Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Cederhielm, Germund - 2. Cederhielm, Josias - 3. Cederhielm, Karl Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anförtrodd. 1716 utnämndes han till landshöfding i
Skaraborgs län och s. å. i Södermanlands län samt
1723 till president i Göta hofrätt. Sistnämnda år var
han ordförande i ett par af Riksens ständer tillsatta
kommissioner. C. "var i allmänhet berömd för
lagvett, rättvisa, drift och arbetsamhet". Död 1741.
2. Cederhielm, Josias, riksråd, den förres
broder, föddes d. 4 Maj 1673. Han inskrefs 1700
i Kongl. kansliet, der han, utbildad under Pipers
och Hermelins ledning, snart befordrades från den
ena sekreterareposten till den andra. Under Karl
XII:s krig i Polen och Sachsen var han tjensteman
i fältkansliet, der hans skickliga penna flitigt
anlitades. Diplomatiska värf af vigt anförtroddes
honom ofta. Så uppdrogos åt honom 1702 åtskilliga
förhandlingar med polackarna och i Aug. 1703 att jämte
Hermelin utvexla ratifikationerna å det förbund, som
Karl XII s. å. slutit med konung Fredrik I af
Preussen. Såsom sekretarare var C. närvarande vid
afslutandet af freden i Alt-Ranstadt (Sept. 1706),
och hans anteckningar derom innehålla hvad vi
veta om det som föreföll mellan de svenske och de
sachsiske underhandlarna. Längre fram sändes han
flere gånger till sachsiska hofvet för att yrka på
fredens verkställande, och då detta lät vänta på
sig, utsågs han att, såsom svensk utskickad i
Dresden, öfvervaka vilkorens uppfyllande. Också
behöfdes hans ihärdiga ansträngningar, hans
upprepade påminnelser och ideliga jämkningar, för
att verket skulle kunna bringas till slut. Det var
nämligen först småningom och med tvång för hvarje
steg, som konung August kunde förmås att fullgöra de
för honom så motbjudande bestämmelserna. C. följde
hären allt framgent, blef jämte Piper fången
vid Pultava och måste vid dennes sida gå i tsarens
segerintåg i Moskva. Med undantag af en kort tid, då
han på sitt ord var frigifven för att meddela svenska
rådet underrättelsen om konungens räddning och tsar
Peters anbud rörande fångarnas utvexling, förblef
han i rysk fångenskap till efter freden 1721. Under
denna långa tid af betryck visade han sig hjelpsam
mot landsmän och riktade, i likhet med andra mera
framstående svenska krigsfångar, sin håg på andliga
ting och vetenskapliga sysselsättningar.
Efter C:s hemkomst försummade icke Arvid Horn att
draga nytta af hans stora förmåga och erfarenhet som
diplomat. C. utnämndes först till statssekreterare
vid utrikes-expeditionen och sedan till riksråd
(1723). Snart blef han jämte Wellingk det holsteinska
partiets förnämste ledare vid riksdagen, och åt honom
anförtroddes den af samma parti föranledda ambassaden
till Ryssland 1725. Man trodde, att förvecklingar
skulle uppkomma straxt efter kejsarinnan Katarinas
tronbestigning, och meningen var att draga fördel af
dem. Att C. vid dem – sannolikt i det holsteinska
husets intresse och emedan han ansåg dess bästa vara
fosterlandets – tvärt emot sina instruktioner sökte
försona partierna och befästa kejsarinnans tron samt
att han, genom rapporter, som mera gynnade hans partis
planer än de öfverensstämde med verkliga förhållandet
sökte vilseleda meningen här hemma,
detta är hvad som med skäl kan förebrås
honom – ej någon af egennytta föranledd
ryssvänlighet. Hemkallad i början af 1726, fortfor
han att söka främja vänskapen med Ryssland. I
detta syfte var han en ifrig motståndare till
Sveriges biträdande af hannoverska förbundet. Då
vid riksdagen 1727 skarpa anklagelser började riktas
mot hans politik såväl under beskickningen som efter
hemkomsten, förekom han, varnad af Wellingks öde, den
hotande stormen, derigenom att han s. å. begärde
och erhöll sitt afsked. Förbittrad genom motgången,
öfverlefde han ej länge sitt fall. Han dog d. 3
Sept. 1729 på sin gård Lindholm i Upland. – Bland sin
tids politiska män framstod C. ej allenast genom
vidsträckt bildning och lysande begåfning, utan
äfven genom ovanlig arbetsamhet. Hans kanslistil,
som är klar och flytande, vittnar om qvickhet
och uppfinningsförmåga, men lider ej sällan af en
onödig bredd. Medan han innehade en underordnad
ställning, stod han ingalunda öfver sin bestickliga
samtid i oegennytta; tvärtom utmärkte han sig
då genom att opartiskt från både den ena och den
andra sidan mottaga penningar, utan att deraf låta
sitt handlingssätt påverkas. Sedermera, då han som
partichef och sändebud innehade en mera framstående
plats, lät han, särskildt med afseende på sitt
förhållande till Rysslande, uti intet afseende
sådant komma sig till last. Hans förnämsta fel
var för stor hängifvenhet åt hastigt fattade,
storartade, men lösligt grundade planer. Skälet
till hans fast rotade åsigt att Sveriges politik
endast i fredligt förhållande till Ryssland,
ja i samverkan med detta land, kunde uträtta
något torde få sökas i den grundliga kännedom
om det stora grannlandets förhållanden, hvilken
han inhemtat under sin trettonåriga ryska
fångenskap, som åtskiljer de två från hvarandra
så olika skedena af hans statsmannabana.
E. C.
3. Cederhielm, Karl Gustaf, statsman, son af
Germund C., föddes 1694 på Säby i Vists socken af
Östergötlands län, blef först hofjunkare, sedan
kammarherre och slutligen det holsteinska hofvets
minister i Paris, der han dog 1740 (ej 1744). Genom
slöseri ådrog han sig så stora skulder i den
franska hufvudstaden, att han 1724 på borgenärernas
begäran inmanades i bysättningshäkte på Châtelet,
der han måste tillbringa de sista sexton åren af
sitt lif. Eget nog fortsatte han der sitt yppiga
lefnadssätt och låg i en storartad korrespondens med
hela det diplomatiska Europa (ensamt hans postpengar
lära ha gått till 4,000 livres årligen). Ehuru han
ej kom utom fängelsemurarna, var han djupt invigd i
kabinettens hemligheter och betraktades af samtida
statsmän som ett orakel. C. gjorde sig känd äfven
som författare, både på franska och svenska. 1740
utgaf han anonymt i Paris "Kaerleks balck,
skrefwen på fransoeska af herr V***. Och daer utur
oefwersatt" (ny uppl. 1759; 1869 utgifven i Hansellis
"Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare från
Stjernhjelm till Dalin"). Hans brefvexling (på svensk
vers) med O. v. Dalin, om kärleken till Gud, finnes
tryckt i Dalins Samlade vitterhetsarbeten. C. var
qvick och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
