- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
163-164

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Censur (Lat. censura, af censere, granska), granskning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och i stadgandet om uppsigt öfver utländska
böckers införande skedde ingen ändring. Med 1772
års förändring i statsskicket upphörde denna
tryckförordnings giltighet. Gustaf III utgaf
d. 26 April 1774 en ny sådan och bibehöll deri det
hufvudsakliga af 1766 års förordning, ehuru med några
vigtiga undantag (bl. a. angående bestämmelserna om
ansvarighet och straff för högmålsbrott, hvilka under
alla förhållanden skulle drabba boktryckaren, äfven
om han kunde styrka hvem som var författaren). Som
tryckfrihetsförordningen förlorat sin egenskap
af grundlag, återfick den sin forna plats bland
de stadgar och reglementen, hvilka hörde under
konungens lagstiftning allena. I samma mån som
den diskussion af allmänna angelägenheter, hvilken
skedde genom pressen, blef misshaglig för konungen,
vidtog denne inskränkningar i tryckfriheten. Genom
kongl. påbudet d. 6 Maj 1780 blef boktryckaren den,
som ovilkorligen skulle stå till ansvar för tryckt
skrifts innehåll, hvaremot auktorn skulle vara fri
från ansvar, utom i fråga om politiska förbrytelser,
och skulle boktryckaren, tredje gången han gjorde sig
skyldig till öfverträdelse af nämnda påbud, förklaras
boktryckeriet förlustig. Genom K. Maj:ts tillägg
d. 3 Maj och skrifvelsre till Kanslikollegium d. 24
Aug. 1785 stadgades, att särskildt privilegium af
konungen skulle fordras såsom vilkor för utgifning
af dagblad och veckoskrifter och att ett sådant
privilegium kunde när som hälst återtagas och
indragas, hvarjämte en begränsning skedde af de ämnen,
som fingo behandlas. Äfven förordnades, att inga
teaterpjeser på svenska språket fingo tryckas eller
uppföras, innan de blifvit anmälda hos hofkansleren
samt privilegierade. Derigenom infördes teatercensuren
i vårt land. Sedan man under förmyndareregeringen,
i första uppskakningen efter konungamordet, å
nyo stadgat censur af skrifter i politiska ämnen,
utfärdades (d. 12 Maj 1792) en ny förordning om allmän
skrif- och tryckfrihet, i svulstiga ordalag affattad
af Reuterholm, och denna förordning efterföljdes
först af K. M:ts nådiga varning (d. 21 Dec. 1792) emot
öfverträdande af den nya förordningen, genom hvilken
varning 1774 års förordnings bestämmelser om straff
för tryckfrihetens missbruk återupptogos, och snart
derefter af särskilda förbud mot vissa särskilda
ämnens behandlande i tryck, såvida ej skrifterna
förut undergått censur. Genom kongl. kungörelsen
d. 26 Maj 1798 återupplifvades 1785 års förordningar
om särskildt privilegium för periodiska skrifters
utgifvande och om teatercensur. Det tvång, som nu
åter var stadgadt för tidningar och teaterstycken,
medförde jämväl en tryckande uppsigt öfver den
öfriga pressen. Så t. ex. utfärdades förbud mot
att sälja utländska böcker, som kommo från vissa
land, vidare befallningar om konfiskation af vissa
särskildt uppgifna skrifter och om censur öfver
hvad som utkom från vissa tryckerier; specielt
inskränktes rättigheten att offentliggöra publika
handlingar, nämligen genom specialförbud och förbud
att beledsaga dem med noter och anmärkningar. K. M:t
och Kanslikollegium utgåfvo föreskrifter om hvad
som finge införas och hvad som borde uteslutas vid
redaktion af den

periodiska pressen. En särskild bokhandels- och
boktryckeriombudsman tillsattes som biträde åt
hofkansleren, hvilken i och med Kanslikollegii
upphäfvande (1801) fick uppdrag att hafva tillsyn
öfver pressen. Genom instruktionen d. 23 Febr. 1802
fick hofkansleren nära nog diktatorisk makt: han
egde rätt att genom en boktryckeriombudsman –
som enligt kongl. brefvet d. 24 Nov. 1801 hade
obehindradt tillträde till alla tryckerier och rätt
att, vid vite, af boktryckaren erhålla upplysning om
allt som trycktes – inställa tryckningen af skrift,
som ansågs misstänkt. Genom kongl. skrifvelsen af
d. 2 Maj 1807, hvilken påbjöd censur jämväl af
medicinska skrifter, utsträcktes censuren äfven
till andra än teologiska arbeten. Konungen hade
således tillagt sig oinskränkt makt att lagstifta
för pressen. 1809 års statshvälfning återförde en
lagbunden tryckfrihet. Enligt denna – som till sin
princip bestämdes genom stadgandet i 86 § af 1809
års regeringsform och till sina enskildheter genom
den såsom grundlag fastställda tryckfrihetsordningen
af d. 7 Mars 1810, hvilken sedermera utbyttes mot
nu gällande tryckfrihetsordning af d. 16 Juli 1812
– tillerkändes hvar och en rätt att, utan några
af den offentliga makten i förväg lagda hinder,
utgifva skrifter; derigenom återinfördes ock
rättigheten att offentliggöra publika handlingar,
hvarjämte boktryckerierna och bokhandeln befriades
från det näringstvång, som förut varit rådande. (Den
ännu qvarstående censuren af akademiska afhandlingar
äfvensom af teser eller afhandlingar för lektors- och
rektorstjenster samt för pastoralexamen afser ej
dessas utgifvande på tryck, utan deras ventilerande
såsom specimina.) Genom K. M:ts skrifvelse till
konungens befallningshafvande d. 28 Dec. 1872
afskaffades äfven teatercensuren, d. v. s. den censur
som teaterstycken skulle underkastas, innan de fingo
offentligen uppföras på enskilda teatrar. (Se vidare
H. L. Rydin. "Om yttranderätt och tryckfrihet", 1859.)

I Finland fortlefde, efter skilsmässan från Sverige
(1809), den gustavianska periodens pressregim
med dertill hörande tvång och beroende af
föreskrifter, som regeringen kunde finna för godt
att för tillfället utfärda, till dess kejserliga
förordningen af d. 14 Okt. 1829 införde allmänt
censurtvång. Detta utvecklades under den följande
tiderymden, genom dels offentliga, dels hemliga
cirkulär, till en den olidligaste hämsko på all
literär produktion. Underkastade oftast okunniga och
osjelfständiga censorers godtycke, kunde tidningarna
sällan höja sig öfver nyhets- och följetongsbladens
ståndpunkt. (Jfr "Censurkalender", 1861.) Sin spets
nådde detta förtryck genom författningen af d. 8 April
1850, som förbjöd offentliggörande på finska språket
af andra böcker än sådana, som behandlade religiösa
eller ekonomiska ämnen. Detta förbud föll visserligen
snart nog i glömska, ehuru det ej upphäfdes förrän
1860; men äfven under början af Alexander II:s
regering lyckades det dåv. generalguvernören grefve
Berg att upprätthålla ett presstvång, som måste kännas
alltmera motbjudande och derför framkallade många
demonstrationer, såväl offentliga som enskilda.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfac/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free