Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Corsaren, dansk politisk och literär skämttidning - Corsica l. Korsika, ö i Medelhafvet, tillhörig Frankrike och bildande detta lands 87:de departement
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och utmärkt för sin skarpa satir och djerfva
opposition mot Kristian VIII:s regering.
Corsica l. Korsika (Fr. La Corse), ö i Medelhafvet,
tillhörig Frankrike och bildande detta lands 87:de
departement, mellan 41° 21’ och 43° 1’ n. br. samt
8° 32’ och 9° 31’ ö. l. (fr. Gr.). Från Sardinien
skiljes ön genom det 15 kilom. (2 mil) breda San
Bonifacio-sundet. Längden är 183 kilom. (24,6 mil),
bredden 84 kilom. (11,3 mil) och ytinnehållet 8,747,4
qv.-kilom. (158,86 qv.-mil). På C. finnes en mängd
bergskedjor, hvilka i allmänhet löpa från n. till
s. samt än äro kala, än betäckta med täta skogar och
i de högsta regionerna nästan alltid snöhöljda. De
utlöpa i en mängd berg-uddar, af hvilka de förnämsta
äro: i n. Corso och Bianco; i v. Revellata, Rosso,
de Feno och de Muro; i s. Bonifacio och Bianco. De
högsta bergstopparna äro: Monte Cinto, 2,707 m. (9,116
f.), Monte Rotondo, 2,625 m. (8,840 f.). Paglia-Orba,
2,525 m. (8,504 f.) och Monte Cardo, 2,457 m. (8,274
f.). Bergen stupa brant vid den vestra kusten, som
derigenom är hög samt rik på bukter och naturliga
hamnar. På östra sidan deremot finnes ett 10–15
kilom. (1 1/2–2 mil) bredt slättland med så ringa
lutning, att de många vattendragen flerstädes bilda
laguner och moras. Floderna, allesamman med kort
lopp, torka ofta ut om sommaren. De största äro:
Golo, Tavignano och Solenzaro, på östra sidan,
samt Taravo, Prunelli, Gravone och Liamone, på vestra
sidan. Ingen af dem är segelbar. I bergstrakten finnas
tvänne större sjöar, Ino och Creno, och på östra
kusten flere strandsjöar. Mineralkällor förekomma
på flere ställen. Klimatet, i allmänhet helsosamt,
är i de lägre trakterna hett; men värmen mildras af
hafsvindarna och bergens närhet. Medeltemperaturen
är 17°–18° C. I bergstrakterna är vintern
sträng. Jordmånen är, synnerligast i dalarna och
vid kusten, mycket fruktbar, hvarför innevånarna,
ehuru de sköta åkerbruket ytterst vårdslöst,
skörda tillräckligt för sina behof. Årligen komma
flere tusen italienare öfver till ön för att
förrätta de arbeten, som korsikanen anser allt
för simpla. Företrädesvis odlas hvete, råg och
korn. Olivplanteringen gifver årligen i medeltal
200,000 hektol. (765,000 kbf.) olja. C:s viner,
omkr. 500,000 hektol. (1,912,500 kbf.) årligen,
äro eftersökta, men deras beredning lemnar mycket
öfrigt att önska. Dessutom odlas bl. a. mycket
lin och förträffliga sydfrukter, indigo, bomull,
silke, sockerrör, krapp och tobak. I flere
af bergstrakterna utgöra kastanjer ett af de
förnämsta näringsmedlen. Stora skogar af ek och
barrträd finnas i det inre af ön. Boskapsskötseln är
tämligen betydlig, synnerligast i bergen, der får- och
get-hjordar äro innebyggarnas största rikedom. Bland
bergen lefva vilda får (mufloner), vildsvin och
annat villebråd. Räfvar finnas i mängd, men för
öfrigt endast få rofdjur. Tonfisk-, sardell- och
ostronfångst utgör, jämte salthandel och kustsjöfart,
en hufvudnäring för kustbefolkningen. Bergen,
som hufvudsakligen bestå af granit, äro rika
på mineralier, t. ex. jern och bly, hvilka dock
