Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cicero, Marcus Tullius - Cicero, Quintus Tullius - Cicero, boktr. - Ciceron, vägvisare. Se Cicerone - Cicerone, Ital., ciceron det uti Italien, särskildt i Rom, vanliga namnet på främlingsledsagare - Cichorium intybus, Vägvårda, Blåbinka, bot. - Cicindela, zool. Se Sandjägare - Cicisbeo, Ital., en gift qvinnas gynnade älskare, "amang" - Cicogna, Emanuele Antonio - Cicognara, Leopoldo - Ciconi, Teobaldo - Ciconia och Ciconiidæ, zool. Se Stork - Cicuta virosa, Sprängört, bot. - Cid, don Rodigro (Ruy) Diaz de Vivar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Catilinam, af J. Ruhe (2:dra uppl. 1871), Epistolae
selectae, af A. Frigell (1872), Orationes selectae,
af Ragnar Törnebladh (3:dje uppl. 1873) och Cato
major de senectute, af G. Klingberg (1874).
R. Tdh.
L. H. Å.
2. Cicero, Quintus Tullius, var broder
till den förre och uppfostrades tillsammans
med honom. Han egde rika gåfvor, fin bildning
och smak för andlig odling, förvaltade flere
statsämbeten (bl. a. ståthållareskap i Asien) och
var underbefälhafvare åt Caesar i Gallien. År 43 blef
han preskriberad och dödad. Af naturen häftig, begick
han lätt öfverilningar, som brodern ofta förebrådde
honom. Han var gift med Attici syster Pomponia,
från hvilken han dock skildes. C. författade
åtskilligt; i behåll finnes ett arbete De
petitione consulatus (Om ansökan till konsulatet).
R. Tdh.
Cicero, boktr., ett slags boktryckarestil,
mellan mittel (större) och corpus (mindre). Den
nyttjades förr mycket till boktryck. Namnet
uppkom deraf att Ciceros bref var det första
arbete, som trycktes med denna typsort (af Konrad
Sweynheym och Arnold Pannartz i Rom, 1467). Jfr
Boktryckarekonst (II, sp. 816).
Ciceron, vägvisare. Se Cicerone.
Cicerone [tjitjeråne], Ital., ciceron
det uti Italien, särskildt i Rom, vanliga namnet på
främlingsledsagare. Benämningen tyckes, på grund
af ciceronernas kända "vältalighet", innebära en
anspelning på den romerske talaren Cicero. I större
delen af Italien har ordet cicerone numera fått vika
för uttrycket "servitör di piazza".
Cichorium intybus, Vägvårda, Blåbinka, bot., en
ört af nat. fam. Compositae, flocken Cichoriaceae,
kl. Syngenesia L., som utmärkes genom sina stora,
platta, himmelsblå blomster af endast tunglika
blommor. Den förekommer vild allmänt vid vägar och
åkerkanter i södra Sverige och odlas mycket för
sina rötters skull, af hvilka beredes det bekanta
kaffesurrogatet cikoria. S. A.
Cicindela, zool. Se Sandjägare.
Cicisbeo [tjitjis-], Ital., en gift
qvinnas gynnade älskare, "amang". Uti Italien var
det fordom en inom den förnäma verlden herskande
sed, att en "cicisbeo" (som alltid var en nära
vän till familjen) skulle vara hustruns ständige
följeslagare. Det var nämligen icke öfverensstämmande
med god ton, att den äkta mannen visade sig i sin
hustrus sällskap annat än i hemmet. Cicisbeatet leder
sitt ursprung från 1500-talet. Sedan fransmännen fatt
inflytande uti Italien, upphörde det så småningom.
