Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Cato, Marcus Porcius, d. ä. l. Censorius - 2. Cato, Marcus Porcius, d. y. l. Uticensis - Catonius, Nicolaus Holgeri - Cats, Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Att en beskickning från Athen på C:s föranstaltande
afvisades från Rom med anledning af de farliga
läror, som hennes medlemmar förmenades utbreda,
var i sjelfva verket ett vanmäktigt försök att
förekomma nya åsigters inströmmande från Grekland,
och på sin ålderdom fann C. sjelf nödigt att lära sig
grekiska för att kunna meddela sin son erforderlig
bildning. Det var helt naturligt, att C. genom sitt
uppträdande skulle få många personliga fiender,
i synnerhet bland adeln, och dessas förbittring gaf
sig luft i en mängd – man har uppgifvit fyratiofyra
– anklagelser mot honom. Af medelklassen var han
deremot afhallen och hade hos den sitt förnämsta
stöd. I umgänget med liktänkande var han glad och
tillgänglig och ej utan en viss humor.
C. uppträdde äfven som författare, särdeles på äldre
dagar. Han skref den första romerska historien på
latinsk prosa, Origines (urhistoria), hvilket arbete
handlar om Italiens och Roms förhållanden från äldsta
tider. Vidare författade han ett slags encyklopedi
med praktiska anvisningar rörande helsovård, jordbruk,
krigföring, rättsväsende och vältalighet m. m. Af
hans till 150 uppgifna tal återstå endast fragment. En
skrift om landtbruket, De re rustica, finnes i behåll,
antagligen i en senare bearbetning. Såsom husfader var
C. känd för gammaldags stränghet; sitt hus höll han
i tukt och lefde sparsamt. Han synes dock ej hafva
varit fri från egennytta. Så t. ex. tillstyrkte han
försäljning af gamla orkeslösa slafvar.
Under de sista åren af sitt lif gjorde C. sig känd
för ett oförsonligt hat mot Kartago. Ditsänd i
en beskickning 157, fattade han, efter att hafva
sett stadens välstånd, den öfvertygelsen, att Roms
säkerhet kräfde Kartagos undergång, och slutade derför
hvarje anförande i senaten med orden Praeterea censeo
Carthaginem esse delendam (För öfrigt yrkar jag på
Kartagos förstöring). Han genomdref också, att krig
börjades mot denna stad, år 149 f. Kr.; men han fick
ej upplefva dess fall, ty han dog sistnämnda år.
R. Tdh.
2. Cato, Marcus Porcius, d. y. l. Uticensis, den
förres sonsons son, f. 95 f. Kr., tog den äldre
C. till förebild och uppträdde i det förderfvade och
nästan upplösta samhället som en ihärdig målsman
för en upphöjd, ehuru sträng pligtuppfattning,
till hvars utbildande hans studier i den stoiska
filosofien hade bidragit. Efter att hafva deltagit i
ett och annat fälttåg samt gjort sig bemärkt såsom
talare, blef han qvaestor för år 65 och tribun
för år 62. Vid senatens öfverläggning om Catilinas
anhängare var det hufvudsakligen han, som, genom
sitt kraftiga tal, genomdref den strängare åsigten,
hvilken deremot bekämpades af Caesar. Sjelfständig
som han var, uppträdde han äfven mot Pompejus, men
mindre välbetänkt, så att denne med anledning deraf
slöt sig närmare till Caesar, hvarefter den besvärlige
C. i offentligt uppdrag skickades till Cypern. År 54
blef han praetor. För år 51 sökte han konsulatet,
men misslyckades, mest till följd deraf att han,
trogen sina stränga grundsatser, icke kunde beqväma
sig att på då öfligt sätt skaffa sig mängdens
röster. Vid det medborgerliga krigets utbrott slöt han
sig till Pompejus, men stötte dennes anhängare genom
sin republikanska frimodighet. De lidelsefulla
ädlingar, som omgåfvo Pompejus, kunde ej häller
förlika sig med C:s råd att visa hofsamhet och
mildhet samt att draga ut på kriget. Efter Pompeji
död begaf sig C. till Afrika och förberedde der ett
kraftigt motstånd mot Caesar. Slaget vid Thapsus (46)
tillintetgjorde dock hans hopp att kunna upprätthålla
republiken, och då han icke ville öfverlefva denna,
beslöt han att gifva sig döden. Sedan han sörjt
för att hans vänner vunnit räddning genom flykten,
intog han, lugn som vanligt, sin middagsmåltid,
läste derefter i Platos "Phaidon" och tog sin
middagssömn, hvarpå han vid midnatten stötte ett
svärd i bröstet. Man förband såret, men C. uppref
förbindningen. Hans död väckte stort uppseende inom
romareverlden och lifvade i hög grad modet hos de
redan hopplöse republikanerna, hvilkas sak nu, sedan
den fått en sådan martyr, framstod i ett annat ljus än
förut. Också fick C. efter döden många beundrare och
loftalare, medan deremot andra, t. ex. Caesar, sökte
framställa honom i en mindre fördelaktig dager. Ser
man på karakterens fasthet och grundsatsernas renhet,
står C. utan tvifvel ganska högt. Att resultatet af
hans sträfvanden skulle blifva så godt som intet, var
dock helt naturligt, ty han saknade förutsättningarna
för att kunna genomdrifva sina idéer. Han trodde
sig, såsom en samtida romersk författare anmärkte,
lefva i Platos stat och glömde, att han lefde i Roms
gatsmuts. I sjelfva verket kräfde han af tiden mer,
än denna kunde gifva, och blef derför såsom statsman
föga lycklig. Som enskild man gjorde han sig förtjent
af samtidens och efterverldens aktning. R. Tdh.
Catönius, Nicolaus Holgeri, dramatisk författare
(födelseåret obekant), blef 1625 magister i Upsala,
sedermera lektor i filosofi i Kalmar och slutligen
rector scholae derstädes. Död 1655. Han författade
ett drama, som uppfördes i Kalmar 1632, efter
afslutningen af ett prestmöte, hvars ordförande
C. sjelf var. Dess titel är Troijenborgh, thet är
en sanferdigh tragoedia om Troiae stadz ömkeligha
förstöring, som aff de graeker skedde för Helenae
skull som Paris den trojanische forste medh list
bortförde: hvilken på rijm uthsat och hållen
är i Calmar d. 21 Junij, när synodus var ändadt
1632. Aff Nicolao Holgeri. Schol. Calm. R. Stycket,
som i handskrift förvaras i K. biblioteket, röjer
inflytande af J. Messenius, men vittnar tillika om
en mindre vanlig poetisk begåfning och särskildt om
öga för den dramatiska motiveringens betydelse.
Cats, Jakob, nederländsk skald, f. 1577, blef 1625
kurator vid högskolan i Leiden, 1636 rådspensionär och
1648 storsigillbevarare, hvilka ämbeten han skötte
på ett förträffligt sätt. 1652 drog han sig tillbaka
till privatlifvet och dog 1660. Hans dikter utmärka
sig för en ledig versifikation och återgifva folktonen
på ett träffande sätt, men förknippa kyrklig fromhet
med en ej särdeles sträng moral. "Het book van vader
C." ("Fader C:s bok"), såsom holländarna kalla hans
verk, var i öfver hundra år efter författarens död
en familjebok öfverallt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
