- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
151-152

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Celsius, Anders - Celsius, Olof, d. y. - Celsus - Celsus - Celt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

äro Arithmetica eller räkenkonst (1727), Nova
methodus distantiam solis a terra determinandi
(1730),
Memorial om calendarii förbättrande (1738), Tankar
om kometernes igenkomst
(1735) och Bref om jordens
figur
(1736). I Vetenskapsakademiens handlingar och
Vetenskapssocietetens Acta finnas af honom en mängd
uppsatser. Derjämte utgaf han almanackor för åren
1728–37, 1740, 1741 och 1743–45.

4. Celsius, Olof, d. y., den förres kusin,
son till Olof C. d. ä., prest, häfdatecknare,
f. i Upsala d. 15 Dec. 1716, blef 1740 filos.
magister, 1742 docent i lärdomshistoria, 1744 vice
bibliotekarie och 1747 professor i historia vid
nämnda stads universitet. Sedan han låtit prestviga
sig, utnämndes han 1752 till teol. doktor samt
kallades 1753 till kyrkoherde i Kungsholms och 1760
i Jakobs och Johannes församlingar i Stockholm. 1774
blef han kyrkoherde i Storkyrkoförsamlingen derstädes
(pastor primarius) samt befordrades 1777 till biskop
i Lund. 1756 fick han adliga rättigheter; hans barn
antogo namnet von Celse. 1742 fästes C. som
"adjunctus" vid Vetenskapssocieteten i Upsala,
med uppdrag att redigera societetens månadsskrift
"Tidningar om the lärdes arbeten", Sveriges första
kritiska blad, i hvilket vetenskapliga nyheter och
redogörelser för nya böcker meddelades. Tidskriften
utkom endast under år 1742, enär tid- och
medel tröto för fortsatt utgifvande. 1784 blef
C. ledamot och 1792 hedersledamot af nämnda
societet, 1786 ledamot af Svenska akademien och
1788 af Vitt. hist. o. ant. akademien. – Hans
verksamhet som skriftställare var omfattande. Inom
vitterheten uppträdde han med den efter franskt
mönster utarbetade femaktstragedien Ingeborg (1739)
och hjeltedikten Gustaf Vasa, sju sånger (1774), med
Voltaires "Henriade" till förebild; vidare utgaf han
tio psalmer (i den 1765–67 utgifna profpsalmboken)
samt parafraserade öfversättningar på alexandriner
af Virgilii Aeneis 1:sta bok (1762) och stycken af
Homeros, upplästa i Svenska akademien. Men dessa
arbeten ådagalägga, att han som skald egde mera
böjelse än fallenhet. Som talare hade C. ett berömdt
namn. Ehuru sjelf en lycklig vitterlekare på romarnas
tungomål, sökte han med ifver häfda det svenska
språkets rätt i förhållande till det latinska. "Han
var den förste vid Upsala akademi, som dristade
öfverträda en gammal vana och offentligen visa sig
som loftalare på obunden svenska". I Tal om smak
uti den svenska så bundna som obundna vältaligheten

(1768), hvilket framkallade en mängd följdskrifter,
framställde han sina estetiska åsigter. Flere af
C:ii åminnelsetal äro tryckta, t. ex. orationerna
öfver Karl Gyllenborg (1748), P. Elvius (1750)
och de i Vet.-akad:s handl. intagna talen öfver
L. Benzelstierna (1758), O. von Dalin (1764),
C. R. Berch (1781) m. fl. Det var dock i egenskap
af häfdatecknare, som C. förvärfvade sitt förnämsta
rykte. Hans Konung Gustaf I:s historia (1746–53;
3:dje uppl. 1792; öfversatt på tyska 1749–53) och
Konung Erik XIV:s historia (1774; öfversatt på tyska
1777 af S. G. P. Möller och s. å. på franska af Genet
fils) beteckna ett verkligt steg framåt i den svenska

häfdateckningen. Ett för den tiden mångsidigt
källstudium, en i allmänhet god kritik, vårdadt
språk och liflig skildring jämte ett filosoferande,
hvars satser dock stundom hvila på en väl bred
subjektiv grund, skilja dessa arbeten väsentligt
från de mera krönikeartade berättelser, af hvilka
vår historiska literatur bestod före C:ii tid. Med
Johan III:s historia, som fans i handskrift bland hans
efterlemnade papper, blef han ej färdig; han medhann
ej häller att fullborda sin, på uppdrag af 1760–62
års riksdag påbörjade Svea rikes kyrkohistoria 1767,
det första försöket till en fullständig kyrkohistoria
på svenska. – Under de sista sex åren af sin lefnad
var C. ständigt sjuklig. Död d. 15 Febr. 1794.

Celsus, romerskt familjenamn. 1) Aulus Cornelius C.,
författare, skref under Tiberii styrelse, efter Cato
den äldres mönster, en encyklopedi. innehållande
anvisningar och råd i vältalighet och rättskunskap
samt i landthushållning, krigskonst och
medicin. Af hans verk finnas i behåll böckerna 6–13,
hvilka behandla medicinen (efter Hippokrates och
Asklepiades) och hafva särskild betydelse såsom den
enda medicinska skrift vi ega från den romerska
literaturens bättre tid. C. röjer godt omdöme;
hans framställningssätt är enkelt och språket
rent. – 2) och 3) Publius Juventius C. d. ä. och
d. y. voro jurister under Vespasianus och Hadrianus.
R. Tdh.

Celsus, forntida skriftställare, möjligen epikuréen
Luciani vän, författade en mot kristendomen riktad
skrift, Sermo verus ("sant ord"), hvilket arbete
(från 2:dra årh.) dock är oss bekant endast genom
Origenes’ motskrift. Han var väl bevandrad i bibeln
och ådagalade mycket skarpsinne i bekämpandet af
kristendomens läror, mot hvilka han uppträdde med
yttersta hätskhet. Framför allt sökte han bevisa
orimligheten af den tron, att Gud kommit ned från
himmelen för att återlösa menniskorna, hvarjämte han
smädade frälsarens person. R. Tdh.

Celt, arkeol., ett slags fordom bruklig yxa eller
mejsel. Celterna äro af två slag: "skaftcelter"
och "hålcelter". De förra, af danska fornforskare
vanligen kallade "pålstaver", voro liksom flintyxorna
fästa i den klufna eller genomborrade änden af ett
skaft. På "hålcelterna" deremot var skaftet (vanligen
knäböjdt) instucket i ett parallelt med eggen gående
hål och ofta fastbundet vid en ögla (på flere celter
finnes en sådan nära

illustration placeholder


hålets kant, se fig.). De flesta hittills funna
forntida celter äro af brons; man har dock funnit
såväl hålcelter som (ehuru icke i Sverige) skaftcelter
af jern. Vissa icke-europeiska folk begagna ännu
skaftcelter af jern i stället för vanliga yxor med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:14 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfac/0082.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free