Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cicero, Marcus Tullius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I sitt husliga lif var C. ej lycklig. Hans första
hustru, Terentia, tillhörde en ansedd familj
och medförde någon förmögenhet, men tyckes hafva
varit högdragen och sträf till lynnet. Från henne
skilde han sig år 46 och gifte sig derefter med
en ung flicka, Publilia; men äfven detta äktenskap
upplöstes genom skilsmässa. Med Terentia hade han två
barn. Sonen, Marcus, fick en sorgfällig uppfostran,
men visade sig genom ett oordentligt lefnadssätt
ovärdig densamma. Senare förbättrades han dock
och användes i statens tjenst. Dottern, Tullia,
C:s ögonsten, tyckes hafva varit en fint bildad
qvinna, som delade sin faders andliga intressen. Hon
dog vid 31 års ålder. Hennes siste man var den
utsväfvande Dolabella. Äfven ekonomien vållade
C. bekymmer. Från början ej rik, hade han genom
testamenten samt gåfvor af dem, som han försvarat,
och genom ståthålläreskapet i Cilicien m. m. kommit i
besittning af en ej obetydlig förmögenhet. Bl. a. egde
han ett hus i Rom samt landtställen, af hvilka det
vid Tusculum belägna var bekant såsom ett hem för
snille och konst. Sina affärer skötte han dock
ej synnerligen väl; han förslösade stora summor
på inköp af villor och grekiska konstskatter
äfvensom på byggnadsföretag. Jämväl det inhemska
kriget hade en högst ofördelaktig inverkan på hans
ställning. Emellertid hade han ett godt stöd i sin
vän den kloke affärsmannen Atticus, som bistod honom
med råd och dåd.
Om C:s statsmannaverksamhet, i trots af hans
fosterlandskärlek och sällsynta gåfvor, ej bar frukt,
så blef han deremot såsom talare och skriftställare af
stor och obestridd betydelse, och det ej allenast för
Rom, utan för hela menskligheten. Sina naturliga anlag
för vältaligheten utvecklade han genom vidtomfattande
och för ändamålet beräknade studier samt genom rastlös
flit. Också blef han en talare, till hvilken Rom ej
kan uppvisa maken, och fastän hans ord ej förmådde
uträtta allt hvad han ville eller rädda fosterlandet,
så utöfvade han dock inflytande och häfdade talarens
betydelse i en tid, då allt syntes vilja underordna
sig våldet. Visserligen saknade han den sedligt
allvarliga hållning, lefvande öfvertygelse och
oemotståndliga kraft, som utmärkte Demosthenes, men
han egde andra egenskaper, som känneteckna mästaren:
klarhet och genomskinlighet i förening med rikedom
och glans i framställningen, formfulländning
i uttryckssättet och en egendomlig förmåga att
tjusa och hänföra sina åhörare. I bevisningen var
C. icke alltid stark – hvilket torde hafva berott
på bl. a. beskaffenheten af de mål, i hvilka han
stundom uppträdde –; men i allmänhet förstod han
att skarpsinnigt uppsöka de rätta synpunkterna för
ämnets behandling, att anföra skenbart öfvertygande
skäl samt att, genom åskådlighet i skildringar
och lyckliga bemödanden att på ett fängslande
sätt framställa i sig sjelfva torra ämnen, draga
åhörarnas uppmärksamhet till sig och försätta dem
i en gynsam stämning. Han sökte hålla en medelväg
mellan den attiska talareskolans nyktra enkelhet och
den asiatiska skolans yppiga framställningskonst,
men hyllade likväl, måhända lockad af lättheten att
finna ord, väl mycket frasens makt och begagnade sig med
förkärlek af retorikens hjelpmedel, i synnerhet när
det gällde att med rikedom i uttrycket öfverskyla
bevisningens svaghet. I det hela uppställde han dock
såsom mål enhet mellan innehåll och form och använde
derför ett efter innehållet lämpadt uttryckssätt,
som tillika röjer finhet i uppfattningen och ädel
smak. Han visste ock att med fördel begagna sig af
alla framställningsarter och tonskiftningar, af
gripande patos såväl som lekande skämt. Åt sitt yttre
uppträdande egnade han mycken uppmärksamhet. Hans
värdiga gestalt samt på en gång starka och behagliga
röst, som han gjorde gällande i och genom ett
mästerligt föredrag, förhöjde ej obetydligt
intrycket af det väl sammansatta talet. Dertill
kom det konstnärligt formade språket. Väl förtrogen
med latinets karakter och lagar, begagnade C. med
öfverlägsen skicklighet alla dess tillgångar, dock
alltid angelägen att icke öfverskrida gränserna för
det rena språkbruket. Han undvek föråldrade talesätt
och förstod att i de nya vändningar han begagnade
sluta sig nära till det redan erkända. Synnerlig
omsorg skänkte han åt periodbyggnaden och rytmen samt
åt ordens konstrika sammanställning och språkets
välljud. Öfver hufvud taget äro hans tal att anse
som förebilder af verklig skönhet. Genom sina tal
och skrifter gaf C. den latinska prosastilen dess
fulländning, och han kan derför i viss mån sägas
hafva bestämt dess lagar.
Af de många tal C. höll äro 52 komna till
efterverlden; dessutom finnas 5, hvilkas äkthet
är omtvistad. För öfrigt ega vi lösryckta delar af
omkr. 20 och känna ytterligare titlarna på 33. Af de
efterlemnade talen äro somliga nedskrifna efter det
de höllos; andra äro väsentligt omarbetade, och några
aldrig hållna, utan författade med anledning af
förhandenvarande omständigheter och sedan utgifna. Det
sistnämnda är fallet med den andra anklagelseakten mot
Verres, som innehåller flere särskilda tal, hvilka
af C. sjelf betraktades såsom hans vältalighets
blomma. Endast skriftligen utgifvet är jämväl det
andra filippiska talet mot Antonius, hvilket är C:s
mest berömda politiska tal. Det var detta i en mängd
afskrifter spridda tal, som mest uppretade Antonius,
hvars offentliga och enskilda vandel deri på det
mest skoningslösa sätt blottades. Talet för Milo,
som äfven räknas bland C:s yppersta, föreligger i
omarbetning. Vid sjelfva tillfället blef nämligen
C. bragt ur fattningen af de på den mindre gynsamt
stämde Pompeji befallning utställde soldatvakterna,
hvarför han talade kort och matt. Här må äfven
nämnas de fyra verldsberömda talen mot och om
Catilina samt det genom konstmässig anordning och
förträffligt uttryckssätt framstående talet för
Pompeji öfverbefäl. En samling af C:s tal finnes i
svensk öfversättning ("Valda tal") af J. E. Centervall
(1871–73).
C. verkade äfven såsom lärare i vältalighetens teori
genom åtskilliga retoriska skrifter. Dessa äro till
stor del utarbetade med ledning af grekiska verk, men
innefatta tillika frukterna af den rika erfarenhet,
som talaren sjelf samlat. Vigtigast äro de tre
böckerna De oratore ("Om talaren", öfversatt af
P. Dahlstedt, 1832), hvilka äro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
