Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Censur (Lat. censura, af censere, granska), granskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfvervaka, att en sådan upplysning meddelades, som
främjade allmänt väl och tillgodosåg allmänhetens
religiösa behof. I angifven form framträdde
censuren redan i slutet af 1400-talet, då, till
följd af boktryckarekonstens uppfinning, skrifters
utbredande betydligt underlättades. Till en början
var det hufvudsakligen kyrkan, som för sina ändamål
utöfvade denna literära granskning. 1486 utgafs
derom ett mandat af ärkebiskopen i Mainz. 1515
bestämde Lateranska kyrkomötet, att böcker ej fingo
utgifvas, förrän de blifvit granskade af någon
kyrkans man. Hvarje bok, som ej fått "imprimatur"
(må tryckas) sig påtecknadt, skulle brännas och
bannlysas. Jämte denna censur, hvilken stod under
den romerska kyrkans och den heliga inkvisitionens
myndighet, uppkom snart en annan, som utöfvades af
den borgerliga makten, genom kungliga censorer,
och som sträckte sig till skrifter af politiskt
innehåll. Reformationen åstadkom ingen annan
ändring i dessa afseenden, än att den teologiska
granskningen öfvergick i det protestantiska
presterskapets händer. Censurens hämmande inverkan
på offentliggörandet af den fria forskningens
resultat samt på granskningen och afhandlandet af
allmänna angelägenheter blef allt mer kännbar, ju
mer det religiösa och det samhälleliga intresset
växte hos allmänheten. Detta intresse framkallade
nämligen en lifligare författareverksamhet, och
i samma mån som antalet af de literära alstren
ökades (till följd hvaraf granskningen ej häller
kunde försiggå med erforderlig noggranhet), blef
censuren godtycklig. Behofvet af dess afskaffande
vardt allt starkare, ju mera den periodiska pressen
började vinna i betydelse. Likväl blef i de flesta
land trycktvånget bibehållet ända till innevarande
århundrade. England var det första land, som upphäfde
detsamma, näml. 1694, då hvar och en berättigades
att trycka skrifter, utan annat ansvar än efter
allmän lag. När de nordamerikanska Förenta staterna
antoge sin författning, erkändes tryckfriheten såsom
en allmän medborgerlig rättighet. Samma grundsats
ingick i franska konstitutionens "Déclaration des
droits" (1791), art. XI. Äfven i Sverige kom, 1766,
en tryckfrihetsförordning till stånd (se nedan!). I
Danmark blef d. 14 Sept. 1770 censuren afskaffad af
Struensee, som införde en oinskränkt tryckfrihet. Men
i alla dessa land framkallades dock en reaktion. Till
och med i Stor-Britannien och Nord-Amerika finnas
exempel på politiåtgärder emot vissa skrifter,
och det engelska parlamentet utöfvade länge, genom
särskilda parlamentsbeslut mot misshagliga skrifter,
en godtycklig makt öfver pressen i afseende på
politiska ämnens behandling. Danmarks tryckfrihet fick
ej varaktigt lif. Särskilda påbud utfärdades straxt
efter 1770 års reskript, och tryckfrihetsförordningen
af d. 27 Sept. 1799 återinförde censur för domfällda
författare; denna censur utsträcktes först till
tidningar, hvilka berörde utländsk politik, sedan än
längre. I Frankrike återinfördes censuren 1805. Med
det konstitutionella statsskickets utveckling och i
synnerhet efter 1848 års revolutionära rörelser har
en ordnad presslagstiftning kommit till stånd i alla
land med fri statsförfattning. Den preventiva bok-
och tidningscensuren, hvilken numera kan anses
i verkligheten afskaffad äfven i ryska rikets
huvudorter, Petersburg och Moskva (genom det val,
som är pressen lemnadt emellan ställande af kaution
och preventiv granskning), fortlefver endast i
storfurstendömet Finland (se nedan) och i ryska
landsorten. Af teatercensuren påträffas deremot ännu
här och der enstaka spår.
I Norge blefvo, efter föreningen med Sverige,
genom bestämmelsen i grundlagen af d. 4 Nov. 1814,
§ 100, alla besvärande band på pressen upphäfda,
och i enlighet dermed har lagstiftningen sedan
lämpats. Danmark kom, genom sin grundlag af d. 5
Juni 1849, § 1, och presslagen af d. 3 Juni 1851,
i åtnjutande af lagbunden tryckfrihet och befriades
sålunda från censuren.
I Sverige följde censuren boktryckeriers anläggning
i spåren. Här liksom annanstädes hade boktryckerierna
hufvudsakligen till ändamål spridning af andaktsböcker
och stodo derför i kyrkans tjenst samt under hennes
uppsigt. Först sedan Gustaf Vasa blifvit konung
och reformationsverket begynt, egnade regeringen
någon uppmärksamhet åt boktryckerierna. Den första
regeringsåtgärden i detta hänseende riktades mot
det 1523 i Söderköping af biskop Brask inrättade
boktryckeriet, hvars verksamhet lade hinder i vägen
för reformationens genomförande. Det blef på konungens
befallning år 1526 igenslaget, och boktryckaren,
presbytern Olaus Ulrici, förvisades ur riket,
hvarjämte konungen (d. 2 Febr. 1527) förbjöd biskopen
att låta sända några skrifter bland enfaldigt folk,
förrän konungen hade genomsett dem. Som Gustaf I var
angelägen att, med begagnande af boktryckarekonsten,
sprida upplysning bland folket – ehuru en upplysning
af annat slag än den, som meddelades af det katolska
presterskapet –, drog han ungefär vid samma tid
försorg om att ett nytt boktryckeri anlades,
hvilket ställdes under hans egen uppsigt. Genom
ett bref af d. 10 Juli 1537 öfverlät han ett förut
det heliga Lekama gillet tillhörigt, till kronan
indraget hus åt en konstförfaren man att derstädes
för det meniga bästa anlägga ett boktryckeri. Att
med inrättandet af detta boktryckeri – det första,
som här i riket åtnjöt några offentliga förmåner –
äfven förbands censur öfver hvad som skulle tryckas,
visar sig deraf, att konungen, missnöjd med åtskilliga
yttranden af Olaus Petri i dennes krönika och i
en af hans tryckta predikningar, 1539 förbjöd
reformatorerna att utgifva någonting af trycket
utan konungens tillåtelse. Öfvervakning af tryckta
skrifter var en naturlig sak, så länge tryckning och
spridning af skrifter egde hufvudsaklig betydelse
såsom ett medel att underlätta undervisningen
och så länge boktryckarenäringen måste uppmuntras
genom särskilda anslag. De som drogo försorg om
boktryckeriers anläggning, såsom förhållandet var med
konungen och den offentliga undervisningens eforer,
biskoparna, öfvervakade i orterna hvad som trycktes,
och tillsågo att ingenting utspreds, som i religiöst
eller politiskt hänseende var misshagligt. Det
öfvervägande af här i landet utgifna eller utifrån
inkomna skrifter, hvilket dittills
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
