- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
563-564

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Corneille, Pierre - 2. Corneille, Thomas - Cornelii - Cornelisz - Cornelius - Cornelius, Peter von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

befattade sig med dramatiskt skriftställen och med
oblida ögon såg C. utveckla större sjelfständighet,
än Richelieu ville medgifva på ett fält, der han sjelf
gjorde anspråk på auktoritet. Sedan lät C. under några
år det ena mästerverket följa det andra: tragedierna
Horace (1639), Cinna (s. å.) och Polyeucte (1640)
samt komedien Le menteur (1642). Redan 1647 drog
han sig dock tillbaka, men förmåddes att efter några
år åter skrifva för scenen. Hans skaldeådra var då
mycket försvagad, och hans senare arbeten äro derför
betydligt underlägsna dem, som författades under
hans första mannaålder. C. efterlemnade äfven en del
smärre dikter och öfversättningar, utan större värde,
samt tre estetiska uppsatser, af hvilka framgår,
att han samvetsgrant sökte göra sig reda för dramats
fordringar och särskildt för den då starkt framhållna
aristoteliska regeln om de tre enheterna: rummets,
tidens och handlingens. C. kallas med skäl det
moderna franska dramats fader. Med honom tog detta ett
jättesteg framåt, så att hans efterföljare funno vägen
bruten och endast behöfde träda i hans fotspår. Såväl
hans fel som hans förtjenster blefvo sålunda länge
bestämmande för den franska smaken. Det mål han satte
för sin diktkonst var att höja och förädla genom att i
ett kraftigt och klangfullt språk framställa heroismen
i dess olika former. Hans hjeltar blefvo sålunda
nästan öfverjordiska gestalter, som knappast veta
af mensklig svaghet eller tvekan, och de äro derför
mera egnade att framkalla en ointresserad beundran
än verklig medkänsla. C:s svaghet ligger alltså i
oförmåga att uppfatta de menskliga karaktererna i
hela deras individualitet, med alla förtjenster och
fel, och han lyckas för den skull aldrig att så, som
t. ex. Shakspeare stundom gör det, gripa åskådaren
i djupet af hans väsende.

De bästa och fullständigaste upplagorna af C:s
Oeuvres utgåfvos af Voltaire 1764, med kommentarier
(ny uppl. 1802), Renouard 1817, Lefèvre 1824 (ny
uppl. 1854–55) och Marty-Leveaux 1862–66). Någon
fullständig svensk upplaga finnes ej. Biografier
öfver C. äro författade af Taschereau (1829),
Levavasseur (1843), Guizot (1852) m. fl.
P. A. G.

2. Corneille [-näj], Thomas, den förres broder,
fransk skald, f. i Rouen 1625, egnade sig tidigt
åt dramatiskt författarskap, men blef såsom skald
knappast någonting mer än en efterbildare af sin
broder och af Racine. Af hans dramatiska arbeten,
mer än fyratio till antalet och till en stor del
bearbetningar från spanskan, väckte flere på sin tid
ganska stor uppmärksamhet, men äro nu nästan helt och
hållet glömda. De förnämsta äro Ariane (1672) och Le
comte d’Essex
(1678). Äfven som språkforskare gjorde
C. sitt namn kändt. Sedan han 1685, efter enhällig
kallelse, intagit broderns plats i Franska akademien,
bidrog han flitigt till hennes ordboksarbete och
utgaf derjämte, samma år som dettas första upplaga
offentliggjordes (1694), ett eget verk, Dictionnaire
des arts et des sciences,
hvilket skulle tjena som
supplement till akademiens ordbok. 1708 utkom hans
Dictionnaire géographique et historique, hvilken
kan betraktas

som grundvalen till Diderots encyklopedi. Död 1709.

Cornelii, romersk slägt. Bland dess medlemmar märkas
Scipionerna (se Scipio).

Cornelisz [-lis] l. Corneliszen, Cornelis, kallad
C. van Haarlem, holländsk målare, f. 1562, d. 1638,
studerade i Paris och Antwerpen, hvarefter han, i
förening med C. van Mander, i Haarlem grundade
en målareskola, som fostrade många framstående
lärjungar. Sjelf målade C. mytologiska, allegoriska
och historiska framställningar jämte porträtt
och blomsterstycken. Utom Nederländerna är han
representerad i Berlin, Dresden, Wien och Stockholm
(nationalmuseum) samt på några andra ställen.

Cornelius, romersk påfve 251–252, blef af kejsar
Gallus förvisad till Cività Vecchia, der han 252
halshöggs, emedan han ej ville offra åt Mars Sedermera
blef han kanoniserad.

Cornelius, Peter von, tysk historiemålare föddes d. 23
Sept. 1783 i Düsseldorf, der han fick undervisning
i målarekonsten, först af sin fader och sedermera vid
konstakademien i nämnda stad. Faderlös vid femton års
ålder, måste han redan i sin ungdom genom ansträngande
arbete bidraga till sin familjs underhåll. 1806–08
utförde han i S:t Quirinkyrkan i Neuss åtskilliga
målningar i grisaille (nu förstörda). 1809 kom han
till Frankfurt a. M. Der infördes han i den tyska
medeltidsromantiken genom studiet af "Nibelungenlied"
och Göthes "Faust", till hvilken han under en
tvåårig vistelse i Frankfurt började teckna de
illustrationer, hvilka sedermera blifvit så allmänt
bekanta och berömda. Detta arbete fortsatte han efter
ankomsten till Rom, 1811, der han äfven tecknade
kompositionerna till Nibelungenlied. Redan af dessa
arbeten kan man få en god föreställning om konstnärens
originalitet. Snart finna vi honom – jämte Overbeck,
Veit, Schadow, Schnorr m. fl. – i främsta ledet
bland kämparna för den tyska konstens nationella
utveckling. Dels behandlade han fosterländska ämnen,
dels anknöt han sitt framställningssätt till den äldre
tyska konsten från medeltiden och reformationstiden,
särskildt till Albrecht Dürer. Tillika väckte han
det sedan någon tid nästan förgätna freskomåleriet
åter till lif. I förening med ett par af sina vänner
prydde han Casa Bartholdi med fresker ur Josefs
historia, och för Villa Massimi tecknade han kartonger
till fresker ur Dantes "Divina commedia". Men då
han skulle börja utförandet af dessa sistnämnda,
fick han af kronprinsen Ludvig af Bajern beställning
på fresker till glyptoteket i München. Dit begaf
han sig 1819, men blef samtidigt kallad att intaga
direktörsplatsen i Düsseldorfs konstakademi, hvilken
befattning han tillträdde 1820, på det vilkor att han
skulle få tillbringa somrarna i München. S. å. började
han, understödd af åtskilliga lärjungar, det stora
arbetet i glyptoteket, i hvars båda hufvudsalar han
målade den grekiska guda- och hjelteverlden – icke i
enstaka scener, utan i sammanhängande framställningar,
hvilka i sin helhet utgöra så att säga ett epos. Under
sysselsättningen med dessa målningar utnämndes han
1825 till direktör för konstakademien i München, der
han genast blef

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:24:58 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfac/0288.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free