Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cicero, Marcus Tullius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid sin återkomst från Cilicien fann C. ett
medborgerligt krig oundvikligt. Till intetdera af
partierna kände han sig dragen; men efter lång
tvekan slöt han sig till Pompejus, dervid utan
tvifvel ledd af den öfvertygelsen att för staten
och det fria samhällsskicket Pompeji seger skulle
blifva mindre farlig än Caesars. Både Pompeji
eget beteende och öfvermodet hos ädlingarna i hans
omgifning misshagade dock den hofsamme och sansade
fosterlandsvännen. Efter slaget vid Pharsalos (48
f. Kr.) insåg han hopplösheten af ett fortsatt
motstånd och afböjde anbudet att blifva härens
öfverbefälhafvare. Nu återvände han till Italien och
fick – efter nära ett års uppehåll i Brundisium,
hvarunder hans belägenhet var rätt svår – full
tillgift af Caesar, hvilken till och med bemötte
honom med uppmärksamhet och välvilja. I början lefde
dock C. i tillbakadragenhet, djupt beklagande det
förhandenvarande tillståndet. Nedtryckt af enskilda
bekymmer, sökte och fann han dock en tröst i literära
sysselsättningar, i synnerhet filosofiska studier och
författareskap. Men det var icke lätt för statsmannen
att hålla sig fjärran från det politiska fältet eller
för talaren att iakttaga tystnad. För att utverka nåd
åt landsflyktiga vänner närmade han sig alltmer till
Caesar och höll i nämnda syfte flere tal, i hvilka han
ådagalade en viss snillets värdighet, medan han dock
böjde sig för den man, som nu herskade med segerns
rätt. Caesar såg gerna, att C. åter uppträdde på
skådebanan, och denne började allt mer taga del såväl
i det offentliga som i det enskilda lifvet i Rom. Men
sorgen öfver statens och hans eget träldomstillstånd
kunde ej döfvas. Frihetskänslan och saknaden af det
som varit röja sig öfverallt i hans bref liksom i hans
öfriga skrifter, och att Antonius anklagade C. för
delaktighet i Caesars mord, måste utan tvifvel anses
berättigadt, om man tager i betraktande den verkan C:s
muntliga och skriftliga uttalanden egde, fastän i dem
icke låg någon afsigt att framkalla mordgerningen.
Att C. efter mordet på Caesar (44) uppfylldes af glada
förhoppningar om bättre tider, kan ingalunda förefalla
underligt, när man känner denna för alla intryck så
tillgängliga och med så liflig inbillningskraft
utrustade personlighet. Men äfven nu gäckade
verkligheten hans hopp. De sammansvurne, i synnerhet
Brutus, uraktläto att begagna sig af ögonblicket
och gåfvo derigenom motståndarna, i främsta rummet
Antonius, tillfälle att bemäktiga sig händelsernas
ledning. Brutus måste lemna Italien; äfven C. stod i
begrepp att afresa, men blef af Brutus öfvertalad att
stanna för att med fredliga vapen befordra frihetens
seger. Nu utvecklade C. en öfverraskande kraft och
beslutsamhet. I de berömda XIV orationes in M. Antonium
(efter Demosthenes’ tal mot den macedoniske konungen
Filip äfven kallade Philippicae, "de filippiska
talen") använde han hela sin vältalighets kraft för
att krossa Antonius. Stundom tyckte han sig åter
försatt till den tid, då han med makten af sin stämma
räddade staten. Det bifall, som från många håll lät
höra sig, uppmuntrade honom, och han gick allt längre
i sina hänsynslösa anfall mot
Antonius. Men för att motstå denne fordrades
vapenmakt. C. såg sig derför tvungen att söka stöd
hos den unge Octavianus, i hvilken han trodde sig
hafva funnit en frihetens kämpe. I detta fall blef
han dock grymt sviken, ty knappast hade Octavianus
med C:s och senatens hjelp tryggat sin ställning,
förrän han afkastade masken och förband sig med
sin förre fiende Antonius och med Lepidus. Förbundet
beseglades genom upprättandet af proskriptionslistor,
på hvilka, såsom ett offer åt Antonii hämdlystnad,
C:s namn uppfördes i främsta rummet. Med anledning
deraf ämnade C. fly till Grekland, men ändrade detta
beslut. Nära Cajeta (nuv. Gaëta) träffade han sina
mördare, hvilka hade till anförare krigstribunen
C. Popilius Laenas, som förut af C. blifvit försvarad
i en lifssak. Med själsstyrka och manlig värdighet
mottog han dödshugget, d. 7 Dec. 43. Hufvudet och
högra handen fördes till Antonius, som lät uppspika
dem på talarestolen i Rom.
Det ligger någonting tragiskt i detta
slut. Visserligen var C. ej en af dessa starka
andar, hvilkas kamp mot ett oblidt öde uppfyller
oss icke endast med deltagande, utan äfven med
beundran; men ett varmt hjerta kan dock ej undgå
att stämmas till deltagande för den ädle man, som
förgäfves uppbjöd sitt snilles alla hjelpmedel för
att i det längsta upprätthålla lag och frihet i
det af faror omhvärfda fäderneslandet. Af naturen
danad till vetenskapsman och talare, drefs han af
förhållandenas makt, men ock af ärelystnad, att
beträda den politiska vädjobanan. De öfverlägsna
gåfvorna satte honom i stånd att äfven der verka;
men i grunden saknade han de egenskaper, som kunde
tillförsäkra honom framgång i statslifvet, nämligen
sjelfständighet och uthållighet. Kärlek till det
rätta och en ideal uppfattning af lifvet förledde
honom att alltför lätt tro på det godas seger. Hans
karakterssvaghet äfvensom hans förhoppning att kunna
omkring sig samla de välsinnade och sansade kommo
honom att intaga en vacklande, ja en nästan tvetydig
ställning emellan partierna. Men huru mäktig hans
stämma än var, förmådde den likväl ej ofverrösta
dånet af stormarna i den oroliga tiden eller tysta
vapenbraket. I stället för att beherska händelserna
leddes han af dem, och hans politiska verksamhet
måste sålunda blifva förfelad. Dermed har man dock
ingalunda någon rätt att fördöma honom. Väl måste
efterverlden från sin synpunkt finna, att C. föga
förmådde uträtta, och ingen oveldigt pröfvande kan
tillsluta ögonen för hans svaghet och fåfänga; men en
hvar, som inser, att en menniskas lifsgerning ej får
bedömas endast efter hennes framgångar, måste gifva
sitt erkännande åt den snillrike mannens rena afsigter
och lofvärda sträfvanden. Synnerligast i nyare tider
har mången alltför mycket framhållit skuggsidorna
af C:s personlighet och förbisett dess många ljusa
sidor. Genom sitt lif, betraktadt såsom ett helt,
och ej minst genom dess slut efterlemnade C. minnet af
en rikt begåfvad ande och sann fosterlandsvän. Till
och med hans motståndare Octavianus gaf honom, långt
efter hans död, det vittnesbördet, att han var en
vältalig och fosterlandsälskande man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
