- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
261-262

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Chaucer - Chauci - Chaudes-Aigues - Chaudet - Chaudey - Chaudiere - Chaudordy

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den finaste qvickhet, som göra prologen till
poemets perla, presenteras de olika personerna för
läsaren. Med mästerskap tecknar C. kort och träffande
pilgrimernas karakter, sätt, drägt och andra egenheter
– allt med frisk naturlighet, utan öfverdrifter
eller falsk komik. Den allvarlige och belefvade
riddersmannen i sin enkla vapenrock, hans unge, glade,
hurtige son, den älskvärda och eleganta priorinnan
fru Eglantine, den välfödde, sluge tiggaremunken,
den lärde och fattige Oxford-studenten, den rike
och materialistiske godsherren, den enkle och
välvillige landtpresten, den råbarkade mjölnaren, den
lefnadslustiga och frispråkiga frun från Bath, den
bedräglige aflatskrämaren m. fl. oförlikneliga typer
från skaldens samtid stå ännu i dag lifslefvande för
läsarens fantasi. Till denna brokiga pilgrimsskara
sluter sig den jovialiske värdshusvärden, och
denne föreslår, att hvar och en skall till tidens
förkortande förtälja två berättelser på bortvägen och
två på återfärden. Hela sällskapet, som under resan
ökas, består till slut af minst trettio personer, och
om skalden hade genomfört sin plan, skulle han således
hafva gifvit oss 120 berättelser. Ty värr hann C. ej
att dikta mer än 23. Läsaren måste taga afsked af
pilgrimerna, innan de hunnit till Canterbury. Prologen
skrefs sannolikt 1386, och till samma tid höra flere
af de bästa berättelserna. Åtskilliga voro författade
redan under föregående period och insattes, mer eller
mindre omarbetade, i den allmänna ramen; andra diktade
C. under de följande bekymmerfulla åren. Hvarje
berättelse hade enligt planen sin egen inledning eller
prolog. Genom afskrifvares vårdslöshet hafva dock
i handskrifterna många ställen ryckts ur sitt rätta
sammanhang, och först den senaste tidens kritik har
lyckats åter införa reda och riktighet i det hela. I
"The Canterbury tales" visar C. mångsidigheten af sin
rika begåfning. Lika olikartade som de personerna
äro, i hvilkas mun han lägger sina berättelser,
lika olikartade äro dessa senare till innehåll och
form. Den romantiska poesien och den religiösa
legenden äro deri representerade. Skildringar ur
det engelska folklifvet, kryddade af en kraftig och
stundom grofkornig humor, omvexla med berättelser af
fint patetiskt innehåll, och under de ordstrider, som
stundom uppstå mellan tvänne medlemmar af sällskapet
såsom förkämpar för olika stånd och yrken, framläggas
ej sällan intressanta, af stark satir färgade skisser
ur samtidens kulturhistoria. Alla berättelserna
äro i bunden form, med undantag af "prestens" samt
Chaucers egen allegoriska historia om Melibaeus och
hans hustru.

Bland C:s öfriga arbeten torde böra nämnas
en astronomisk afhandling, The treattse on the
astrolabie,
och en prosaöfversättning af Boëtii "De
consolatione philosophiae". Några af hans verk hafva
gått förlorade, så att man nu blott känner deras
titlar. Å andra sidan ha flere arbeten, hvilka förut
tillskrefvos C., nu af kritiken frånkänts honom,
såsom "The flower and the leaf, "Chaucer’s dream",
"The court of love" och "The complaint of the
black knight". Särskildt är att märka såsom oäkta
"The testament

of love" (på prosa), derför att de biografiska
notiser, som dess författare meddelar om sig sjelf,
vallade, att C:s lefnadshistoria länge vanställdes
af en mängd oriktiga uppgifter.

C:s inflytande på Englands språk och literatur var
stort och betydelsefullt. Efter den normandiska
eröfringen af England tillbakaträngdes, såsom
bekant, folkets eget språk af franskan, som
länge var ensamt bruklig vid hofvet och bland de
högre klasserna såväl som vid domstolarna. Endast
långsamt kämpade sig engelskan åter upp från
de lägre samhällslagren. Liksom de engelska och
franska nationaliteterna inom England småningom
närmade sig till hvarandra och under gemensamma
strider för frihet och ära sammansmälte till det
engelska folket, så sammansmälte också de båda
språken. Men det kräfdes en stor skald för att
gjuta det nya engelska språket i en konstnärlig
och mönstergill form. Detta gjorde Chaucer.
A. E.

Chauci, en forngermansk folkstam. Se Chauker.

Chaudes-Aigues [sjåds-äg], romarnas Calentes
aquae,
en efter sina heta mineralkällor uppkallad
stad och badort i franska depart. Cantal
(Auvergne). Omkr. 2,000 innev.

Chaudet [sjåde], Antoine Denis, fransk
bildhuggare, f. 1763, d. 1810 såsom professor i
skulptur i Paris, utbildade sig uti Italien och
tillhörde den första generationen af antikiserande
mästare. Bland hans verk må nämnas Den döende soldaten
(relief för Pantheon i Paris), Cincinnatus-staty, Paul
och Virginie
samt åtskilliga statyer af hans gynnare
kejsar Napoleon I (en af marmor finnes nu i Berlin;
en af brons uppställdes på Vendôme-kolonnen, men
nedstörtades 1814 och omsmältes sedermera till en
staty af Henrik IV).

Chaudey [sjådä], Ange Gustave, fransk advokat och
publicist, f. 1807, blef 1845 redaktör för tidningen
"Presse", i hvilken han, liksom i broschyrerna La
crise politique
(1847) och De la formation d’une
véritable opposition constitutionnelle
(1848),
bekämpade regeringen. Efter Februari-revolutionen
(1848) slöt han sig till Lamartine och verkade för
general Changarniers utnämnande till republikens
president. Efter statskuppen d. 2 Dec. 1851 begaf
han sig såsom landsflyktig till Schweiz, der han
öfvertog redaktionen af tidningen "Républicain
neufchâtelais". 1856 återkom han till Frankrike,
egnade sig der åt publicistisk verksamhet och blef
1870 maire i 9:de arrondissementet i Paris. Såsom
motståndare till "kommunen" blef han d. 23 Maj 1871
på upprorsregeringens befallning skjuten.

Chaudière [sjådiär], flod i Nedre Canada. Hon
rinner upp på gränsen mot Maine och faller ut i S:t
Lawrence-floden ofvanför Quebec. Nära mynningen ligga
de berömda, 30 m. (100 f.) höga Chaudière-fallen.

Chaudordy [sjådårrdi], Emile, grefve de C., fransk
statsman. Vid utbrottet af September-revolutionen 1870
blef han af Jules Favre utnämnd till föreståndare för
utrikesafdelningen hos nationaiförsvars-regeringens
delegation utom Paris (först i Tours, sedan i
Bordeaux) och utvecklade på denna post mycken
duglighet. I flere märkliga cirkulär besvarade han Bismarcks

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:22:19 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfac/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free