Cicogna [tjikånja], Emanuele Antonio,
italiensk skriftställare och arkeolog, f. 1789,
d. 1868, var först generalprokurator och sedan
appellationssekreterare i Venezia. Sina första
arbeten utgaf han (1808–10) under pseudonymen Angelo
Eugenio Mentice Mantovano. Hans forskningar omfattade
företrädesvis Venezias historia, och deras förnämsta
frukt är praktverket Delle iscrizioni veneziane
(1824–53). C. utgaf flere gamla handskrifter,
bl. a. Novelle inedite (1822), författade
åtskilliga slägtskildringar och en afhandling öfver
rättskrifningen, Ristretto di ortografia da saccoccia
(1816), som utgifvits i tio upplagor. Sina dyrbara
samlingar af böcker och
handskrifter (öfver 3,000) skänkte han till staden
Venezia.
Cicognara [tjikånjara], Leopoldo, grefve, italiensk
skriftställare, f. 1767, var länge president i
akademien för de sköna konsterna i Venezia och
dog 1834. På sina resor samlade han åtskilliga
konstföremål, särskildt nieller, på hvilka han var
den förste som fäste uppmärksamheten. C:s förnämsta
arbeten äro Storia della scultura etc. (1813–18; ny
uppl. 1824) och Le fabbriche più cospicue di Venezia
(1815–20; ny uppl. 1833–42).
Ciconi [tji-], Teobaldo, italiensk
lustspelsförfattare, f. 1824, d. 1863, försökte sig
först, utan framgång, på tragediens och lyrikens
områden, men beträdde med lustspelet Le pecorelle
smarrite (1857, De skingrade fåren) det egentliga
fältet för sin begåfning. Med stort bifall gick
detta stycke öfver de flesta italienska skådebanor,
och samma framgång rönte komedierna Il troppo tardi,
I garibaldini, Le mosche bianche m. fl. Äfven som
publicist väckte C. stor uppmärksamhet.
Ciconia och Ciconiidae, zool. Se Stork.
Cicuta virosa, Sprängört, bot., växt af
nat. fam. Umbellatae, kl. Pentandria, ordn. Digynia
L., är allmän bland vass vid dyiga stränder. Från
andra till denna familj hörande vattenväxter skiljes
den genom sin betydliga storlek, sin ofårade stjelk,
sina 2–3-dubbelt parbladiga blad med hvassågade
småblad samt saknaden af allmänt svepe. Den är
en af vår floras giftigaste växter och har ofta
anställt stor förödelse bland boskapen. Giftig
är i synnerhet den uppsvällda, liksom i fack
delade rotstocken, hvilken innehåller en blekgul
mjölksaft, som i luften blir saftransgul, samt
har skarp smak, äcklig lukt och narkotisk verkan.
S. A.
Cid, don Rodigro (Kuy) Diaz de Vivar, det spanska
folkets nationalhjelte och mönster i alla ridderliga
dygder, i dess folksånger kallad El mio Cid l. El
Cid (af Arab. sajjid, furste, förnäm man, herre,
såsom han benämdes af de kufvade morerna) eller
El campeador (kämpen, hjelten, den äretitel, som gafs
honom af hans konung och hans folk). Som han lefde
på en tid, då historien ännu ej lösgjort sig från
sagan, är det i fråga om hans i sångerna omtalade
lefnadsöden svårt att afgöra hvad som tillhör den
förra eller den senare. En öfverdrifvet misstrogen
forskare har i sin kritiska ifver t. o. m. velat
förneka hans tillvaro. Följande hufvudpunkter
i hans lefnadshistoria torde dock få anses såsom
välgrundade. Han föddes i Burgos eller i det nära
derintill belägna slottet Vivar, före midten af
11:te årh. (några förmoda, att det var 1026, andra
bestämma tiden till något af åren 1040–50) och
deltog tillsammans med infanten don Sancho, under
Ferdinand den stores senare regeringsår, i härtågen
emot morerna. Sedan don Sancho blifvit konung (1065),
slogs C. af honom till riddare och utnämndes till
"alfirez" (den som bar det kungliga standaret och
förde befälet öfver hären i konungens frånvaro). Såsom
sådan bidrog han i betydlig mån till denne konungs
segrar i hans ärelystna krig mot sina syskon. Sedan
don Sancho derunder blifvit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
