Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cenobiter l. Koinobiter, "lefvande i gemenskap" - Cenotaflum, minnesvård upprest åt en död person och öfver en plats, der hans qvarlefvor icke finnas - Cenotiker l. Kenotiker, benämning på de vid universiteten i Giessen och Marburg anställde protestantiske teologer - Censor, Lat., värderingsman, taxeringsman, granskare - Censor. 1. Fornromersk ämbetsman, som hade till ämbetsåliggande att förräta census
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cenobiter l. Koinobiter (af Grek. koinos gemensam,
och bios, lif), "lefvande i gemenskap", kallades,
till skilnad från anakoreter, de munkar, som lefde
tillsammans i gemensamma boningar. Redan den helige
Antonius förmådde eremiter att förena sig och inrätta
celler i hvarandras närhet, men det första klostret
(coenobium) grundades icke förrän omkr. 340 e. Kr.,
på Nil-ön Tabennae af Antonii lärjunge Pachomius.
Cenotafium (Lat. cenotáphium, Grek. kenotafion,
"tom graf"), minnesvård upprest åt en död person
och öfver en plats, der hans qvarlefvor icke
finnas. Cenotafierna voro ursprungligen enkla vårdar
till minne af personer, hvilkas ben ej blifvit funna
eller ock hvilade i hafvets djup eller blifvit
jordade fjärran från hemmet. Vid invigningen af ett
sådant monument brukade man hos de gamle grekerna
och romarna tre gånger ropa den döde vid namn och
derefter inbjuda honom att taga sin boning i den
tomma grafven. Med cenotafier betecknades stundom
äfven sådana grafplatser, som någon under sin lifstid
lät inreda åt sig och de sina.
Cenotiker l. Kenotiker (af Grek. kenosis,
aflägsnande), benämning på de vid universiteten
i Giessen och Marburg anställde protestantiske
teologer, hvilka 1616–24 lågo i en häftig strid med
protestanterna i Tübingen, de s. k. kryptikerna. De
förre, med Baltasar Mentzer och Feuerborn i spetsen,
hänförde Kristi förnedring allenast till hans
menskliga natur och förklarade den såsom ett
fullständigt, men frivilligt afhållande från att
göra bruk af den i hans gudomliga natur immanenta
allestädesnärvaron och allmakten. Kryptikerna deremot,
med L. Osiander i spetsen, hänförde förnedringen till
bägge naturerna och lärde, att Kristus under densamma
äfven i sinlig måtto regerat himmel och jord, allenast
på ett doldt sätt: förnedringen var ej ett afhållande
(kenosis), utan ett döljande (krypsis). En komité,
med Hoe von Hoenegg till ordförande, afgjorde striden
till cenotikernas förmån.
Censor, Lat., värderingsman, taxeringsman,
granskare.
1. Fornromersk ämbetsman, som hade till
ämbetsåliggande att förrätta census. Censorerna
voro två. Ämbetet, som egentligen var utbrutet
ur konsulatet, inrättades, efter den allmännaste
uppgiften, 443 f. Kr., måhända dock först 435, och
fortfor – med ett afbrott under Sullas envälde,
då det i verkligheten var upphäfdt – ända in
i kejsaretiden, då kejsarna sjelfva, dock ej
efter Domitianus, utöfvade censorsmakt. På
slutet hade dock ämbetet förlorat nästan all
betydelse. Valbarheten till censuren tillhörde först
patricierna; år 350 valdes den förste plebejiske
censorn, och efter 339 skulle den ene vara
plebej. Att hafva beklädt konsulatet var visserligen
ej ett i lagen uttryckligen bestämdt vilkor för
valbarhet, men åtminstone under republikens senare
tid valdes endast f. d. konsuler. Valet skedde i
centurieförsamlingen. Tillträdet skedde omedelbart
efter valet, som merendels egde rum på våren,
och censorerna aflade, utom den vanliga ämbetseden, en
särskild ed att i ämbetsutöfningen afse endast
det allmänna bästa. Ämbetstiden begränsades
egentligen af förrättningens eget omfång, men
blef tidigt bestämd till högst 18 månader. Huru
ofta censorer borde väljas är ej fullt säkert:
det tyckes i regeln hafva skolat ske hvart 5:te
(i början hvart 4:de) år, men i tillämpningen var
mellantiden stundom längre. Ämbetsbefogenheten
innefattade ej de högste ämbetsmännens imperium,
men väl andra ämbetsmannarättigheter, såsom att
ålägga böter och taga pant m. m. Censorerna voro
oansvariga för sina ämbetsåtgärder, men dessa fingo
i åtskilliga vigtigare fall ej företagas utan bådas
samtycke. Ledningen af särskilda ämbetsförrättningar
uppdrogs genom lott åt den ene. Till biträde hade
censorerna, utom skrifvare och vaktmästare, äfven
gode män (för taxeringsuppgifterna).
Censorernas ämbetsverksamhet omfattade: mantals-
och skattskrifningen (census) med allt hvad dertill
hörde, upprättandet af förteckningen öfver senatens
medlemmar och ordnandet af finansväsendet.
a) Mantals- och skattskrifningen, hvilken tillhörde
den nya ordning, enligt hvilken samhället ej
längre bestod af en sluten krets af (patriciska)
slägter, framgick ur nödvändigheten att genom
en särskild handling fastställa hvilka personer
som voro medlemmar af staten och skyldiga att
utgöra hvad denna hade rätt att fordra i
krigstjenst och skattebidrag. Fastställandet af dessa
skyldigheter kunde naturligtvis göras endast för en
viss tidrymd och skedde för ett s. k. lustrum (först
4, sedan 5 år). För mantals- och skattskrifningen
sammankallades folket till Marsfältet af censorerna,
hvilka utfärdade en formula, d. v. s. en föreskrift,
innefattande de grundsatser, efter hvilka taxering af
förmögenheten skulle ske. Inför censorerna skulle
nu en hvar fullmyndig medborgare framträda och
på ed uppgifva sitt namn, sin ålder, det distrikt
(tribus), inom hvilket han bodde, sin faders namn
äfvensom namnet på alla dem, hvilka tillhörde hans
hus (voro i hans försvar), och slutligen storleken
af den förmögenhet, för hvilken han hade att erlägga
skatt. Som sådan förmögenhet gällde ursprungligen
jordfastighet, som innehades med full eganderätt,
jämte nödiga inventarier. Egaren uppgaf sina egodelar
till ett visst värde, men censorerna hade rätt att
pröfva värderingen. Vidare egde censorerna att spörja
hvarje medborgare om hans vandel samt att underkasta
den sin granskning och, i händelse den ej befans
tillfredsställande, vare sig på grund af begångna
förbrytelser eller ett i allmänhet klandervärdt
lefverne – t. ex. slöseri, yppighet, utsväfningar
m. m. –, derom göra anteckning i mantalslängden och
straffa den ifrågavarande personen genom att utstöta
honom från alla tribus, hvilket medförde förlust af
rösträtt, eller, i en senare tid, flytta honom från
en mera ansedd tribus till en annan, mindre ansedd.
Dessutom tillhörde det censorerna att särskildt
mönstra riddareståndet – dessa mönstringar skedde
på forum – och genomgå förteckningen, öfver dess
medlemmar. Dervid kunde de utesluta personer, som de
med hänsyn till deras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
