Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cavaignac. 3) Louis Eugène C. - Cavaillon - Cavalcanti, Guido - Cavalcanti, Giovanni - Cavalcanti, Bartolomeo - Cavalcaselle, Giovanni Battista, italiensk konstkännare. Se Crowe, J. A. - Cavalier, Fr., l. Kavaljer - Cavalier, Jean - Cavalier, Jean
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stängning påskyndade utbrottet af sammanstötningen. Den 23
Juni stodo 30–60 tusen (uppgifterna vexla) upprorsmän
under vapen; de voro herrar öfver hela nordöstra
delen af Paris och hade fyllt den med barrikader. En
allmän bäfvan fick insteg. Styrelsen påyrkade ifrigt,
att C. genast skulle ingripa, men han rörde sig ej
ur fläcken; han hade nämligen endast 20,000 man
linietrupper till hands och ville först samla en
tillräcklig styrka. När detta skett, företog han
från tre håll ett kombineradt angrepp. Framgången
var dock tvifvelaktig. I detta kritiska läge beklädde
nationalförsamlingen honom d. 24 Juni med diktatorisk
myndighet, hvarefter C. med hänsynslös energi
fullföljde sin operationsplan. Den 26 s. m. gick
han med seger ur striden, som kräft flere fransmäns
lif, än som uppoffrats i de blodigaste drabbningarna
under första kejsaredömet. Den 28 s. m. nedlade
han sin myndighet i representationens händer, men
utsågs enhälligt att under titeln konseljpresident
vara ansvarig chef för verkställande makten, tills
presidentval hade skett. När detta d. 10 Dec. 1848
företogs, stannade C., mot sin egen och många
andras förmodan, i minoriteten: 5 1/2 mill. röster
tillföllo Louis Napoleon; C. fick endast 1,400,000. I
lagstiftande kåren, der han å nyo representerade
depart. Lot, tog han derefter genast plats på
oppositionens bänkar, men ådagalade alltid måtta i
sina korta, klara och varmhjertade anföranden. Vid
statskuppen d. 2 Dec. 1851 häktades han och fördes
till Ham, men frigafs snart, gifte sig med den
rike bankiren Odiers dotter och förde sedan ett
tillbakadraget lif. 1857 valdes han till representant
för Paris’ 3:dje valkrets, men dog plötsligt d. 28
Okt. s. å. på ett af sina gods. C. var ingen statsman
i högre mening, men han var en pligttrogen, oförsagd
soldat, ärlig i sin republikanism samt utan fläck i
sitt offentliga och enskilda lif.
Cavaillon [-väjång], stad i franska depart. Vaucluse
(Provence), vid floden Durance. 8,034
innev. (1872). Nejden är så fruktbar, att den fått
namnet "Jardin de la Provence".
Cavalcanti, Guido, italiensk skald, f. på
1230-talet i Florens, gifte sig med en dotter af
ghibellinchefen Farinata degli Uberti och råkade
derigenom i strid med guelfernas hufvudman, Corso
Donati, för hvilken han måste fly. Han lefde derefter
en tid i det osunda Sarzana och återvände med bruten
helsa till sin födelsestad, der han dog omkr. 1300. –
C. egde en liflig inbillningskraft och ansågs för
en af sin tids ypperste filosofer. Han var genom en
nära vänskap förbunden med Dante Alighieri, hvilken
i sin tillegnan af "Vita nuova" kallade honom "den
förste bland sina vänner". Såsom lyriker var C. en
omedelbar föregångare till Dante och Petrarca. Hans
dikter (utgifna 1527), alla skrifna i hans ungdom och
riktade till en ung flicka, Mandetta, ega flerstädes
en ton af skälmsk uppsluppenhet, men ej sällan en lätt
skugga af melankoli. Språket är rent och ädelt. Det
är företrädesvis canzonen Donna mi prega, perch’io
voglia dire etc., som uppehållit C:s skalderykte.
Cavalcanti, Giovanni, italiensk historieskrifvare,
medlem af den berömda "Accademia
platonica", skref Istorie fiorentine (omfattande
tiden 1420–52, utgifna 1838), hvilka af Macchiavelli
flitigt begagnades såsom källa.
Cavalcanti, Bartolomeo, italiensk statsman och
författare, f. 1503 i Florens, var i sin ungdom
motståndare till medicéerna och kämpade för sitt
fäderneslands frihet, tills Cosimo di Medici kommit i
spetsen för regeringen, hvarefter han trädde i tjenst
hos kardinal Hippolito d’Este. Senare användes
han i vigtiga värf af påfven Paul III. Död i Padua
1562. Värdefulla för sin tid äro hans Rettorica (1559,
sedan ofta omtryckt), en behandling af retoriken efter
strängt aristoteliska grundsatser, och Discorsi sopra
gli ottimi reggimenti delle repubbliche anticlie e
moderne (1571).
Cavalcaselle, Giovanni Battista, italiensk
konstkännare. Se Crowe, J. A.
Cavalier [-lie], Fr., l. Kavaljer, krigsv., ett slags
fästningsverk, som är beläget inom hufvudvallen
och har större höjd än denna, för att man derifrån
skall kunna beskjuta låga, eljest oåtkomliga delar
af omgifvande mark eller ock en belägrande fiendes
löpgrafs-arbeten på fältvallen. (Jfr Högverk).
G. U.
Cavalier [-lie], Jean, fransk elfenbenssnidare,
som, i likhet med många af sina landsmän, mot
slutet af 1600-talet reste omkring i Europa för
att utöfva sin konst vid hofven. Han uppehöll sig
sålunda omkr. 1690 i London, kom sedan i tjenst hos
kurfursten Vilhelm III i Brandenburg, vistades någon
tid äfven i Danmark och anlände slutligen, i midten af
1690-talet, till Sveriges hufvudstad. Der sysselsatte
han sig uteslutande med att åt hofvets och stadens
mest framstående personligheter utföra medaljonger
i elfenben, af hvilka ej få ännu finnas i Statens
historiska museum och i enskilda samlingar. Efter
åtskilliga af dessa götos sedan genom N. Keders och
andras försorg 21 ensidiga minnespenningar. Dessa
medaljonger äro förträffligt arbetade och utmärka sig
genom mycken likhet. C. var i Stockholm ännu i Mars
1697, men lär i Maj s. å. hafva följt med envoyén
Ludvig Fabritius på hans sändning till Ryssland och
Ispahan, under hvilken färd konstnären afled. (Denna
uppgift är sannolikare än en annan, enligt hvilken
han återkom till Berlin och der, från år 1703,
utförde åtskilliga skådemynt öfver konung Fredrik I
af Preussen.) -rn.
Cavalier [-lie], Jean, ryktbar kamisard-anförare,
föddes af ett reformert bondfolk nära Anduse i
nedre Languedoc, antagligen 1680 (födelseåret
uppgifves olika: 1679–85). Först hade han tjenst
som fåraherde, men kom sedan i bagarelära. Undan de
stränga religionsförföljelser, som efter Nantesiska
ediktets upphäfvande (1685) utbröto mot hugenotterna,
i synnerhet i Cevennernas bergstrakter, flydde C. 1701
till Genève, men hänfördes snart af det hoppet –
som vissa svärmares profetior lära hafva närt –
att han var utsedd till sina trosbröders frälsare
i kampen mot förtrycket, och återvände derför redan
1702 till sin hemort. Under kamisardernas resning (i
Juli s. å.) var C. den egentlige ledaren. Han hade ej
fått någon öfning i vapen, men utvecklade en hjeltes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
