Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ceres, Rom. mytol., sädens och åkerbrukets gudinna - Ceres, astron. - Ceresole, Ceresuola l. Cerisoles - Céret, i medeltiden Ceredisium - Ceretaner - Cereus - Cerignola - Cerigo - Cerin. 1. Miner. - Cerin. 2. Kem. - Cerinthe L., Vaxblomma, bot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom inflytelser frän södra Italien och Sicilien,
grekisk och sköttes mestadels af prestinnor från
Neapolis eller Velia. De plebejiske edilerna hade
befattning med Ceres’ tempel – der deras uppsigt
öfver tillförseln af lifsmedel stod i samband
med åkerbruksgudinnans tjenst –, och plebejernas
arkiv tyckes hafva förvarats der. Den förnämsta
festen till C:s’ ära (Cerealia) firades i midten af
April, bl. a. med lekar i rännarebanan, anordnade
af edilerna, och andra högtidligheter. Man offrade
svin, och plebejerna höllo måltider, vid hvilka de
bekransade sig med blommor. Vid samma tillfällen
brukade man ock kasta blommor jämte fruktbarhetens
symbol, nötter, ut bland folkmassan. Äfven vid
skördetiden firades till C:s’ ära en fest med offer
af svin och förstlingen af skörden. Jfr Demeter.
R. Tdh.
Ceres, astron., en af de mellan Mars och Jupiter
belägna småplaneterna och den första af dessa, som
upptäcktes (d. 1 Jan. 1801, af Piazzi i Palermo).
Ceresole [tje-], Ceresuola l. Cerisoles, by i
den italienska prov. Cuneo (Piemont). Omkr. 2,000
innev. Den 11 (14?) April 1544 besegrade fransmännen
der en österrikisk-spansk här. Detta var den sista
drabbningen under krigen mellan Karl V och Frans I.
Céret [-re], i medeltiden Ceredisium, stad i franska
depart. Pyrenées-orientales (Roussillon), nära floden
Tech. Omkr. 3,500 innev. Der sammanträdde år 1660
spanska och franska befullmäktigade för att reglera
gränsen mellan Spanien och Frankrike.
Ceretaner, namn på ett folk, som fordom bodde
i Cerdagne.
Cereus Hav., bot., växtslägte af nat. fam. Cacteae,
kl. Icosandria L., ordn. Monogynia. Det innefattar
omkr. 200 arter, hvilka, liksom de allra flesta
öfriga kaktus-växter, förekomma i Amerikas varmare
delar. Stammen är i de flesta fall utdragen
på längden och grenig. Han är antingen upprät
och pelarelik eller klängande samt fårad eller
kantig. Blommorna äro oftast stora och praktfulla,
hvarför många bland arterna odlas som prydnadsväxter
i växthus och boningsrum. Främst bland dessa
arter må nämnas C. grandiflorus L., nattens
drottning, från Vestindien, hvilken med hänsyn till
blommans storlek, skönhet och vällukt torde vara
den yppersta bland alla kaktusväxter. Dess blommor
äro ända till 8 tum (23 centim.) breda samt hafva
guldgula foderblad och snöhvita kronblad. De öppna
sig på qvällen och sluta sig vid soluppgången; under
denna tid sprida de en härlig vaniljlukt. Hvarje
blomma varar endast under loppet af en natt. –
Allmänt odlade arter äro C. flagelliformis Mill.,
paradis-ormen, som har smala, trinda, hängande
grenar, och C. speciosissimus DC, som har stammen
och grenarna upprättstaende, tre eller fyrkantiga,
försedda med starka tornar, samt skarlakansröda, i
midten blåvioletta blommor och hvita ståndare. Störst
bland alla kaktusväxter blir C. giganteus Engelm.,
jättekaktusen, som växer i sydöstra Kalifornien och
dertill gränsande land. Dennas stam uppnår en höjd
af ända till 50 f. (14,8 m.), har en diameter af ända
till 3 f. (8,9 decim.) samt är
upprät, rak med endast få, uppräta
grenar. Jättekaktusen växer i skoglösa,
ofruktbara klipptrakter och ger åt landskapet
en högst egendomlig, dyster prägel. Frukterna,
som till smak och form likna fikon, utgöra ett
mycket vigtigt näringsmedel för innebyggarna i de
trakter, der växten förekommer. Antingen ätas de
genast efter aftagandet, eller torkas de, eller
tillredas de på andra sätt och gömmas för kommande
behof. Jättekaktusens tillväxt försiggår ytterst
långsamt; man förmodar, att de största exemplaren
äro flere hundra år gamla.
