Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Christopulos, Athanasios - Chronander, Jakob Persson - Chronique scandaleuse - Chrudim - Chrulev, Sepan Alexandrovitsch - Chrysander, Friedrich - Chrysanthemum, bot. Se Prestkrage. - Chryseïs - Chrysippus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
område. Hans Hellenika archaiologemata, som jämte
filologiska undersökningar innehålla öfversättningar
af Iliaden och Sapphos oden, utkommo efter hans död
(1853).
Chronander, Jakob Persson, ämbetsman, dramatisk
författare, f. i Vestergötland. troligen i början
af 1620-talet, blef student i Åbo 1643, disputerade
för juridisk grad 1651 och lär sedan i Åbo hafva
blifvit utnämnd till juris doktor, likväl utan att
promoveras. Derefter var han justitieadministrator
i Pommern, blef 1660 häradshöfding på Gotland
och var derjämte 1661–67 Visby stads "president"
(öfverborgmästare). Han lär äfven någon tid hafva
varit medlem i kongl. kommissions-rätten rörande
trolldomsväsendet. Hans lefnadsomständigheter
efter 1689 äro obekanta. – Vid magisterpromotionen
i Åbo 1647 lät han uppföra ett af honom författadt
moralisk-allegoriskt skådespel, kalladt Surye eller
flijt och oflijtighetz skodespegel, författat vthi en
lustigh comoedia o. s. v. (tryckt s. å.), och 1649,
vid en bröllopsfest i samma stad, lät han uppföra
Bele-snack eller een ny comoedia, innehållandes
om gifftermåhl och frijerii åthskillelliga lustige
discurser och domar o. s. v. (tryckt s. å.). Hans
literära märkvärdighet består deri att han anses vara
den förste svenske författare, som efterbildade
medeltidens s. k. "moraliteter". Hans skådespel,
föga sinnrika i fråga om uppfinning, äro affattade på
knittelvers, i hvilka han stundom använder daktyliska
rim. I "Bele-snack" afbrytes den versifierade
formen ibland af inflickningar i obunden stil. C:s
arbeten finnas intagna i 21:sta delen af Hansellis
"Samlade vitterhetsarbeten af svenska författare"
(1876). Se vidare G. E. Ingelius, "Om medeltidens
skådespel" (1861), och G. Ljunggren, "Svenska dramat"
(s. 517 o. f.). C. J. B.
Chronique scandaleuse [krånik skansdalös], Fr.,
skandalkrönika, gängse historier om för heder och
anständighet sårande tilldragelser i ett samhälle.
Chrudim, stad i Böhmen, s. ö. om Prag, i en
fruktbar trakt vid floden Chrudimka. Omkr. 10,000
innev. Liflig industri och stora hästmarknader.
Chrulev, Stepan Alexandrovitsch, rysk general,
f. 1808, blef 1826 artilleriofficer och deltog
1849 som öfverste i tåget till Ungern, hvarefter
han befordrades till generalmajor. 1853 stod han i
spetsen för en expedition till trakten af Sir Darja
och blef efter eröfringen af fästningen Akmetsjet
utnämnd till generallöjtnant. 1854 utmärkte han
sig vid Silistrias belägring – hvarvid han anförde
avantgardet – och vid Giurgevo. På Krim ledde han det
misslyckade angreppet på Eupatoria (d. 17 Febr. 1855)
och utfallet från Sebastopol (d. 23 Mars) samt blef
svårt sårad vid Malakoffs intagande. 1856 anförde
C. belägringshären vid Kars. Efter fredsslutet tog han
afsked, men tjenade åter 1861–62 som kårbefälhafvare
i striden mot polackerna. Sedermera sysselsatte han
sig med planer på utvidgandet af Rysslands inflytande
i Central-Asien. 1866 utnämndes han till guvernör i
vestra Sibirien. Död 1870. C. tillhörde en slägt,
som, enligt hvad det påstås, i 14:de årh. utvandrade
från Sverige till Ryssland.
Chrysander, Friedrich, tysk musikskriftställare,
f. 1826, blef i Rostock filosofie doktor och
egnade sig derefter dels åt åkerbruk och dels
åt musikaliska forskningar. Han har rest mycket
och länge uppehållit sig i England. Bl. a, har han
utgifvit Ueber die molltonarten im volksgesang und
über das oratorium (1853), G. F. Händel (1858–67,
ofullbordad, en ypperlig musikalisk biografi,
utmärkt af stor lärdom och skarpsinnighet, men
äfven af någon ensidighet) samt en stor mängd
uppsatser i "Allgemeine musikzeitung", hvars
redaktion han förestod 1868–71 och sedermera
återtagit. Dessutom har han utgifvit "Jahrbücher
für musikwissenschaft" (1863–67), upplagor af
äldre kompositörer m. in. och medverkar i betydlig
mån vid Händelsällskapets upplaga af Händel. C. är
en bland wagnerismens mest hårdnackade motståndare.
A. L.
Chrysanthemum, bot. Se Prestkrage.
Chryseis, Grek. mytol., egentligen Astynome,
Apollopresten Chryses dotter, hvilken under ett
plundringståg i Mysien bortröfvades af Achilles och
sedan tillföll Agamemnon såsom andel i bytet. När den
senare, trots anbudet om en oerhörd lösen, ej ville
utlemna C. åt hennes fader, nedkallade denne bland
grekerna en farsot, hvilken nödgade Agamemnon att
frigifva henne. Achilles blef så förtörnad deröfver,
att han lemnade den grekiska hären.
Chrysippus (Grek. -os), grekisk filosof,
f. omkr. 282 f. Kr. i Soli uti Cilicien, d. 209,
var en af den stoiska skolans förnämste anhängare
och kallades hennes andre stiftare. Särskildt lär
han hafva inlagt stor förtjenst om den stoiska
åsigtens formella utbildning. Nämnda skola, som
eger sin historiska förutsättning i den grekiska
bildningens och filosofiens börjande förfall,
gjorde till sin hufvuduppgift att ådagalägga huru
den vise kan, genom fullkomlig likgiltighet för allt
sinligt och förgängligt, ur sitt eget inre skapa sig
ett lugn och en sinnesro, som inga vexlingar förmå
störa. Detta lugn och denna sinnesro skulle han vinna
genom att i sin vilja och sinnesförfattning lefva
ett med naturen öfverensstämmande lif, hvilket
då äfven blir i öfverensstämmelse med den allmänna
verldsordningen eller verldsförnuftet. Då nu detta
lif för sitt förverkligande ej förutsätter annat,
än att den menskliga viljan är fullkomligt fri från
sinliga inflytelser, och då följaktligen dygden,
till sitt väsende negativ, ej kan tänkas hafva
några grader, utan antingen finnes fullt ut eller
ock ej finnes, så följer deraf, dels att det icke
finnes någon egentligen sedlig uppgift, på hvilken
den vise skulle kunna arbeta, dels att en så skarp
gräns måste sättas mellan den vise och dåren, att
den vise i intet afseende är dåre, och tvärtom,
ja att den vise icke ens kan blifva dåre – ty den,
för hvilken det sinliga är fullkomligt likgiltigt,
blir ej ens frestad till det onda –, och att dåren
aldrig kan blifva vis. I läran om "den vises ideal"
framhålles, i öfverensstämmelse dermed, att den vise
är i alla afseenden sig sjelf nog. Ej endast det
sinliga, som aldrig kan tjena ens till medel för
hans sedliga ändamål, utan fastmera hindrar dess
förverkligande, är honom i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
