Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant / 139-140 (1880) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cell - Cella - Cellafsnöring, bot. Se Cellbildning - Cellamare, Antonio Giudice - Cellarius, Lat., hustjenare hos forntidens romare. Se Cella - Cellarius, Kristoff - Cellbildning

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

– genom sin förmåga att af två oorganiska ämnen,
kolsyra och vatten, bereda ett organiskt, stärkelse
(jfr Assimilation, bd I, sp. 1223) – för hela den
organiska naturen sä vigtiga ämne är alstradt af
och bundet vid protoplasman. Endast delar af denna
och särskildt af dess inre del, kornplasman, kunna
vara klorofyllfärgade. Gröna cellväggar eller grön
cellsaft förekommer aldrig. Under det växtceller
blott undantagsvis sakna fast cellvägg, är det alls
icke sällsynt att finna växtceller, som sakna
klorofyll. Blott hos en del lägre alger äro alla
cellerna klorofyllförande. Hos de högre växterna
förekommer klorofyllet endast i en del celler,
tillhörande vissa bestämda cellväfnader. Nämnas
bör derjämte, att växter finnas, hvilkas alla
celler sakna klorofyll. Så är förhållandet med
alla svampar och en del af de öfriga parasitiska
växtformerna. Såsom anmärkningsvärda egendomligheter
för växtcellerna, jämförda med djurcellerna, må ännu
ett par omständigheter anföras. Den ena af dessa
är, att cellsaften – en vanligen ofärgad vätska,
som hufvudsakligen utgöres af vatten – hos den fullt
utvuxna växtcellen oftast intager ett mycket betydligt
rum i cellens inre. Cellens utseende ter sig då



på följande sätt: ytterst cellväggen, c, innanför
denna ett tämligen tunt lager af protoplasma, p,
i hvilket cellkärnan, k, ligger inbäddad, samt uti
protoplasman ett eller flere rum, s. k. vakuoler,
v, fyllda af cellsaft. Den andra egendomligheten är,
att växtcellen mycket ofta innehåller stärkelse i
fast form, såsom små korn, hvilken stärkelse är det
omedelbara eller medelbara resultatet af klorofyllets
verksamhet vid assimilationen. – Växtcellen alstrar
och innehåller, utom de nu nämnda, en stor rikedom af
egendomliga (fasta eller flytande) ämnen, t. ex. flere
slags ägghviteämnen, sockerarter, oljor, alkaloider,
syror, färgämnen m. fl. – Växtcellernas form kan vexla
nästan i oändlighet. De allra flesta celler kunna dock
hänföras till endera af följande två hufvudformer:
parenkymceller, som äro ungefär lika mycket
utvecklade i rummets tre dimensioner (isodiametriska),
och prosenkymceller, som utvecklats öfvervägande
i en riktning, så att de blifvit mer eller mindre
långsträckta. Celler af de elegantaste och så att
säga mest utarbetade former förekomma i synnerhet
hos en del encelliga alger, t. ex. desmicliacéer och
diatomacéer. Äfven cellernas storlek är underkastad
högst betydlig vexling. De minsta – t. ex. en
del bakteriers – äro så små, att de knappast kunna
urskiljas under de starkaste mikroskop; de äro mindre
än en tusendels linie i diameter. De största – hos
en del alger, t. ex. Caulerpae och Vaucheriae –
kunna vara flere tum långa. De celler, hvilka

sammansätta de högre växternas väfnader, äro i allmänhet
tämligen små. Blott mycket sällan (såsom i
fläderbuskens märg) kunna de urskiljas utan tillhjelp
af förstoringsglas. V. W.

Cella, Lat., förvaringsrum, källare, afskildt gemak,
kammare; företrädesvis det rum i de gamla grekiska
och romerska templen, i hvilket gudabilden fans
uppställd. (Jfr Cell och Tempel). – Cellarius, den
hustjenare (vanligen slaf), som bestred uppsigten
öfver klädförrådet, atrium, husgerådet, kassan m. m.

Cellafsnöring, bot. Se Cellbildning.

Cellamare [tjäl-] Antonio Giudice, furste af C.,
spansk diplomat och konspiratör, f. 1657 i Neapel,
uppfostrades vid Karl II:s hof och inträdde tidigt
i spansk krigstjenst. Under spanska arfföljdskriget
(1701–14) kämpade han uti Italien på Filip V:s sida
och blef fången 1707 vid Gaëtas belägring. När
han 1712 återfått friheten, gjorde Filip honom
till kabinettsminister och skickade honom 1715
som utomordentligt sändebud till Frankrike, der
han på kardinal Alberonis eggelse uppgjorde en
sammansvärjning i syfte att störta hertigen-regenten,
Filip af Orléans, och i stället sätta Filip V i
spetsen för regeringen. Men kardinal Dubois kom
anläggningen på spåren, och C. häktades 1718. Han
fördes öfver gränsen, blef väl mottagen i Madrid och
utnämndes till general-kapten i Gamla Kastilien. Död
1733.

Cellarius, Lat., hustjenare hos forntidens romare. Se
Cella.

Cellarius, Kristoff, tysk lärd, f. 1638, blef
1693, sedan han länge egnat sig åt skolans tjenst,
professor i romersk vältalighet i Halle, der han
dog 1707. Han verkade för ett rent, äkta romerskt
skrifsätt samt genomforskade källorna till den gamla
tidens historia och geografi. Hans förnämsta skrifter
äro Antibarbarus latinus s. de latinitate mediae et
infimae aetatis (1677, nya, uppl. 1765 och 1779),
Orthographia latina o. s. v. (1704, nya uppl. 1768
och 1779) och det geografiska verket Notitia orbis
antiqui (1701–06). Tillika utgaf han upplagor af
åtskilliga latinska klassiker samt flere läroböcker,
bl. a. en latinsk grammatika, som i bearbetning för
svenska skolor utgafs i Stockholm 1703 och 1740.

Cellbildning, bot., försiggår inom växtriket såväl
som inom djurriket uteslutande genom protoplasmans
(och cellkärnans) verksamhet. Hvarje ny cell
bildas i och af en annan cell, utaf dennas
protoplasma. Cellbildning ur andra organiska
ämnen eller omedelbart ur oorganisk materia
(generatio spontanea eller gen. aequivoca)
är hittills ej känd. De vigtigaste slagen af
cellbildning äro: celldelning, cellafsnöring,
mångcellbildning, fricellbildning, cellföryngring
och cellsammansmältning. 1:o. Celldelningen
inledes derigenom att cellkärnan delar sig i
två dotterkärnor, hvilka flytta sig åt motsatta
håll i modercellen, dervid dock till en början
stående i förbindelse med hvarandra genom de
s. k. kärntrådarna. Dessa kärntrådar uppgå snart i
ett skifformigt lager af hudplasma, som bildas midt
emellan de två nya cellkärnorna och som blir stäldt
vinkelrätt mot den linie, i hvilken kärnornas rörelse
egt rum. I denna hudplasma

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>