Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cork - Corkbay - Corleone - Cor leonis - Cormenin, Louis-Marie de la Hay, vicomte de - Cormentaigne, Louis de - Cormoran-skarfven, zool. Se Skarf. - Cornamusa - Cornaro - Cornaro, Lodovico - Cornaro-Piscopia, Lucrezia Elena - Cornea, anat. Se Hornhinna. - 1. Corneille, Pierre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cork [kårk]. 1. Grefskap i den irländska
prov. Munster, i s. begränsadt af Atlantiska
hafvet. 7,485 qv.-kilom. (136 qv.-mil). Omkr. 520,000
innev. Landet är i allmänhet småbergigt. Floderna
Blackwater, Lee och Bandon löpa parallelt mot
öster. Kusten är klippig och bildar djupt inskjutande
vikar, med många öar. Boskapsskötseln är betydande
och hafsfisket särdeles gifvande. Mineralierna
utgöras af jern, koppar och stenkol. Industrien
inskränker sig till bomullsspånad. Utförsel af
bränvin och porter. – 2. Stad och hufvudort i
nämnda grefskap, belägen vid mynningen af floden
Lee, som der bildar en rymlig bukt, Corkbay, med
utmärkt hamn. 78,700 innev. (1875). Protestantisk
katedral. Katolskt universitet. Bland stadens många
undervisningsanstalter intager Queen’s college främsta
rummet. Industrien omfattar glas- och smidesvaror,
handskar, läder, maltdrycker och bränvin. Handeln är
liflig; förnämsta exportartiklarna äro säd, smör,
fläsk, tvål och lärft. C:s hamnstad är Queenstown.
Corkbay [kårkbä], en bukt på södra kusten af Irland,
vid staden Cork.
Corleone, stad i den italienska prov. Palermo
(Sicilien), vid floden Belicos källa. Omkr. 16,000
innev. I trakten finnas varma källor.
Cor leonis Lat ("lejonhjertat") l. Regulus, astron.,
stjerna af 1:a storleken i stjernbilden Lejonet.
Cormenin [-mönäng], Louis-Marie de la Haye, vicomte
de, fransk rättslärd, politiker och publicist,
f. 1788, d. 1868, blef advokat 1808, var deputerad
åren 1828, 1832, 1834 och 1848 samt kallades 1855
till medlem af Franska institutet. Han tillhörde
det moderat liberala partiet, protesterade mot
dynastiförändringen 1830 och statskuppen 1851,
men beklädde likväl under Napoleon III flere ämbeten.
C. var icke vältalig, men egde deremot en mycket hvass
penna, hvarför han utöfvade sitt största politiska
inflytande genom flygskrifter. 1831 började han
utgifva sina berömda Lettres sur la liste civile,
hvilka sedan utgåfvos under titeln Trois philippiques
och under tio år upplefde 25 upplagor. C. författade
äfven åtskilliga betydande juridiska arbeten samt
en afhandling om restaurationens och en annan om
julimonarkiens politiske talare.
<b>Cormontaigne [-mångtänj], Louis de,
fransk ingeniörgeneral, fastningsbyggare och
militärskriftställare, f. 1695 l. 1696, deltog med
utmärkelse i belägringarna af Freiburg, Trarbach,
Philippsburg och flere fästningar i Flandern samt
utnämndes sedan till direktör öfver fästningarna
i Lothringen och till fältmarskalk. Död d. 20
Okt. 1752. C. uppfann egna befästningssystem –
tillämpningar å bastionssystemet – och utförde
efter dessa system bl. a. utanverken "Les doubles
couronnes de Moselles," och "Belle croix" vid Metz
samt "Yutz" vid Thionville. Hans skrifter, hvilka
länge voro en hemlighet inom franska ingeniörkåren,
blefvo långt efter hans död utgifna under titeln
Oeuvres posthumes de Cormontaigne, ou, mémorial pour
la fartification, l’attaque et la défense des places,
enrichi d’additions tirées des autres manuscrits de
l’auteur (1822–35). G. U.
Cormoran-skarfven, zool. Se Skarf.
Cornamusa, Ital., Span. och Prov. (Fr. cornemuse
l. musette, af Prov. corna, horn, och musa, pipa),
säckpipa; ett fordom brukligt blåsinstrument af trä.
Cornaro, veneziansk adlig slägt, som bland sina
medlemmar räknat flere af Venezias doger, bl. a. Marco
C. (1368), Giovanni I C. (1624–30) och Giovanni
II C. (1709–22). Märkligast af slägtens medlemmar
är Caterina C. Hon föddes 1454 i Venezia och blef
1472 förmäld med konung Jakob II af Cypern, efter
hvars död (1473) hon hölls i ett slags fångenskap
af den regering, som venezianska senaten tillsatte
på nämnda ö. 1489 fördes hon till Venezia samt fick
derefter i förläning furstendömet Asolo, der hon, i
sällskap med skalder och vetenskapsmän, tillbragte
ett angenämt och fridfullt lif, som skalden Pietro
Bembo förhärligade i "Gli asolani". Död 1510.
Cornaro, Lodovico, f. 1467 i Venezia, är bekant
såsom författare af ett arbete om konsten att lefva
länge, Discorsi della vita sobria (1558, öfversatt
på de flesta språk, på svenska 1783, under titeln
"Afhandling om en tarflig lefnads förmoner"; 3:dje
uppl. 1785). Tack vare sitt makrobiotiska lefnadssätt
bragte C. sjelf, trots en i högsta grad utsväfvande
ungdom, sin ålder upp till hundra år.
Cornaro-Piscopia, Lucrezia Elena, lärdt italienskt
fruntimmer, f. 1646, d. 1684, fick 1678 doktorsdiplom
af filosofiska fakulteten i Padua och kallades till
medlem af de flesta lärda sällskap i Europa. Hennes
verk (utgifna 1688) utgöras af svulstiga loftal,
bref, disputationer och dikter.
Cornea, anat. Se Hornhinna.
1. Corneille [-näj], Pierre, fransk dramatisk skald,
föddes i Rouen d. 6 Juni 1606. Han var son till en
advokat, inträdde tidigt på samma bana som fadern och
lefde som ämbetsman i Rouen till 1662, då han flyttade
till Paris. Hans lif förflöt utan alla hvälfningar;
hans historia kan sägas ligga i hans dikter. I
umgänget var han tung och tystlåten; endast i skrift
lade han sitt snille i dagen. 1647 blef han medlem
af Franska akademien. Död i Paris d. 1 Okt. 1684. –
Sin verksamhet som dramatisk författare började
C. med en serie komedier, af hvilka den första,
Mélite, uppfördes 1629. I valet af ämnen skiljer han
sig ej mycket från sina föregångare, men utmärker
sig framför dessa genom en mera sinnrikt invecklad
intrig och strängare aktgifvande på anständighetens
kraf. Det var först genom bekantskapen med Spaniens
dramatiska literatur, som han kom in i den riktning,
hvilken bäst passade honom och som gaf honom tillfälle
att utveckla hela sin rika skaldeindividualitet. Efter
spanskt mönster skref han 1636 dramat Le Cid, som
blef epokgörande för utvecklingen af det franska
dramat, hvilket i detta arbete med ens lyftes till
en mycket hög ståndpunkt. Också mottogs det af den
stora allmänheten med stormande bifall, men ådrog
författaren en småaktig kritik af den nyss förut
(1635) stiftade Franska akademien, som dertill drefs
af sin beskyddare Richelieu, hvilken sjelf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