föga brytas. Industrien är obetydlig; hvar och en
tillverkar sjelf hvad han behöfver. Handel drifves
företrädesvis på
Italien; vin, olja, kastanjer, sydfrukter och
vax utföras. Kommunikationsväsendet är uselt;
jernbanor finnas ej. – Befolkningen uppgick 1876
till ett antal af 262,700 personer, hvilka nästan
alla voro romerska katoliker. Korsikanerna äro
af italiensk härkomst och tala en med främmande
beståndsdelar uppblandad italienska. De äro i
allmänhet af medelmåttig kroppsstorlek, välväxta
och starka, med brun ansigtsfärg, svart hår och
eldiga ögon, råa, häftiga och hämdgiriga, stolta
och lata, men derjämte måttliga, frihetsälskande
och gästvänliga. Sitt hem och sin familj betrakta de
som helgedomar och våga utan betänkande lifvet för
dem. I hög grad stränga äro männens grundsatser om
qvinlig ära; den hustru, som ger sin man grundad
anledning till svartsjuka, dödas af honom utan
tvekan, och en förförd jungfru kan aldrig hoppas på
äktenskap med någon annan än sin förförare. Korsikanen
saknar ej intelligens; han visar stor fallenhet för
poesi och talang att improvisera. Blodshämden ("la
vendetta"), som ofta fortsättes genom flere led,
är ännu ej fullt utrotad. I sammanhang dermed står
banditlifvet i bergstrakten. Männen gå nästan alltid
väpnade. Korsikanen har få behof. Boningshusen i det
inre af ön äro merendels eländiga kojor, med en enda
öppning, hvilken på samma gång tjenstgör som dörr,
fönster och rökfång. Så fattiga innebyggarna än äro,
finnas likväl inga tiggare på C. Folkupplysningen
befinner sig på en mycket låg ståndpunkt; minst 40
proc. kunna hvarken läsa eller skrifva, – C. indelas
i fem arrondissement: Ajaccio, Bastia, Calvi, Corti
och Sartene. Hufvudstad: Ajaccio.
Historia. C:s urinnevånare voro af iberisk och
ligurisk härkomst. Omkr. 556 f. Kr. anlade focaeerna
kolonier på ön, men fördrefvos af etruskerna och
kartagerna, hvilka senare voro i besittning af
densamma till 238 f. Kr., då den intogs af romarna,
som derefter i ett sjuårigt blodigt krig (236–230)
fullkomligt undertryckte korsikanerna. Under
kejsareperioden var C. ganska blomstrande, men under
den derpå följande vexlingsrika tiden sjönk dess
välmåga. 470 e. Kr. vardt ön ett byte för vandalerna
och tillhörde efter 533 skiftevis bysantiner,
goter och longobarder, tills den 754 eröfrades af
frankerna. 833 gaf Ludvig den fromme ön i förläning åt
toskanske markgrefven Bonifacius. Senare sönderföll
C. i en mängd smärre välden, och derefter följde en
lång tid af inre strider, i hvilka näfrätten allt
mer gjorde sig gällande. Under denna tid utbildades
dock äfven en representativ författning, med ärftliga
"caporali", ur hvilken sedermera Paolis demokratiska
författning utgick. Påfven Urban II uppdrog 1098 åt
pisanerna att förvalta ön, och dessa afträdde henne
1300 åt Genua. Men snart utbröt den vildaste anarki
derstädes. Redan 1296 hade Bonifacius VIII gifvit
C. och Sardinien såsom län åt konung Jakob II af
Aragonien, och så stodo emot hvarandra ej mindre än
tre partier – det genuesiska, det aragoniska och det
nationella – kämpande om ön. Sedan denna i århundraden
varit hemfallen åt det sorgligaste tillstånd, utbröt
ändtligen 1729 ett allmänt uppror mot Genua. Fred
slöts visserligen redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
