Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant / 699-700 (1880) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cyclamen - Cyclops, zool. Se Hoppfoting. - Cyclopterus, zool. Se Stenbit-slägtet. - Cyclostoma, zool. Se Rundmun-snäcka. - Cyclostomi, zool. Se Rundmunnar. - Cyclus, Lat. Se Cykel. - Cydippe - Cydnus - Cydonia - 1. Cygnaeus, Fredrik

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hvita teckningar; under äro de rödaktiga. Blommorna
äro välluktande. Den underjordiska



stammen innehåller ett giftigt ämne, som försvinner vid
torkning eller upphettning. Ldt.

Cyclops, zool. Se Hoppfoting.

Cyclopterus, zool. Se Stenbit-slägtet.

Cyclostoma, zool. Se Rundmun-snäcka.

Cyclostomi, zool. Se Rundmunnar.

Cyclus, Lat. Se Cykel.

Cydippe (Grek. Kydippe), Grek. mytol. 1) Grekisk
flicka, som älskades af en viss Acontius. För att
vinna henne lät älskaren ett äpple, på hvilket han
skrifvit: "Jag svär att evigt tillhöra Acontius",
obemärkt rulla fram till hennes fötter, när hon en
gång befann sig i Dianatemplet. (En der uttalad
ed fick ej ryggas.) C. upptog äpplet och läste
inskriften samt blef derigenom bunden af eden. Denna
myt är poetiskt behandlad af E. J. Stagnelius, i
"Cydippe", opera i tre akter (fragment). – 2) En af
Heres prestinnor, moder till Kleobis och Biton.

Cydnus, Grek. Kydnos (nu Tarsus Tschai), flod i
Cilicien, i Mindre Asien. Den rinner upp på Bulgar
Dagh, n. om staden Tarsus. Ett bad i denna flod var
nära att kosta Alexander den store lifvet.

Cydonia Pers., bot. farmak., ett från
Pyrus L. utbrutet växtslägte, tillhörande
nat. fam. Pomaceae, kl. Icosandria L. C. vulgaris
Pers. (Pyrus Cydonia L.), Qvitten, en redan i
forntiden bruklig medicinalväxt, anses härstamma
från Ostindien eller Persien, men har sedan lång tid
varit liksom inhemsk i Medelhafstrakterna samt odlas
i mellersta Europa och kan äfven odlas i Sverige
(ehuru frukterna utvecklas mindre väl der). Vissa
slags äpplen och päron, hvilka man vill hålla
vid en lågväxt form, ympas i våra trädgårdar på
stammar af qvitten. Detta träd är alltid lågväxt,
ibland buskformigt; grenarna äro utspärrade,
bladen skaftade, äggrunda till omvändt äggrunda,
helbräddade, undertill filtludna. Blommorna, ensamma i
grenspetsarna, utvecklas vid sommarens början. Frukten
är än päronlik, än äpplelik, gröngul, köttig, med
fem rum, af hvilka hvart och ett innesluter 6–12 med
hvarandra sammanhängande frön. Dessa äro officinella
under namnet semina cydoniae,

qvittenkärnor, och tillföras oss från södra och mellersta
Europa. Fröna i god drog sammanhållas, genom sin
rika halt af växtslem i skalets yttersta lager,
till tresidiga klumpar, som hafva två platta, i
vinkel sammanstötande ytor och en kullrig ryggsida,
å hvilken gränserna mellan fröna bilda en teckning,
som påminner om ryggen af en gråsugga. Äpple-
och päronkärnor äro deremot alltid fria från
hvarandra. Lagda i vatten, omgifvas qvittenkärnorna
snart af ett tjockt slemlager. Detta slem (svenska
farmakopéns mucilago cydoniae) användes, liksom
altérotens slem, i mixturer för att mildra andra
läkemedel. Qvittenslem har äfven teknisk användning
och torde ännu någon gång begagnas att stryka i håret
för att få det att ligga slätt. O. T. S.

1. Cygnaeus, Fredrik, finsk skald och konstdomare,
född d. 1 April 1807 i Tavastehus, der hans fader,
Zachris C. d. y., då var kyrkoherde (sedermera blef
han biskop, först i Borgå och derefter öfver de
evangelisk-lutherska församlingarna i Ryssland, i
hvilken egenskap han utvecklade en nitisk verksamhet
som organisatör). Han blef student i Åbo 1823 samt
filos. kandidat och magister i Helsingfors 1832,
tjenstgjorde derefter några år såsom lärare vid
finska kadettkåren i Fredrikshamn och sedermera vid
skolor i Helsingfors. På grund af en 1839 utgifven
och offentligen försvarad afhandling, Commentationis
de Hannibale pars prior, blef han s. å. docent
i historia. 1843 anträdde han en utrikes resa,
från hvilken han återvände först 1847. Frukter af
denna resa voro diktsamlingen Ljus och skugga
(2 häften, 1845–46) och en urkundsamling, Bidrag
till de nordeuropeiska folkens historia, hemtade ur
sydeuropeiska källor (1848). 1854 utnämndes C.,
till innehafvare af den då nyinrättade professuren
i estetik och modern literatur, för hvilken tjenst
han speciminerat med afhandlingen Erik XIV såsom
dramatisk karakter (1853). 1867 erhöll han afsked
såsom emeritus.

C:i Skaldestycken utgåfvos samlade 1851–70 (6
delar). Andra och tredje delarna af denna samling
innehålla de stora dramerna Claes Flemings tider
(1851) och Hertig Johans ungdomsdrömmar (1854). Dikter
förekomma äfven i de flesta af de många "ströskrifter"
C. utgifvit, såsom Jaäkynttilät (1837), Höstispiggarne
(1841), Afhandlingar i populära ämnen (2 häften,
1852–53), Små häften rörande litteratur och konst
(1867–68) samt Drag ur våra kulturförhållanden
och tänkesätt nu för tiden (1874). För öfrigt
innehålla dessa skrifter uppsatser i historiska
och estetiska ämnen, tal m. m. Nämnas böra jämväl
de biografiska skildringarna Johan Jacob Nervander
(1848), Joachim Zachris Duncker och hans omgifning
(1858) samt Teckningar ur Frans Mikael Franzéns
lefnad (1872). Äfven Runebergs skaldskap har
C. gjort till föremål för granskning och tolkning,
i skrifterna Om Fänrik Ståls sägner (1861) och Om
Johan Ludvig Runeberg (1873, hufvudsakligen aftryck
ur "Jaäkynttilät"). Kännetecknande drag i alla dessa
skrifter äro: det glänsande bildspråket, som genom
sin djerfhet oftast öfverraskar och hänför läsaren,
men stundom äfven genom sin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>