Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daa, Ludvig Kristensen (skref sig först Daae) - Daae, Ludvig - Daae, Ludvig Ludvigsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i hvilken han på ett talangfullt sätt förde
oppositionens talan, och 1851–53 "Den norske
tilskuer", hvilken kan anses som en fortsättning af
Granskeren. 1862 blef D. (efter R. Keyser) lektor och
1866 professor i historia vid universitetet. Till
hans lärarebefattning hörde äfven platsen som
föreståndare för etnografiska museum, om hvilket
han inlade stora förtjenster. Som vetenskapsman
verkliggjorde han icke de förhoppningar man fäst
vid honom, hvilket bl. a. berodde derpå att han
icke tillräckligt noggrant följde utvecklingen af
de vetenskaper han skulle föredraga. Han egde likväl
omfattande kunskaper i historia, geografi, etnografi
m. m. och förstod att genom ett spirituelt föredrag
gifva en tilltalande form åt sina idéer. D:s enda
vetenskapliga arbete i historia, Kr. M. Falsen (1860),
anses ega sin märkvärdighet mera som ett försvar för
hans öfvergång till regeringspartiet än genom korrekt
framställning af ämnet. Hans etnografiska arbeten,
t. ex. Udsigt over ethnologien (1855) och Udsigt
over nationaliteternes udvikling (1869), äro ej utan
sina förtjenster. D., som med särskildt intresse
studerade de finska folkstammarna, företog 1867
tillsammans med J. A. Friis en resa till Finmarken,
halfön Kola och Finland. De iakttagelser och rön
han gjorde under denna färd offentliggjordes dels
i en serie tidningsartiklar, dels i Skisser fra
Lagland, Karelstranden og Finland (1870). Som
läroboksförfattare utöfvade han en gagnande
verksamhet och vann stort anseende, särskildt genom
sina geografiska läroböcker. Detta är äfven fallet
med en populär Jordbeskrivelse for den norske almue
(1857–59). D. eger dock sin största betydelse på
det journalistiska området. Hans flesta och bästa
artiklar finnas i Granskeren. 1846–47 utgaf han en
mängd politiska ströskrifter, hvilka, liksom hans
tidningsuppsatser, utmärka sig genom originalitet
i tankegången och stilen samt genom grundlighet
i insigter. 1872–76 redigerade han tidskriften
"Tidstavler", hvilken behandlade såväl politiska
som literära ämnen. D:s politiska bana har blifvit
bedömd på mycket olika sätt. Det lider intet tvifvel,
att han alltid förblef sina politiska ungdomsideal
trogen, fastän yttre förhållanden ofta försatte
honom i en svårförklarlig ställning. Först var han
medlem af oppositionen, men sedermera närmade han sig
regeringen. Slutligen (efter 1869) sökte han åter som
oppositionel kandidat vinna plats i stortinget, men
lyckades ej. Till sina åsigter var D. sjelfständig,
men gick dock in på modifikationer, när han derigenom
ansåg sig kunna främja sina idéer. Partilydnad kunde
han likväl ej iakttaga; såväl hans åsigter som hans
originella personlighet (hvilken dock i det enskilda
lifvet egde de mest älskvärda sidor) hindrade honom
derifrån. Många, till hvilka han en tid stått i nära
förhållande, bröto sedan fullständigt med honom. Mest
bekant är hans brytning med Henrik Wergeland. D:s
uppfattning af Norges förhållande till unionen står i
ett vida klarare ljus än hans ställning till de inre
norska frågorna. I förstnämnda hänseende hyllade han
närmast de åsigter, som 1814 representerades af grefve
Wedel och dennes parti. Hans deltagande i det
skandinaviska sällskapet i Kristiania 1864 och
närmast följande år utsatte honom för orättvisa
angrepp af den unionsfientliga pressen. Förut (1849)
hade hans danska sympatier inledt honom i en strid med
P. A. Munch, som han skarpt kritiserade i skriften
Om professor Munchs antiskfandinaviske historik
(s. å.) och hvars åsigter på några andra områden
han desslikes med rätta bekämpade. D:s skandinavism
omfattade äfven Finland, i hvilket land han såg
en fjerde lem af den skandinaviska enheten. Redan
på 1840-talet framställde D. önskligheten af ett
nordiskt rättstafningsmöte; 1868 bragte han denna
sak åter å bane, och 1869 deltog han i Nordiska
rättstafningsmötet i Stockholm. D. afled d. 12
Juni 1877. Han var utan tvifvel en af Norges
märkligaste män i den nyare tiden. Att han icke kom
att utöfva en ännu betydelsefullare verksamhet än
han gjorde, berodde utan tvifvel på den isolering,
i hvilken hans egendomligheter försatte honom och
som hindrade hans rika anlag att fullt utveckla
sig. Det tillbakasättande, hvarför han vid
åtskilliga tillfällen ansåg sig vara föremål,
kan visserligen förklara hans bittra utfall
mot lyckligare medtäflare, men utgör icke någon
förklaringsgrund till hans egendomliga politiska bana.
Y. N.
Daae [då], Ludvig, norsk politiker, född d. 24
April 1829 i Borgunds socken, i Romsdals amt,
blef 1856 overretssagförer, sedermera fogde i
Söndmöre fogderi och 1876 sorenskriver i Nordre
Söndmöre. Allt ifrån 1859 har han såsom representant
för sin fosterbygd haft plats i norska stortinget,
till hvars mest ansedde medlemmar han räknas. Han
var i flere år president, först i odelstinget
och sedan i lagtinget. Under hela sin politiska
bana har D. uppträdt som oppositionsman, ehuru på
senare tiden måhända mindre utprägladt än förut. I
sina yngre dagar började han en lofvande historisk
författareverksamhet, men denna afbröts, då han
inträdde på den politiska vädjobanan. 1866 utgaf han
en kritik af Rudolf Keysers efterlemnade skrifter.
Y. N.
Daae [då], Ludvig Ludvigsen, norsk historiker,
f. i Aremarks socken, i Smålenenes amt, d. 7 Dec.
1834, blef 1860 adjunkt vid latinskolan i Drammen,
1863 universitetsstipendiat i historia, 1869
bibliotekarie och 1876 professor i historia vid
Kristiania universitet. Han har utvecklat en mycket
omfattande literär verksamhet. Till kännedomen
af Norges nyare historia har han bidragit genom
utgifvande af flere källsamlingar: "Breve fra
bekjendte nordmænd till R. Nyerup" (1861), ett urval
af den danske mecenaten "Johan von Bülows papirer"
(1864), flere samlingar af aktstycken, förnämligast
rörande Norges kyrkohistoria, offentliggjorda i
åtskilliga tidskrifter, och "Breve fra danske och
norske" (1876). Han har författat Trondhjems stifts
gejstlige historie efter reformationen (1863),
Lärebog i verdens historie (1864–65, gemens. med
Sigv. Petersen), Det gamle Kristiania 1624–1814
(1871), skildringar af ställningar och förhållanden
i Norges hufvudstad under den angifna tiderymden,
Norske bygdesagn (1870–72, två samlingar) och Norges
helgener (1879). I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
