Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Coke, Edward - Coke, Thomas William, earl of Leicester - Cokes l. Coaks, Eng., tekn., förkolade (afsvaflade) stenkol. Se Koks. - Col - Colani, Timothée - Col arco - Colascione, ett italienskt stränginstrument. Se Calascione. - Colban, Adolfine Marie - Colbert, Jean Baptiste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Petition of right" (1628). Hans förnämsta arbete är
Institutes of the laws of England (1628), som utgör
en af grundvalarna för den engelska rätten.
Coke [kåk], Thomas William, earl of Leicester,
agronom, f. 1752, gjorde sig, genom sitt
mönsterlandtbruk i Norfolk, högeligen förtjent om
vexelbruket. Han konstruerade äfven en efter honom
uppkallad såningsmaskin och var den förste, som i
England utbredde turnips- och majsodlingen. Död 1842.
Cokes l. Coaks [kåks], Eng., tekn., förkolade
(afsvaflade) stenkol. Se Koks.
Col [kal], Fr., hålväg, bergpass. Ordet förekommer
i en mängd benämningar på alppass, t. ex. Col de
l’Argentière, C. de Traversette, C. di Tenda. Se
vidare Alpvägar.
Colani, Timothée, fransk protestantisk teolog,
f. 1824, studerade vid högskolan i Strassburg och
fick 1847 af teologiska fakulteten derstädes ett
pris af 3,000 fr. för en afhandling öfver Strauss’
"Leben Jesu". 1850 uppsatte han tidskriften "Revue
de théologie et philosophie chrétienne", som 1858
fick namn af "Nouvelle revue de théologie". Denna
tidskrift, i hvilken han bl. a. skref en spirituel
uppsats om Renans " Vie de Jésus", har mottagit
bidrag af flere biand den franska reformerta kyrkans
utmärktaste teologer. Som predikant utmärker sig
C. genom rikedom på idéer och en sträfvan att mera
framhålla kristendomens etiska an dess dogmatiska
sida. Främsta rummet bland hans tryckta predikningar
intager samlingen Sermons prêchés à Strasbourg (1857;
"Religiösa föredrag", 1858–62). Af hans öfriga
skrifter må nämnas: Jésus-Christ et les croyances
messianiques de son temps (två upplagor 1864;
"Jesus Kristus och de messianska troslärorna på
hans tid", 1865). Såsom en af de mest framstående
cheferna för det liberala partiet ("nouvelle école")
inom franska reformerta kyrkan har han varit utsatt
för flere anfall af de ortodoxe, särskildt 1864, då
han utnämndes till professor i praktisk filosofi vid
högskolan i Strassburg. Efter denna stads eröfring
af tyskarna, 1870, nedlade han sitt ämbete. Vid den
franska reformerta kyrkans generalsynod i Paris 1872
uppträdde han som den mest betydande kämpen för den
friare riktningen.
Col arco, Ital., med stråken, musikt., antyder i
violmusik användandet af stråken efter ett pizzicato.
Colascione [-sjåne], ett italienskt
stränginstrument. Se Calascione.
Colban, Adolfine Marie, född Schmidt, norsk
författarinna, f. i Kristiania 1814, var gift med
professor N. A. Colban, blef 1850 enka och begaf
sig ej långt derefter, i egenskap af korrespondent
åt Kristiania-tidningen "Morgenbladet", till Paris,
der hon vann inträde i en mängd bildade kretsar. Det
rika lif hon der under flere år förde skärpte i
betydlig mån hennes iakttagelseförmåga, och alla
hennes senare skrifter intyga, att hon eger en
omfattande verldserfarenhet. De personligheter
hon skildrat tillhöra olika samhällsklasser och
olika land. Hon har bl. a författat Tre noveller,
tilegnet den norske kvinde (1873), Tre nye noveller
(1875) och romanen Jeg lever (1877).
Colbert [kålbär], Jean Baptiste, marquis de
Seignelay, ryktbar fransk statsman, föddes i
Reims d. 29 Aug. 1619. Den duglighet, energi och
arbetsamhet han tidigt ådagalade såsom tjensteman i
krigsförvaltningen ådrog honom kardinal Mazarins
uppmärksamhet, och denne gjorde honom först
till sin agent och sedan till sin förtrogne samt
rekommenderade honom på det varmaste till sin
efterträdare. 1649 utnämndes han till statsråd, och
efter Mazarins död, 1661, kom han i spetsen för hela
förvaltningen. 1664 blef han öfveruppsyningsman öfver
byggnaderna, 1665 generalkontrollör öfver finanserna
och 1669 sjöminister. Snart utnämndes han äfven
till minister för handeln, kolonierna och konungens
palats. I stället för den förut varande oredan och
försnillningen införde C. ordning och sparsamhet i
finansväsendet; han anordnade en jämnare beskattning
och ett enklare upptagande af skatterna, inskränkte
antalet af ämbetsmän och pensionstagare och dels
afskref, dels nedsatte beloppet af åtskilliga
statslån, vid hvilkas upptagande underslef egt
rum. Frankrike har i väsentlig mån C. att tacka
för sin materiella blomstring och för utvecklingen
af sitt sjöväsende. Genom understöd af statsmedel
framkallade han i alla landets provinser en liflig
industriel verksamhet. Öfverallt uppstodo fabriker och
manufakturer; uppfinnare gynnades, arbetare inkallades
från främmande land, och franska arbetare förbjödos
att utflytta. Men genom en del småaktiga föreskrifter,
t. ex. rörande varornas beskaffenhet o. s. v.,
lade C. hinder i vägen för förbättringar, och genom
att gynna skråväsendet samt införa höga skyddstullar
motarbetade han industriens utveckling. På många andra
områden var dock hans verksamhet i allo gagnelig. Han
lät förbättra vägar och kanaler, byggde den stora
Languedoc-kanalen (1666–81), gjorde Dunkerque och
Marseille till frihamnar samt beviljade privilegier
åt handelskompanier på Ostindien, Levanten,
Senegal och Guinea. Han var ock skaparen af den
franska krigsflottan, hvarjämte han nybyggde eller
ombyggde arsenalerna och krigshamnarna. – Lika stort
intresse visade C. för konst och vetenskap. Han
uppmuntrade och understödde lärda och författare,
grundade Académie des inscriptions et belles lettres
(1663), observatoriet (1664), vetenskapsakademien
(en afdelning af Franska institutet, 1666),
akademierna för musik (1669) och för arkitektur
(1671) m. fl. samt ombildade akademien för målning
och skulptur. Han fann äfven tid att verka för
rättvisans bättre skipande. Paris prydde han med
kajer, bulevarder och triumfbågar. Men midt under
alla dessa offentliga arbeten försummade han ej att
förkofra sin enskilda förmögenhet och sörja för sina
slägtingars uppkomst. – Ludvig XIV:s krigslystnad
och omåttliga utgifter för sin hofhållning och sina
byggnader motverkade dock nyttan af C:s finansiella
reformer, och få år efter det han börjat befria landet
från en börda af lån och skatter, som tryckte det
till jorden, nödgades han öfverhopa det med nya, än
tyngre lån och skatter. Modfälld genom felslåendet af
sitt lifsarbete, djupt sårad af konungens otacksamhet,
plågad af afundsjuka mot Louvois, hvilken fått hans
plats i konungens ynnest, och utnött af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
