Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cister - Cisterciens-orden l. Bernhardin-orden - Cistercium, franskt kloster. Se Citeaux - Cistern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudsakligen uti Italien. De äro af tvänne
slag. I det egentliga Etrurien förekomma cister
med rik figurframställning å sjelfva kärlet och på
locket, dels graverad och dels i drifvet arbete,
med fristående gjutna figurer på locket, hvilka
tjenat som handtag, samt gjutna fötter i form
af djurfötter. Dessa cister hafva i allmänhet
gjort tjenst som toalettskrin. Det vackraste
exemplaret är den i Collegio romano i Rom förvarade
s. k. "Ficoroniska cistan", med framställning ur
argonavttåget. Det andra slaget af cister träffar
man förnämligast uti Italien norr om Apenninerna,
i etruskiska grafvar. Dessa cister hafva inga bilder;
deras yta upptages i stället af en mängd parallella,
tvärgående, tätt sittande, upphöjda ringar, hvadan
man kallat dessa kärl refflade cister. De sakna lock,
men äro försedda med rörliga handtag, fästa vid
kärlets öfverkant. De hafva användts till förvarande
af de dödes ben och aska. Cister af detta slag äro,
i enstaka exemplar, funna utom Italien, t. ex. i
Österrike (Hallstatt), Frankrike, Rhendalen, Hannover,
trakten af Lybeck och i Posen. – Cister kallas äfven
fyrkantiga grafkärl af sten eller terra-cotta, med
liggande menniskofigurer på locket. Sådana cister
hafva hittats i etruskiska grafvar. Hd.
Cisterciens-orden l. Bernhardin-orden, katolsk
munk-orden, som stiftades 1098 af benediktin-abboten
Robert S:t Michel, hvilken jämte några likasinnade
anlade ett kloster Citeaux (Cistercium), i närheten
af den franska staden Dijon, och gjorde det till
hufvudkloster för åtskilliga andra munksamfund. Nämnde
abbots förnämsta afsigt dermed var att upplifva
den sjunkna klostertukten och förskaffa den helige
Benedikts regel en noggrannare efterlefnad. Den
ytterliga stränghet, som inom den nybildade orden
gjordes gällande ej mindre af stiftaren sjelf
än af hans närmaste efterträdare i abbotsämbetet,
Alberich och Stefan Harding, hotade emellertid snart
hela samfundet med upplösning. Det var då, som den
berömde Bernhard af Clairvaux gaf orden ej allenast
glansen af sitt namn, utan äfven en förut icke anad
betydelse för hela medeltidens munkväsende, ja för
hela den kristna verlden. Det af honom nyanlagda
cisterciens-klostret Clara Vallis (Clairvaux),
för hvilket han 1115 utsågs till abbot, blef inom
kort ett mönster för alla andra samtida kloster och
räknades redan under hans lifstid såsom moderkloster
för 160 cisterciens- eller (såsom de nu till hans ära
vanligen benämndes) bernhardinkloster. Tempelherrarna
fingo sin ordensregel af Bernhard, och äfven de
spanska riddareordnarna (Calatrava, Alcantara
och Montesa), liksom ock de portugisiska
(Avis- och Kristi-orden), inregistrerades bland
bernhardinordens underlydande. Sjelfva konungariket
Portugal var för någon tid länsskyldigt under
klostret i Clairvaux. Till följd deraf och äfven
genom ökade privilegier från påfvarnas sida växte
bernhardinorden oerhördt såväl i anseende som med
hänsyn till klostersamfundens mängd. Under sin
glansperiod räknade orden omkr. 1,800 särskilda
abbotsstift. Men med framgången tilltog äfven
förverldsligandet. Bernhardinerna blefvo rika
klosterherrar, för hvilka stiftarens ädla anda blef
allt mer främmande, och snart voro de icke vuxna
sin höga uppgift. Förfallet inträdde redan i 13:de
årh. Sedligheten slappades allt mer och oenighet
uppstod emellan ordens filialer. Visserligen gjorde
åtskilliga påfvar, såsom Klemens IV (1265–68)
och Benedikt XII (1334–42), nitiska försök att
genom stränga lagar och påbud återställa tukten
och enigheten, men de kunde ej stort uträtta. Den
med skäl beundrade sammanhållning, som från början
varit ett utmärkande drag för bernhardinerna,
gaf efter hand vika för en söndring, som var högst
betänklig för sjelfva ordens bestånd. De spanska
filialordnarna voro de första som (1469) skilde
sig från modersamfundet, och äfven i Frankrike och
Italien uppstodo snart särskilda kongregationer med
sjelfständig styrelse: feuillanterna, trappisterna
m. fl. Ordens kyrkohistoriska mission hade redan långt
förut upptagits af tiggareordnarna, hvilkas stiftare
omstöpte hela det gamla munkväsendet i en alldeles
ny form, i det de gjorde predikan och själavård till
munkväsendets hufvudsakligaste uppgift. (Jfr Winter,
"Die cistercienser des nordöstlichen Deutschlands
bis zum auftreten der bettelorden", 1868–71.)
I Sverige vunno cistercienserna redan tidigt
insteg. De äldsta klostren i detta land, Alvastra
i Vestergötland och Nydala i Småland, inrättades
för denna orden (1143). Sedermera tillkommo Varnhem
i Småland (1150), Juleta l. Saba i Södermanland
(1160), Roma på Gottland (1164) och Gudsberga
l. Husby i Dalarna (1486). I Skåne inrättades
Herrevad (i midten af 1100-talet) och i Halland Ås
(1165). Alla dessa kloster voro munkkloster. Men
utom dem funnos följande nunnekloster: Sko i
Upland, Gudhem i Vestergötland, Askaby i
Östergötland (alla tre från 1100-talet), Riseberga
i Nerike, Vårfruberga i Södermanland, Byarum i
Småland (tre mil s. om Jönköping; upphäfdes snart,
hvarefter nunnorna flyttade till Sko), Rackeby i
Vestergötland (endast 1342–60, under hvilken tid
Gudhems nunnor vistades der) och Solberga i Visby. –
I Norge inrättades munkklostren Lyse vid Bergen
(1146), Hovedöen vid Oslo (1147), och Tuteröen
(1207) samt nunneklostret Nunnuseter l. Nonneseter
vid Bergen (1146). – I Danmark voro de förnämsta
cisterciensklostren Vitsköl och Öm l. Em, båda i Norra
Jylland, Rude i Sönder-Jylland och Holme på Fyen.
J. Th. W.
Cistercium, franskt kloster. Se Citeaux.
Cistern (Lat. cisterna, af cista, kista),
vattenkista, brunsbäcken, behållare till uppsamlande
och bevarande af regnvatten. Sådana äro vanligtvis
konstgjorda, murade, stundom belagda med cement eller
trä, någon gång uthuggna i sten. På, det judiska
rikets tid funnos i Palestina en mängd cisterner,
och ännu återstå ruiner af sådana af ganska betydlig
storlek, ända till en längd af 48 m. (160 f.) och en
bredd af 19 m. (63 f.). Cisterner, utmärkta för sin
storlek och skönhet, finnas i Konstantinopel, Bajae,
Alexandria m. fl. st. – Sjöv. På fartyg införde
man för icke länge sedan bruket af inuti kalkade
jerncisterner, hvarigenom vattnet ständigt håller
sig friskt. Cisternerna formas efter fartygssidan
och ställas i lag ofvanpå hvarandra. På större
örlogs- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
