Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cornelius, Peter von - Cornelius, Peter - Cornelius, Carl Alfred - Cornelius Nepos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudman för en skola, på hvilken hela den
konstnärliga verlden hade sin uppmärksamhet
fäst. 1826–36 tecknade han för pinakotekets loggier
en serie utkast till måleriets utvecklingshistoria
under medeltiden och renaissancen. Dessa om rik
uppfinningsförmåga vittnande teckningar blefvo sedan,
af Zimmermann m. fl., på ett tämligen liflöst sätt
utförda al fresco. Under tiden hade C. fått i uppdrag
att förse den nybyggda Ludvigskyrkan med fresker. I
dem ville han skildra den kristna idékretsen från
verldens skapelse till domens dag. För att hemta
inspiration till detta storartade verk uppehöll
han sig i Rom 1830 och 1834–35. Den största af
dessa målningar och tillika den största tafla, som
någonsin blifvit målad, nämligen Yttersta domen,
utförde han med egen hand 1836–40. Emellertid ansåg
han sig hafva skäl till någon missbelåtenhet med sin
ställning i München, och detta föranledde honom att
lyssna till konung Fredrik Vilhelm IV:s inbjudning att
öfvertaga ledningen af konstakademien i Berlin. Der
inträffade han 1841, och med denna flyttning vidtager
hans sista och minst lysande period. Det förnämsta
bland de arbeten han utförde i Berlin är den stora
cykeln af kartonger till religiösa väggmålningar
för den tillämnade Campo santo. Grundtanken i dessa
kompositioner skulle vara Romarebrefvets ord: "Syndens
lön är döden, men Guds gåfva är det eviga lifvet genom
Kristus Jesus, vår Herre". På dessa kartonger arbetade
han ända in i sin lefnads afton, ehuru tanken på
Camposanto-byggnaden uppgafs redan 1848. Från Berlin
gjorde C. på sin ålderdom flere resor till Rom,
men tillbragte från 1861 återstoden af sitt lif i
hemlandet. Han dog i Berlin d. 6 Mars 1867.
Huru olika an omdömena om C. utfallit, stämma dock
alla öfverens deri, att hans storhet berodde på
kompositionen och att hans svaghet låg i färgen,
samt i en, till följd af bristande naturstadium,
ofta vårdslösad teckning. Han var en reflekterande
och filosoferande konstnär. Den djupa betydelsen
i hvarje figur och den sinnrika idéförbindelsen
mellan de enskilda delarna utgjorde hufvudsaken i
hans komposition. För honom var tanken allt; också
har hans verksamhet blifvit af tyskarna betecknad
med namnet "gedankenmalerei". C. tillbakavisade allt
smått och vanligt; hans tankar röra sig uteslutande
i en upphöjd, för de flesta menniskor främmande
verld. I öfverensstämmelse med sin ovanliga, mäktiga
natur hade han endast den monumentala konsten i
sigte. Liksom Michelangelo ansåg han oljemålningen
vara en sysselsättning för qvinnor. Också äro hans
stafflibilder icke flere än tre, och ingen af
dem förråder en mästares hand. På den egentligen
praktiska sidan af sin konst lade han mindre vigt,
och af detta skäl lemnade han oftast åt andra att
utföra hans freskoarbeten. C. studeras derför bäst i
sina teckningar. En populär målare blef han aldrig;
lika berömdt som hans namn var, lika oförstådd af
folket var hans verksamhet. R-n.
Cornelius, Peter, tysk tonsättare och författare,
den förres brorson, f. 1824, d. 1874, studerade musik
för Dehn, i Berlin, verkade
1853–60 i Weimar jämte Liszt för Wagners idéer,
flyttade sedan till Wien och blef 1864 professor
i harmonilära vid k. musikskolan i München. Hans
kompositioner utgöras af operorna Der Cid och
Der barbier von Bagdad (ett ej lyckligt försök
att tillämpa Wagners teori på den komiska operan)
samt en mängd sångcykler, af hvilka de första äro
excentriska i formen, hvaremot de sist författade röja
större klarhet. C. uppträdde äfven med lyriska dikter
äfvensom med öfversättningar och uppsatser för "Echo"
och "Neue zeitschrift für musik". A. L.
Cornelius, Carl Alfred, universitetslärare,
författare, föddes i Södra Vi socken af Kalmar
län d. 10 Febr. 1828, blef student i Upsala 1845,
filos. doktor 1851, teol. kandidat 1852 och docent
i kyrkohistoria 1853. År 1855 utnämndes han till
lektor i teologi i Hernösand och blef s. å.
prestvigd. En del af vårterminen 1856 och hela läsåret
1856–57 förestod han professuren i exegetik vid
Upsala universitet. 1859 utnämndes han till lektor
i teologi vid Linköpings elementarläroverk, men
hann icke tillträda denna befattning, enär han 1860
blef teologie adjunkt vid Upsala universitet. 1862
utnämndes han till Kalseniansk professor i teologiska
prenotioner och kyrkohistoria. 1864 var han (i tredje
rummet) uppförd på förslag till biskop i Hernösand och
1871 (likaledes i tredje rummet) till samma ämbete i
Karlslad. Vid jubelfesten i Lund 1868 promoverades han
till teologie doktor (primus). Såsom representant för
teologiska fakulteten i Upsala deltog han i 1868 och
1878 års allmänna kyrkomöten. En af honom sistnämnda
år väckt motion om domkapitlens ombildning föranledde
en underd. skrifvelse med anhållan, att K. M. måtte
för nästa kyrkomöte framlägga förslag till författning
angående nämnda institutioners sammansättning och
verksamhet. – Utom åtskilliga disputationer och
tidskriftsuppsatser har C. författat Lärobok i
kyrkohistoria (1860; 9:de uppl. 1878), Öfversigt
af religionens historia (1861; 3:dje uppl. 1873),
Om prestbristen och dess afhjelpande (1862), Handbok
i svenska kyrkans historia (1867; 2:dra uppl. 1875),
Handbok i kyrkohistorien (1872; 2:dra uppl. 1876),
Theologiska praenotioner (1872) och Några bidrag
till Upsala theologiska fakultets historia (i tre
rektorsprogram, 1874–75).
Cornelius Nepos, romersk författare, bördig från
öfre Italien. Hans lefnadstid anses falla emellan
94 och 24 f. Kr. Säkert är, att han var samtida med
Atticus och Cicero, ehuru han var något yngre än
dessa, äfvensom med Catullus. Af hans skrifter är
endast en ringa del i behåll. Utom kärleksdikter
författade han Chronica (3 böcker), Exempla
(5 böcker) och biografier öfver berömda män, De
viris illustribus (16 böcker). Af det sistnämnda
verket finnes nu qvar boken om berömda utländska
(icke-romerska) fältherrar – "De vita excellentium
imperatorum" – samt lefnadsbeskrifningarna öfver
Cato och Atticus. Äfven Ciceros lif skildrade han i en
skrift, som gått förlorad. – C. röjer föga historisk
kritik, och hans framställningssätt har åtskilliga
svagheter. Språket är dock enkelt och naturligt,
till följd hvaraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