Ldt.
Cerignola [tjerinjåla], stad i den
italienska prov. Foggia (Apulice). Omkr. 26,000
innev. Spaniorerna under Gonsalvo af Cordova segrade
der d. 28 April 1503 öfver fransmännen under hertigen
af Nemours, hvarefter konungariket Neapel kom under
spanska väldet.
Cerigo [tjerigo], den sydligaste af de Joniska öarna,
belägen vid östra spetsen af Lakonien och inloppet
till Kolokythia-viken. Tillsammans med de små
öarna Cerigotto och Pori bildar hon en eparki i den
grekiska nomarkien Argolis och Korint. Arealen 280
qv.-kilom. (5,1 qv.-mil). Omkr. 11,000 innev. Ön
är bergig och skoglös, men har yppig gräsväxt
i dalarna. Kusterna äro branta samt till följd
af häftiga strömdrag och stormar farliga för
sjöfarten. Klimatet är mildt och sundt. Berömd
är Cerigos honing, hvilken jämte vin, olja och
korinter utföres i handeln. Många af innevånarna
söka arbetsförtjenst på fastlandet. Hufvudorten
är Kapsali, som äfven är säte för öns biskop. –
C. hette i forntiden Kythera (Lat. Cythera)
och var helgadt åt Afrodite (Venus), som enligt
myten der uppsteg ur hafvets skum. Afroditekulten
och, i sammanhang dermed, Adoniskulten utbredde
sig derifrån öfver fastlandet. Tidigt grundlades på
denna ö en koloni af fenicerna, hvilka kring kusterna
drefvo en vidsträckt fångst af purpursnäckor. Före
570 f. Kr. voro argiverna herrar på ön, derefter
spartanerna. Athenarna voro under det peloponnesiska
kriget (431–404 f. Kr.) flere gånger i besittning
af densamma. Vid det romerska väldets delning (395
e. Kr.) tillföll C. Bysantinska riket och efter dess
undergång Venezia. 1715 eröfrades det af turkarna,
men återlemnades 1718. Sedan 1797 har ön delat de
öfriga Joniska öarnas öde.
Cerin. 1. Miner. Ett svart mineral, en artförändring
af ortit. Det trätlås vid Bastnäs i Vestmanland. –
2. Kem. Den i alkohol lösliga delen af bivax (oren
cerotinsyra). P. T. C.
Cerinthe L., Vaxblomma, bot., växtslägte
af nat. fam. Horagineae, kl. Pentandria L.,
ordn. Monogynia. Det innefattar ett fåtal arter
från södra och mellersta Europa, vestra Asien och
norra Afrika. Dessa äro örter, vanligen glatta och
af blågrön färg, med en frukt, som är delad i tvänne
tvåfröiga delfrukter; de flesta andra växter af samma
familj äro mer eller mindre håriga samt hafva frukten
delad i fyra enfröiga, nötlika delfrukter. Blommorna
äro gula, ofta purpurfläckiga. Några arter odlas
stundom som prydnadsväxter i trädgårdar, t. ex.
C. major L. och C. minor L., som växa vilda i
södra Europa, den senare ända upp till mellersta
Tyskland. Ldt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
