Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Cyrenaiska skolan - Cyrene - Cyrilliska alfabetet - Cyrillus, patriark i Jerusalem - Cyrillus, patriark i Alexandria - Cyrillus, missionär bland de slaviska folken. - Cyrillus Lucaris, grekisk andlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Atheos m. fl., derhän, att lifvets högsta goda
ej sattes i den ögonblickliga lusten, utan i en
allmän lefnadsglädje, och om sider fann Hegesias
Peisithanatos, att äfven denna för den tänkande
menniskan måste grumlas genom fruktan för kommande
sorger och smärtor, hvadan, då lifvet saknar allt
värde, den vise ej bör dröja att genom sjelfmord
göra slut på sin glädjefattiga och ändamålslösa
tillvaro. Denna den cyrenaiska åsigtens historiska
utveckling är af stort intresse, emedan den på ett
för alla tider giltigt sätt visar omöjligheten af att
vetenskapligen fasthålla den åsigten att den sinliga
njutningen är lifvets högsta goda. Menniskan kan
nämligen – då hon ej, likt djuret, förmår begränsa
sina behof och sin sträfvan till ögonblickets
kraf, utan måste fästa afseende vid lifvet i
det hela – omöjligen undandraga sina sinliga begär
förståndets domvärjo, men förståndet finner dem alla
otillfredsställande, enär de ej kunna skänka henne
ett rent, varaktigt och fullständigt godt. – Skolans
förnämste anhängare voro: Aristippos d. ä. och d. y.,
Theodoros Atheos och Hegesias Peisithanatos. L. H. Å.
Cyrene (Grek. Kyrene), nu Grenneh, en i forntiden
rik och mäktig stad i landskapet Cyrenaica, på
Afrikas norra kust, vid floden Kyres källa. Såsom
storartade ruiner ännu gifva vid handen, egde det
många och präktiga tempel samt en akropolis. I
C. föddes filosoferna Aristippos och Karneades,
astronomen Eratosthenes och skalden Kallimachos.
Cyrilliska alfabetet, det gammalslaviska alfabetet,
uppkalladt efter missionären Cyrillus, dess
uppfinnare. Se Alfabet.
Cyrillus (Grek. Kyrrllos), patriark i Jerusalem,
föddes omkr. 315 och blef patriark 350. Han tillhörde
den s. k. antiochenska skolan och till en början
det semiarianska partiet, men öfvergaf sedermera
detta och slöt sig till de ortodoxe. Genom
arianernas åtgöranden blef han två gånger (360
och 367) afsatt från sitt ämbete. Död 386. – Under
C:s namn finnas tjugotre "katekeser", hvilka dock
egentligen äro predikningar; de fem sista, hvilka
innehålla förklaringar öfver mysterierna, anses för
oäkta. E. J. O.
Cyrillus (Grek. Kyrillos), patriark i Alexandria
412–444, hade förut under fem år varit munk i
nitrinska öcknen och dog 444. Han var en ifrig och
hänsynslös förföljare af alla "irrläror". Så vände
sig hans nit t. ex. mot novatianerna och mot judarna,
hvilka senare han 415 lät fördrifva från Alexandria,
samt mot den hedniska filosofinnan Hypatia, i hvilkens
mord C. icke var utan delaktighet. Mest bekant är han
genom sitt uppträdande mot nestorianerna. Mot Nestorius
riktade han tolf anatematismer (förbannelseformler),
hvilka af denne besvarades med tolf andra dylika. På
det tredje ekumeniska mötet i Efesus (431) var
C. förnämste upphofsmannen till det beslut,
hvarigenom Nestorius fördömdes och afsattes. Mot
kejsar Julianus skref han, i 10 böcker, en
försvarsskrift för kristendomen. Dessutom finnas
af honom predikningar och åtskilliga mindre
arbeten. Hans språk är glänsande och bildrikt,
men saknar tankens tukt och en utbildad stil.
E. J. Ö.
Cyrillus (Grek. Kyrillos). missionär bland de slaviska
folken. Hans egentliga namn var Konstantin. Han och
hans broder Methodius föddes i Tessalonika, voro
af hög börd och fingo en sorgfällig uppfostran. För
sin filosofiska lärdoms skull fick C. tillnamnet
"filosofen". Oaktadt de bägge bröderna hade lysande
framtidsutsigter, inträdde de i kloster och gingo
sedan ut såsom kristendomens förkunnare. C. vände
sig först till kazarerna, ett tatariskt folk norr
om Svarta hafvet; Methodius åter predikade till en
början för bulgarerna i Tracien. Derefter begåfvo
de sig bägge till Mähren, hvars furste, Rastislav,
863 begärt grekiska missionärer af den grekiske
kejsaren Mikael III. Konstantin uppfann det slaviska
alfabetet (se Alfabet), verkställde en slavisk
bibelöfversättning och upprättade ett seminarium
för bildande af predikanter. Sålunda uppstod en
kristen kyrka bland slaverna. Bulgarien slöt sig
sedermera till den österländska kyrkan, Böhmen
och Mähren till den vesterländska, dock med vissa
förbehåll, bl. a. och framför allt att gudstjensten
skulle förrättas på landets eget språk. En tvist med
ärkebiskopen i Salzburg, under hvars uppsigt Karl
den store ställt den mähriska kyrkan, föranledde
Konstantin och Methodius att år 867 begifva sig till
Rom, der de af påfven Hadrianus II blefvo ärofullt
mottagna. Under namnet Cyrillus ingick Konstantin
i ett kloster och dog i Rom d. 14 Febr. 869. Dessa
bägge bröder kallas "slavernas apostlar". E. J. Ö.
Cyrillus Lucaris (Kyrillos Lukaris), grekisk
andlig, föddes omkr. 1572 på Kandia, som då stod under
Venezias herravälde. Sedan han studerat i Venezia
och Padua, genomreste han flere land i Europa och
var en tid rektor i Ostroy i Litauen, men uppehöll
sig företrädesvis i Genève, der han fick böjelse
för protestantismen, i synnerhet för den reformerta
kyrkan. Med denna underhöll han en liflig förbindelse,
både från Alexandria, der han blef patriark 1602,
och från Konstantinopel, der han 1621 fick samma
ämbete. Han skickade unga greker till England för
att der studera, brefvexlade med flere, i synnerhet
schweiziska och engelska, protestanter (enligt uppgift
äfven med Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna) och
sökte att i den grekiska kyrkan införa vesterländsk
vetenskaplig bildning. Åt konungen i England
skänkte han den berömda bibelhandskriften "codex
alexandrinus". I sin trosbekännelse, hvilken han lät
trycka i Genève (1629 på latin, 1633 på grekiska),
anslöt han sig öppet till den reformerta kyrkans läror
om nådavalet, arfsynden och rättfärdiggörelsen; han
antog två sakrament och förkastade bilddyrkan. Hans
motvilja mot den romerska kyrkan ådrog honom hat af
jesuiterna, hvilka vid denna tid ifrigt arbetade på
en förening mellan de bägge katolska kyrkorna. Genom
deras stämplingar blef han flere gånger afsatt från
sitt ämbete och slutligen, till följd af en anklagelse
för högförräderi, på sultan Murads befallning strypt
och kastad i hafvet (1638). Tio år derefter blef han
dock högtidligt begrafven. Men hans verk och hans
idéer utplånades helt och hållet, och efter hans död
afstannade alla underhandlingar mellan den grekiska
och den protestantiska kyrkan. E. J. Ö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
