- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
147-148

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cellulosa - Cellväf - Cellväfnad - Cellämne, kem. Se Cellulosa - Celosia - Celse, Magnus von - Celsii termometer - Celsing, Gustaf - Celsing, Ulrik

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

till kolhydratens klass, och dess sammansättning
motsvarar formeln nC6 H10 O5. P. T. C.

Cellväf, anat., betyder ordagrant en väfnad af celler,
men ordet har sedan gammalt blifvit användt i en
inskränktare bemärkelse, liktydigt med bindväf.
Den sistnämnda betydelsen är dock oegentlig
och torde mer och mer försvinna. Jfr Cell.
G. R.

Cellväfnad, bot., genom celldelning alstrad
cellförening (se d. o.). Med afseende på de i
väfnaden ingående cellernas form plägar man skilja
mellan parenkym-väfnader och prosenkym-väfnader. De
förra bestå af korta, nästan isodiametriska celler,
s. k. parenkymceller; de senare af långa, mot
ändarna afsmalnande, s. k. prosenkymceller. En
annan skilnad mellan parenkym- och prosenkymväfnader
ligger deri, att i de förra finnas, enligt regeln,
smärre mellanrum eller gångar mellan cellerna,
intercellular-rum l. intercellulargångar, hvilka
uppkommit genom en delvis försiggången klyfning af de
gemensamma cellväggarna. I de senare saknas deremot
nästan alltid intercellular-rum. Cellväfnaderna
hafva i växtkroppen en mera omedelbar betydelse för
lifsverksamheten än i djurkroppen. De äro hos växterna
närmast jämförliga med de af flere slags cellväfnader
uppbyggda organsystemen hos djuren. Med afseende på
växtcellväfnadernas olika ändamål kan man urskilja
fyra hufvudslag: bildningsväfnader, näringsväfnader,
stödjeväfnäder och skyddsväfnader. 1) Med
bildningsväfnader, meristem, förstår man sådana
väfnader, som medelst en fortgående delning af
sina celler alstra andra väfnader. De utmärka
sig genom en stor protoplasmarikedom och genom
mycket tunna cellväggar. De vigtigaste arterna af
bildningsväfnad äro urmeristem och cambium. I motsats
mot bildningsväfnaderna har man kallat alla andra
cellväfnader för hvilväfnader, med afseende derpå att
i dem ingen verksamhet till bildning af nya celler
eger rum. – 2) Näringsväfnaderna karakteriseras
derigenom att deras verksamhet är riktad på
beredning och förvaring af näringsämnena. Cellerna
i dessa väfnader innehålla såsom karakteristiska
beståndsdelar dels det näringsberedande ämnet,
klorofyll, och dels de beredda näringsämnena,
såsom stärkelse, socker, feta oljor, ägghvitekroppar
o. s. v. Såsom näringsväfnadens hufvudarter må nämnas
klorofyllparenkym och reservnäringsparenkym. –
3) Stödjeväfnadernas uppgift är att gifva stöd och
vederbörlig fasthet åt växtkroppens organ. För detta
ändamål äro deras celler försedda med tjocka, ofta
förvedade cellväggar. Af de särskilda stödjeväfnaderna
må nämnas vedprosenkym, bastprosenkym (se
sklerenkym) och kollenkym. – 4)
Skyddsväfnaderna tjena till att täcka och skydda växtens inre,
för lifsfunktionerna vigtigare väfnader. Väggarna i
deras celler äro med afseende derpå helt eller delvis
bildade af korkämne. Skyddsväfnadernas hufvudarter äro
öfverhudsväfnad och korkväfnad. – Arbetsfördelningen
är uti växtkroppen ej så fullständigt genomförd som
i djurkroppen. Detta visar sig bl. a. deruti att
många cellväfnader

tjena mer än ett af de fyra nämnda
hufvudändamålen. Så må särskildt påpekas, att en
stor del af stödjeväfnaderna på samma gång spela
en vigtig rol vid näringen. Vedprosenkymet är,
för att nämna ett exempel, ett af hufvudorganen för
ledningen af den råa näringssaften uppåt från roten.
V. W.

Cellämne, kem. Se Cellulosa.

Celosia, L., bot., växtslägte af
nat. fam. Amarantaceae, kl. Pentandria L.,
ordn. Monogynia. Dit hör C. cristata L., tuppkammen,
en ettårig ört från Ostindien, hvilken såsom
prydnadsväxt odlas i kruka för sina egendomliga
ax, hvilka äro platta, tuppkamlika, oftast röda. I
vildt tillstånd har växten skaftade blommor, och
blomställningen är icke plattad. Det tuppkamlika
axet är egentligen en missbildning, som uppstått och
blifvit ärftlig genom odling. Ldt.

Celse, Magnus von, historiker, son af Olof
Celsius d. ä., föddes i Upsala 1709, blef 1750
kongl. bibliotekarie och 1760 rikshistoriograf samt
fick 1762 fullmakt som kansliråd. 1756 upphöjdes han i
adligt stånd och tog då namnet v. C. Död 1784. Han är
mest känd genom sin Bibliothecae regiae Stochholmensis
historia
(1751) samt derigenom att han utgaf ett
fragment af Smålandslagen, med öfversättning och
anmärkningar (1732).

Celsii termometer, fys., benämning på den af Anders
Celsius uppfunna hundragradiga termometern. Den af
Celsius konstruerade termometern var dock olika den
nu brukliga derutinnan att på den förra graderna
räknades nedåt från kokpunkten, hvilken C. kallade
0°, till vattnets fryspunkt, hvilken han benämnde
100°. Enligt senare undersökningar lär Linné
hafva varit den förste, som begagnade en 100-gradig
termometer af den numera vanliga konstruktionen. Jfr
Termometer. R. R.

1. Celsing, Gustaf, ämbetsman, f. 1679 i
Stockholm, blef 1704 auditör vid öfverste Hjelms
dragoner och följde den svenska armén genom Polen
och Ukrajna till Bender. 1709 blef han
kanslist vid tyska expeditionen. Från Bender
skickades han 1709 till Konstantinopel för att
lära sig turkiska och göra sig underrättad om
förhållandena derstädes. Kort efter händelserna
vid Pruthströmmen (1711), der tsar Peter lyckligen
undgick turkisk fångenskap, uppsatte C. på turkiska
en berättelse om storvisirens förräderi, trängde
sig i muselmansk drägt in bland janitsjarvakten
och framräckte skrifvelsen till sultanen, när
denne en fredagsmorgon red till moskén. Han greps
på fläcken och antvardades åt skarprättaren, men
frigafs efter några dagar. C., hvilken sedermera
(1713) deltog i kalabaliken i Bender, befordrades 1714
till registrator i kansliet, 1720 till k. sekreterare,
1728 till kansliråd och 1739 till statssekreterare.
1718 blef han adlad. 1743 tog han afsked från
statssekreterareämbetet och erhöll då titel af
hofkansler. Död s. å.

2. Celsing, Ulrik, den förres son, diplomat,
orientalist, f. 1731, blef 1758 kommissionssekreterare
i utrikesexpeditionen och 1770 envoyé i
Konstantinopel. 1779 återkallades han till Sverige,
utnämndes 1783 till envoyé vid kursachsiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:14 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfac/0080.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free