Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Clausen, Henrik Nikolai - Clausen, Thomas - Clausewitz, Karl von - Clausholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken författarna begärde samt framlade förslag
till en fri författning för Danmark och Slesvig
("Danmark til Ejderen"), för att det senare skulle
komma att stå i ett mera oberoende förhållande till
det tyska hertigdömet Holstein. Denna skrift utöfvade
ett mäktigt inflytande på utvecklingen af Danmarks
konstitutionella lif och så godt som omintetgjorde
den af Kristian VIII efterlemnade författningen,
hvilken Fredrik VII redan lofvat utfärda. S. å. blef
C. af konungen utsedd till medlem af riksdagen och
kort derefter (i Nov.) utnämnd till minister utan
portfölj. Han var således med om att genomföra
Juni-grundlagen. Ur kabinettet afgick han i Juli
1851, då helstatstanken återupptogs. Sedermera
var C. (först i folketinget, sedan i landstinget)
en af dem, som i tull- och arffrågorna ledde
oppositionen mot ministèrerna Bluhme och Örsted,
och 1853 var han talman i den förenade riksdag,
som afgjorde sistnämnda sak. Missnöjd öfver att
1854 förbigås vid tillsättandet af biskop öfver
Själland, drog han sig tillbaka från det offentliga
lifvet, men redan 1855 blef han åter medlem af
landstinget. 1856 invaldes han i riksrådet och
1864 i det nya riksrådslandstinget. 1854 blef
han hedersledamot af studentkåren – en ära,
som före honom vederfarits endast Thorvaldsen,
Öhlenschläger och H. C. Örsted. 1871 blef han
medlem af konstakademien. 1876 afgick han från
professuren. Död d. 28 Mars 1877.
C:s teologiska fundamentalsats var, att ingen
annan auktoritet än den heliga skrift kan för
kristna gälla som ovilkorlig trosnorm. Denna lära
utvecklade han närmare i sitt arbete Katholicismens
og protestantismens kirkeforfatning i läre og ritus
(1825). Hans afsigt med denna bok var att för det
stora flertalet af bildade danskar bygga en bro, som
kunde föra dem öfver från dåtidens fadda rationalism
till en mera positivt religiös öfvertygelse, och
det enda riktiga sättet att hinna detta mål var i
hans tanke att utgå "fra skriftens fortolkning og
derefter bringe dens läre i samklang med fornuftens
udsagn". Emot katolicismens stränga fasthållande
af traditionen häfdade han menniskoandens frihet
som protestantismens rätta grundval. Med anledning
deraf kom han i strid med N. F. S. Grundtvig
och J. K. Lindberg m. fl., hvilka i hans åsigt
sågo en förnekelse af tron och fordrade, att han
skulle afsättas för irrlärighet. Stridens häftighet
föranledde en process, med den utgång att Grundtvig
dömdes till plikt och ställdes under censur, hvarefter
han nedlade sitt ämbete. Äfven sedermera låg C. ofta
i literär fejd med Grundtvig, bl. a. 1863–69, då han
i en följd af småskrifter angrep dennes framhållande
af Trons artiklar som "det lefvande ordet", i motsats
till "skriftteologien", äfvensom hans yrkande på
den enskildes kyrkliga frihet i förhållande till
den kyrkliga samfundsordningen. Å andra sidan
bekämpade C. hegelianismen, som ville konstruera
fram kristendomens vigtigaste trosläror ur de rent
logiska begreppen. Hans skrifter, hvilkas antal är,
ganska betydande, utmärka sig för skärpa i tanken
och klarhet i framställningen. Utom de ofvan anförda
må nämnas: Det nye testamentes hermeneutik (1840),
Udvikling af de kristelige
hovedlärdomme (1844), Fortolkning af de synoptiske
evangelier (1851), Den augsburgske konfession, oversat
og belyst ved historisk-dogmatisk udvikling (s. å.),
Christelig troesläre (1853; "Kristlig troslära",
1857), Fortolkning af Johannes-evangeliet (1855),
Det evangeliske kirkelivs nutid og fremtid (1859;
2:dra uppl., betydligt tillökad, 1878), måhända det
yppersta af dem alla, vidare Pauli brev til romerne
(1863), Skriftordet og det levende ord (1863), Om den
grundtvigianske prästefrihed (1864), De kirkelige
individer og det kirkelige samfund (1867) och
slutligen Grundtvigianismen som läreretning og som
livsretning (1869). I "Det evangeliske kirkelivs nutid
og fremtid" berör författaren protestantismens alla
brinnande frågor, såväl de yttre som de inre. Efter
C:s död utkommo hans Optegnelser om mit levneds og
min tids historie (1877). E. Ebg.
Clausen, Thomas, rysk (dansk) astronom och
matematiker, f. 1801 i Slesvig, blef 1842 assistent
vid observatoriet i Dorpat och 1865 direktor för
detsamma. Hans astronomiska och matematiska arbeten
äro särdeles många. De förra afhandla förnämligast
beräkningen af elliptiska kometbanor; bland de senare
må nämnas en beräkning af det Ludolfska talet på
250 decimaler.
Clausewitz, Karl von, preussisk general och militärisk
skriftställare, f. 1780 i Burg, nära Magdeburg,
inträdde vid tolf års ålder såsom fanjunkare i
preussiska hären och var 1801–03 lärjunge vid
allmänna krigsskolan i Berlin, under hvilken tid
han ådrog sig Scharnhorsts uppmärksamhet. Efter
kriget 1806, i hvilket han deltog såsom adjutant hos
prins August af Preussen, fortsatte han sina studier
under Scharnhorsts ledning. Vid krigsutbrottet 1812
ingick han i rysk tjenst och hade först anställning
i högqvarteret under Phul, men flyttades sedan till
Wittgensteins kår i Östersjöprovinserna. Såsom
generalstabsofficer deltog han i fälttågen 1813,
1814 och 1815. År 1818 blef han generalmajor och
direktör för allmänna krigsskolan i Berlin (nuvarande
krigsakademien) der han redan förut verkat såsom
lärare. 1830 blef han artilleri-inspektör. Kort
derefter, när en preussisk här under Scharnhorsts
befäl sammandrogs vid polska gränsen, blef C. chef
för generalstaben i densamma. Död i koleran, 1831. –
Efter C:s död utkommo hans Hinterlassene werke über
krieg und kriegführung (1832–37), utgifna af hans
enka. Främst i denna samling står hans klassiska, men
icke fullt afslutade verk Vom kriege. Han betraktar
der kriget såsom ett politikens redskap och anser,
att det till följd deraf icke kan läras, utan att
dess hela vetenskap måste inskränkas till granskande
betraktelser af förgångna krigshändelser. Bland hans
öfriga verk äro redogörelserna för fälttågen 1796
och 1799 (uti Italien) samt 1812, 1813 och 1815, en
karakteristik af Scharnhorst och omdömena om några
äldre krig synnerligen anmärkningsvärda. På svenska
utkom 1855 "Krigförandets vigtigaste grundsatser".
C. O. N.
Clausholm, dansk herregård i Randers amt, i norra
Jylland. Det finnes omnämndt redan i 1300-talets
historia. I slutet af 1600-talet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
