Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chartier - Chartism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sekreterare hos dauphin (sedermera Karl VII),
af hvilken han användes i flere vigtiga uppdrag,
samt ärkedjekne vid kyrkan Notre-dame i Paris. Död
1449. Han åtnjöt på sin tid ett utomordentligt
anseende som författare på vers och prosa. Pagerna
och de unge adelsmännen vid hofvet lärde sig
dagligen ett stycke af hans Bréviaire des nobles
utantill. Octavien de Saint-Gelais och Clément Marot
prisa honom som sin mästare, och enligt legenden
tryckte Margareta af Skotland (sedermera Ludvig XI:s
gemål) i mångas närvaro en kyss på den inslumrade
C:s läppar – "dessa fina läppar, från hvilka utgått så
många artiga ord och vyrdiga tankar", såsom prinsessan
lär hafva yttrat. Bland C:s bästa arbeten, hvilka
alla utmärka sig för varm fosterländsk stämning samt
der och hvar äfven röja en för den tiden ovanligt
djerf och fri tankegång, räknas Le livre des quatres
dames, som handlar om fyra damers sorg öfver deras vid
Azincourt fallne älskare, och La quadrilogue invectif
(patriotiska samtal mellan Frankrike, folket, adeln
och presterskapet). Mansel (1849) och Dufresne (1869)
hafva skildrat C. i monografier. Den bästa upplagan
af hans arbeten utgafs af Duchesne 1637–40. – 2) Jean
C., krönikeskrifvare, den förres yngre broder, d. 1462
som munk i Saint-Denis, skref en kritiklös Histoire de
Charles VII, hvilken icke ens eger stilens förtjenst.
Chartism (jfr Charta), en demokratisk rörelse i
England under åren 1838–48, hvilken gick ut på att
göra massan af folket delaktig af större politiska
rättigheter, än det då hade. Den fick sitt namn efter
den skrift ("the people’s charter", folk-chartan,
folk-författningen, i motsats till den på Magna charta
hvilande, aristokratiska författningen), hvari de
åsyftade författningsändringarna voro formulerade. –
Demokratiska sträfvanden i chartismens anda hade
långt före den ofvan angifna tidpunkten gjort sig
gällande i England. Redan 1780 framlade hertigen af
Richmond i öfverhuset ett förslag om allmän rösträtt
och årliga parlament, for att tillfredsställa den
genom nordamerikanska oafhängighetskriget väckta
frihetslusten. Den berömde Fox förklarade sig böjd för
dessa och dylika reformer, och Folkvännernas sällskap
("Association of the friends of the people") arbetade
för rösträttens utvidgning. Men franska revolutionen,
i sin begynnelse en drifkraft för demokratiska
sträfvanden äfven i England, blef sedermera genom sina
öfverdrifter en hämsko på dessa sträfvanden, och de
stora krigen mot Napoleon trängde slutligen intresset
för inre reformer i bakgrunden. Efter freden 1815
börjades, i synnerhet bland de arbetande klasserna,
en agitation för ändringar i vallagen. Den burgna
medelklassen begagnade sig af rörelserna på djupet
af samhället och lyckades genom parlamentsreformen
1832 få sin röst hörd i riksförsamlingen; men sedan
nämnda samhällsklass hunnit sitt mål, svalnade nitet
för den stora massans rättigheter, och denna stod der
lika betydelselös som förut. Så kom 1835 med oår och
penningkris och allt det elände, som slika olyckor
bereda i synnerhet kroppsarbetarna, hvarjämte de nya,
mot de fattiges intresse fientliga fattigvårdslagarna
väckte ond blod i landet. All ofärd skylldes
derpå att massan ej hade något politiskt inflytande,
och agitationerna för att skaffa henne ett sådant
började på nytt. Under namn af Arbetarnas förening
("The working men’s association") bildades
1836 ett samfund till reformers främjande. 1838
formulerade en komité af sex medlemmar ur denna
förening och sex ledamöter af den hetsigaste
parlamentsoppositionen (bl. a. O’Connel), på
förslag af en viss Lovett, folkets fordringar i
"the people’s charter". Chartan innehöll följande
sex punkter: rösträttens utsträckning till hvarje
i landet född eller der naturaliserad och sedan
två år bofast man, som fyllt tjugoett år; landets
indelning i lika stora valdistrikt, efter folkmängden;
sluten omröstning; årliga parlament; ingen census
för valbarhet; arvode åt parlamentsledamöterna. På
jättefolkmöten, hvilka ofta räknade 2–3 hundra tusen
deltagare och som höstetiden höllos vid fackelsken,
hördes lidelsefulla tal för chartans antagande,
medan en mängd nya tidningar ("Northern star",
redigerad af Feargus O’Connor, med en upplaga på
50,000 exemplar, m. fl.) bearbetade sinnena. I Maj
1839 sammanträdde ett af anhängare till folk-chartan,
chartister, öfver hela riket valdt utskott, som
sjelf kallade sig "National convention". Detta
utskott öfvertog rörelsens ledning. Chartan
kompletterades och omfattade nu 39 punkter:
fordringar på en förmögenhetsafgift, afskaffande af
fattigvårdslagarna, minskning i pålagorna m. fl. En
petition, med närmare 1,300,000 underskrifter,
inlemnades i Juni 1839 till underhuset för att
utverka chartans antagande, men tillbakavisades
med 235 röster mot 46. "The national convention"
svarade med en uppmaning till allmän strike, och
blodiga uppträden föreföllo. 1840 vann chartismen
ytterligare stadga i sin organisation genom uppkomsten
af "The national charter association" i Manchester,
hvarjämte en ny jättepetition inlemnades. Vid
förefallande arbetare-oroligheter, såsom 1842 i
norra England, brukade chartisterna blåsa under,
ja en del af dem framställde till och med satser
af socialistisk färg. Chartismen såsom sådan blef
emellertid en smula undanskymd på 1840-talet under den
allmänna rörelsen för frihandeln och upphäfvandet
af spanmålslagarna. 1848 nådde chartismen sin
höjdpunkt. Den påverkades då af Februari-revolutionen
samt af den dyra tiden och arbetslösheten. Upplopp
föreföllo i Glasgow, Edinburgh och Manchester. I
London utlystes till d. 10 April ett monster-folkmöte,
beräknadt på 1/2 mill. deltagare. Meningen var att
tåga till underhuset och framlemna en petition med
6 mill. underskrifter. Processionen förbjöds, och
man gjorde sig beredd att afstyra våld med våld:
trupper under Wellingtons befäl utkommenderades,
och 170,000 män (bl. a. prins Louis Napoleon,
sedermera Napoleon III) läto inskrifva sig
som polisförstärkningsmanskap. Endast 50,000
menniskor hade böjelse och mod att infinna
sig på samlingsstället, och petitionen,
som lemnades utan afseende, innehöll långt
mindre än 6 millioner underskrifter, men en
mängd namnförfalskningar. Derefter aftynade
chartismen, i synnerhet genom reformer inom
spanmålstull-lagstift-ningen; men de vigtigaste
fordringarna I "the
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
