Brutus sågo sig föranlåtna att lemna Rom. De hade
af senaten fått Syrien och Macedonien sig anvisade
såsom provinser, och fastän nämnda områden på Antonii
föranstaltande fråntogos dem, begåfvo de sig likväl
dit, togo provinserna i besittning och samlade
trupper. C. kufvade Rhodos och indref skatter i
Mindre Asien. I Sardes förenade han sig med Brutus,
hvarefter båda i spetsen för omkr. 100,000 man gingo
öfver till Macedonien. Med triumvirerna sammandrabbade
de 42 f. Kr. vid Philippi, der Cassius, hvars flygel
blef slagen, lät gifva sig döden, (Jfr Brutus).
R. Tdh.
Cassivellaunus, furste i landet norr om floden Thames
i England, var 54 f. Kr. anförare för de britiska
stammar, som förenat sig till motstånd mot Julius
Caesar.
Casström, Samuel Niklas, ämbetsman, f. i Upsala 1763,
blef 1786 kanslist i Kanslikollegii expedition
och 1789 "kommissions-sekreterare" i Varsjav, der
han qvarstannade till Polens delning 1795. Sedan
tjenstgjorde han som legationssekreterare på
flere ställen och förestod slutligen såsom chargé
d’affaires den svenska beskickningen i Dresden. Efter
sin återkomst till Sverige utnämndes han 1808 till
kommerseråd och utsågs 1816 att såsom vexelkontrollör
följa vexelhandelns gång. 1812 blef han medlem af
Vetenskaps-akademien och 1820
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
