Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Censur (Lat. censura, af censere, granska), granskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framkallats af tillfälliga förhållanden, blef nu
en regelbunden verksamhet. Enligt Gustaf Adolfs
förslag till inrättande af ett "Consistorium
generale"’ (1623) borde detta konsistorium utöfva
censur öfver allt tryck, utom skolböcker, hvilka
skulle granskas af biskopen. (Konungens förslag i
detta afseende gick ej i verkställighet.) Först i
senare hälften af 17:de årh. blef censursystemet
lagstadgadt. Begynnelsen skedde genom konstitutionerna
för Upsala universitet d. 27 Juni 1655, i hvilka
stadgades, att alla akademiska skrifter skulle,
innan de befordrades till tryckning, granskas och af
dekanus eller någon professor i den fakultet, till
hvars vetenskaper ämnet hörde, få tryckningstillåtelse
på manuskriptet antecknad. Denna föreskrift åtföljdes
af allmännare bestämmelser om granskning af pressens
alster. Karl X gaf 1656 Schering Rosenhane, som då
var öfverståthållare och ledamot af Kanslikollegium,
befallning att låta varna boktryckarna "att de ej
så indifferenter skulle trycka och publicera alla
materier, som förekomme, förrän K. Maj:ts censur vore
deröfver kommen". I 1661 ars kansliordning, art. 14,
ålades Kanslikollegium att öfvervaka pressen. I
nämnda artikel heter det: "På det K. Maj:t må
veta hvad för böcker och skrifter som tryckas
och bringas i ljuset, skola två exemplar af hvarje
skrift, straxt de äro tryckta och förrän exemplaren
distraherade blifva, sändas till kancelliet: ett
för riksarkivet, ett för biblioteket"; och ålåg det
Kanslikollegium att granska de inkomna skrifterna
samt att, "om uti dem fans något prejudicerligt,
gifva det K. Maj:t i tid tillkänna, att behöriga
böter derpå kunde skaffas". Dermed var dock ej
i allmänhet någon tryckningen föregående censur
formligen anordnad. Det första formliga påbudet
om sådan censur finnes i kongl. brefvet d. 15 Juli
1662 och framkallades af presterskapets rädsla
för religiösa frågors fria behandling. Brefvet var
stäldt till ärkebiskopen, biskoparna och menige
klerkerna. Dessa uppmanades att draga försorg om att
ej nägot sådant måtte tryckas, "som i någon måtto
rör den allmänna friden och menigheten, antingen
i andliga eller verldsliga saker, utan om ett
sådant verk företogos, skulle det, med undantag af
hvad vid akademierna eller gymnasierna "exercitii
causa" utgåfvos, öfversändas till kancelliet till
att öfverses och censureras, att det sedan måtto
komma på trycket, om K. Maj:t så godt syntes". Detta
påbud åtföljdes af ett plakat och förbud, d. 21
April 1665, angående paskiller och smädeskrifter,
hvilket – i enlighet med de grundsatser, som gjort
sig gällande i den kanoniska rätten – gjorde ej
allenast författaren, boktryckaren och utspridaren af
en skrift af brottsligt innehåll, utan äfven hvar
och en, som hade den i sitt förvar eller fick den i
sina händer och uraktlät att lemna den till offentlig
myndighet, ansvarig för innehållet. På samma gång
stadgades äfven, att allmänna lagens bestämmelser
om lasteligt eller smädligt tal borde tillämpas
på tryckta skrifter. Förbudet angående skadliga
böckers införsel och hämmande, d. 2 Nov. 1667,
ålade bokhandlarna att i Stockholm för bibliotekarien
och annanstädes för biskop och konsistorium uppvisa
register på införda böcker och skrifter,
innan de finge något försälja, och egde dessa
myndigheter makt att förbjuda skrifter, som voro
i religiöst, sedligt eller politiskt hänseende
förargelseväckande. Såsom myndig konung förnyade och
stadfäste Karl XI, genom order till biskoparna och
konsistorierna d. 12 Nov. 1674, dessa stadgar. Den 5
Juli 1684 utfärdades en ny kongl. förordning, genom
hvilken den preventiva censuren infördes för allt som
trycktes och hvarigenom boktryckarna å andra orter än
i universitetsstäderna förbjödos att å nyo upplägga
hvad förut var tryckt – med undantag af kyrko- och
skolböcker –, förrän de anmält sig hos konsistorium
i orten, och beträffande "andra verk, andeliga
eller verldsliga saker, som nyskrifna äro", fingo
de ej, vid 100 rdrs vite, understa sig att "något
af trycket låta utgå, förrän det godkändt blifvit
antingen af kancelliet eller af sådana män, som till
sådana böckers uppläggande egentligen förordnade
äro". Derjämte tillsattes år 1686 en särskild, censor
librorum. Censurens ordnande åtföljdes af privilegiers
utfärdande för skrifters utgifning. Särskildt
privilegium erfordrades, enligt kongl. förbudet d. 20
April 1687, för rätt att utan särskildt tillstånd
utgifva offentliga handlingar. Några år derefter
blef förbjudet att utan särskildt tillstånd trycka
psalmböcker eller andra gudliga skrifter. Då dylika
förbud kunde komma när som hälst, blef följden,
att boktryckarna ej utan att skaffa sig särskilda
privilegier kunde med fördel utöfva sitt yrke i
hela dess omfattning. Slutligen bör nämnas, att på
denna tid den periodiska pressen inskränkte sig till
avisor, hvilkas utgifvande, enligt § 23 i. 1626
års kansli-ordning, ålåg riksarkivets historicus,
men sedermera öfverflyttades på postmästaren
(enl. instrukt. af d. 2 Jan. 1643), hvarefter
K. Maj:t eller Kanslikollegium förordnade särskilda
"gazetteskrifvare". Konungen blef sålunda den, som
genom sina organ bestämde allt hvad som skulle få
tryckas och offentliggöras och som i administrativ
väg gaf föreskrifter derom. Enär ingenting fick
tryckas, som ej förut var granskadt, och då allt
missbruk af yttrandefriheten i skrift var att
anse såsom öfverträdelser af censurförordningarna,
förvandlade sig alla mål angående skrifters utgifvande
på tryck till ordningsmål, hvilka tillhörde
administrativ-justicen. Kanslikollegium upptog
dessa mål och afgjorde dem eller öfverlemnade
dem åt konungen, hvilken sedan, på sätt honom godt
syntes, lät handlägga och afgöra dem. Detta pressens
beroende af de styrandes godtycke qvarstod under
frihetstiden, till dess tryckfrihetsförordningen d. 2
Dec. 1766 afskaffade censuren och censorsämbetet
samt Kanslikollegiets befattning att öfverse, gilla
eller ogilla till tryckning ärnade skrifter. Hvar och
en. som utgaf skrifter, blef i fråga om ansvar och
straff ställd under lagens och laga domstols skydd
samt i denna sin verksamhet fredad mot hvarje intrång
från polismaktens sida. En fullständig tryckfrihet
infördes, offentliga handlingar gjordes tillgängliga
för allmänheten, och åt sistnämnda kongl. förordning
medgafs den fullkomliga trygghet, som grundlag
medförer. Vidkommande boktryckeri och bokhandel
bibehölls dock det näringstvång, som tillhörde denna tid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
