Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cocxie, Michael - Cocytus - Coda - Codans bölge - Code - Code-lista - Code-standert - Codex - Codex alexandrinus. Se Alexandrinska codex. - Codex argenteus - Codex aureus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och kocksjen), Michael, nederländsk målare, f. 1499
i Mecheln, d. derstädes 1592, var först elev hos
B. v. Orley, vistades derefter en längre tid uti
Italien och återvände 1539 till sin födelsestad,
i hvars Lukasgille han s. å. inskrefs. Han blef
hofmålare hos Filip II af Spanien, sedan han för
dennes räkning utfört en kopia af bröderna v. Eycks
berömda altarverk i Gent. (Enskilda delar af
denna kopia finnas i Berlin, München och Gent.) –
C. utbildade sig i den Rafaelska skolan i Rom,
men både hans färg och hans formgifning förråda
nederländaren. Många af hans verk gingo förlorade i
bildstormningen 1581; arbeten af honom finnas dock
i behåll i Antwerpen, Bruxelles, Löwen, Brügge,
Madrid m. fl. st. Hans söner Rafael och Michael voro
jämväl målare af icke obetydlig förtjenst.
Cocytus (Grek. Kokytos), Grek. mytol., det mörka
och gyttjiga vattendrag, på hvilket Charon i sin
båt förer de aflidnes själar öfver till skuggornas
rike. Det förenar sig slutligen med Styx.
Coda, Ital., musikt., eg. "svans"; slutrepris,
som stundom tillägges ett tonstycke för att bringa
hufvudtankarna deri till en effektfull afslutning.
A. L.
Codans bölge, D., poetiskt uttryck för de Danmark
omgifvande hafven. Detta namn härleder sig från den
romerske geografen Pomponius Mela, som omtalar en
norr om Elbe belägen vik, "Sinus codanus", hvilken
han säger vara så uppfylld af större och mindre öar,
att hon snarare har utseende af flere stora floder
än af ett haf. Man antager, att han dermed syftar
på Kattegatt och på Östersjön med de mellanliggande
danska sunden.
Code [kåd], Fr. (af Lat. codex), lagbok. Så kallas
särskildt de i början af innevarande århundrade
i Frankrike offentliggjorda stora lagsamlingarna:
Code civil l. C. Napoléon, C. de procédure civile,
C. de commerce, C. pénal o. s. v.
Code-lista [kåd-], sjöv., förteckning
på fartyg, som fått nummer enligt det
kommersiella signalsystemet. Code-listan,
som årligen utgifves, innehåller äfven
senast utkomna tillägg till sjelfva coden.
O. E. G. N.
Code-standert [kåd-], Eng., sjöv., en röd och
hvitrandig standert, hvilken, då den hissas under
nationalflaggan, betecknar, att signalering sker efter
den kommersiella coden, men, då den är hissad ensam,
betyder svar, eller att signal blifvit förstådd.
O. E. G. N.
Codex (Kodex), Lat., plur. codices (egentl. trädstam
med afskalad bark, trätafla), kallades hos romarna
en af flere trä- eller elfenbensskifvor sammansatt
bok. På dessa skifvor var skriften antingen inskuren
eller tecknad med färg eller medelst en griffel
ristad i vax. Ordet fick sedermera betydelsen bok af
pergament (codex membranaceus) eller papper (codex
chartaceus). Efter boktryckarekonstens införande blef
det, stundom med tillagdt manuscriptus, liktydigt
med handskrift. I inskränkt mening nyttjas det för
att beteckna en samling af systematiskt sammanställda
förordningar och förekommer då merendels i förening
med ett adjektiv, som angifver antingen
stiftaren (t. ex. Codex Theodosianus) eller
skriftens innehåll (t. ex. Codex diplomaticus,
C. medicamentarius). Jfr Code och Bibelhandskrifter. –
Här nedan uppräknas och beskrifvas några af de mera
bekanta codices.
Codex alexandrinus. Se Alexandrinska codex.
Codex argenteus, Lat., "silfverboken" (så kallad
för sitt band i drifvet silfver), är namnet på
en högst dyrbar, i Upsala universitetsbibliotek
befintlig urkund, innehållande fragment af de fyra
evangelierna på mesogötiska (gotiska). Öfversättningen
är gjord af biskop Ulfilas (318–388), hvilken
sjelf uppfann det mesogötiska alfabetet. Skriften
är ett s. k. "encaustum" (tryck med uppvärmda
stämplar) af guld- och silfverbokstäfver på
purpurpergament. Denna märkvärdiga codex, som anses
skrifven mot slutet af 5:te eller början af 6:te
årh., då östgoterna ännu herskade i Italien, hamnade
efter okända öden i ett klosterbibliotek i Verden,
hvarifrån den mot slutet af 16:de årh. fördes till
Prag. När svenskarna 1648 eröfrade denna stad,
föll den i händerna på H. K. v. Königsmarck, som
skänkte den till drottning Kristina. Få år derefter
(1655) fördes den af drottningens bibliotekarie,
Isak Vossius, till Holland, hvarifrån den 1662
för 400 rdr återköptes af rikskansleren M. G. De
la Gardie, som 1669 skänkte den, inbunden i ett
dyrbart silfverband, till Upsala universitets
bibliotek. Boken egde då 187 blad, men 1834
upptäcktes, att 10 blad saknades. Först 1857 kommo
dessa till rätta. Codex argenteus offentliggjordes
första gången 1665 i Dordrecht och har sedan
dess utgifvits flere gånger: 1671 i Stockholm,
af G. Stjernhjelm, samt 1750, genom Erik Benzelii
försorg, i Oxford och 1805 af J. K. Zahn efter
Sotbergs och Ihres arbeten. Kritiska upplagor hafva
utgifvits af Gabelentz & Löbe (1836) och A. Uppström
(1854; de tio återfunna bladen 1857) m. fl.
R. G.
Codex aureus, Lat., "gullboken", ett i K. biblioteket
i Stockholm befintligt, handskrifvet evangeliarium på
pergament (i qvart), innehållande de fyra evangelierna
på latin, i en öfversättning, som i flere afseenden
skiljer sig från versio vulgata. Skriften, som
utgöres af en fortlöpande, stor och rund uncialskrift,
är särdeles nitid, och bladen, 195 till antalet,
äro omvexlande violetta (purpurinpergament), med
gullskrift – der och hvar med hvita bokstäfver eller
silfverbokstäfver –, och hvitgula, med svart skrift,
dock så att hvarje första rad ("rubrik") i ett
nytt kapitel är skrifven med rödt. Dessutom finnas
ornament i olika färger: hvitt, svart, silfver och
gull. Codex aureus innehåller äfven (af en senare
hand tillagda) Hieronymi bref till påfven Damasus
samt Hieronymi och andra författares prologer till
evangelierna. Enligt en angelsachsisk anteckning på
11:te bladet blef "gullboken" något af åren 871–879
skänkt till domkyrkan i Canterbury af hertig Aelfred
och hans gemål, hvilka sjelfva köpt den af hedniska
sjöröfvare. Om bokens öden efter denna tid intill 1690
vet man ingenting. Sistnämnda år inköptes den i Madrid
af J. G. Sparfvenfelt, som skänkte den, jämte 96
andra verk, till K. biblioteket i Stockholm. – Tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
