Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dacier, Bon Joseph - Dacke, Nils - Dackefejden, ett bonduppror i Sverige 1542-43. Se Dacke - Dackemåla, gård i Sandsjö socken af Kronobergs län. Se Dacke - Da Costa, Isaak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dacier [dasie], Bon Joseph, fransk författare,
f. 1742, blef 1772 ledamot af och 1783 ständig
sekreterare i Académie des inscriptions. 1790 var han
medlem af Paris’ municipalråd och togs af Ludvig
XVI ofta till råds i finansfrågor. 1795 invaldes
han i Franska institutet. Under revolutionens senare
skede lefde han i tillbakadragenhet, men 1800 blef
han bibliotekarie vid nationalbiblioteket, 1802
medlem af tribunatet och 1823 en af de fyratio i
Franska akademien. Död 1833. – D. öfversatte Xenofons
"Cyropedie" och författade – utom en mängd smärre
uppsatser och åtskilliga i förstnämnda akademis
handlingar intagna äreminnen – Rapport sur les
progrès de l’histoire et de la littérature ancienne
depuis 1789 (1810).
Dacke, Nils, ledaren af det långvarigaste, farligaste
och vildaste bondeuppror Sveriges historia har
att uppvisa, tillhörde en stor och rik bondeslägt
i Bleking. Sjelf flyttade han till Konga härad i
Småland och lär, efter hvad sägnen förmäler, hafva
bott på hemmanet Dackemåla (Henstorp) i Sandsjö
socken. Hans födelseår känner man ej. D. begick
åtskilliga mord och stölder, sköt ihjel en fogde,
som fråndömt honom ett hemman, hvarom han tvistade
med en annan bonde, och blef för detta brott dömd
till döden, men fick genom slägtens förböner
försona sitt brott med böter. Dessa erlade han ej
till fullo, utan rymde och sällade sig till ett band
"skogstjufvar", som stod under ledning af en viss Jon
Andersson, hvilken sedan 1537 stått i spetsen för de
med konung Gustaf I:s styrelse missnöjde bönderna i
södra Småland. Genom inställsamhet och god talgåfva
blef han snart hufvudpersonen i bonderesningen. Med
sina dels från Bleking, dels från Konga och Södra
Möre samlade skaror bröt han i Maj 1542 fram öfver
sydöstra Småland, nedskjutande fogdar och andra
herremän och brännande adliga gods. Underhandlare
blefvo af konungen tillsända de upproriske för att
med godo återföra dem till lydnad, utländskt krigsfolk
värfvades, och frälset sammankallades till Vadstena,
Linköping och Jönköping. Under tiden drog Gustaf
Olsson (Stenbock), med en obetydlig styrka, från
Vestergötland nedåt Småland. Vid underrättelsen
derom tågade D. mot Vexiö, intog Kronobergs slott,
brandskattade Bergqvara och samlade omkring sig en
styrka af omkr. 10,000 man. Gustaf Olsson vågade ej
angripa denna öfverlägsna skara, utan slöt sig inne
i det fasta Bergqvara och öppnade snart underhandling
med D., hvilken då uppträdde som målsman för allmogen,
klagande bland annat öfver för stora utskylder
och begärande att få förblifva vid "gammalt och
fornt". Ett stillestånd slöts, som skulle vara
från d. 24 Juli till d. 1 Nov. Efter Gustaf Olssons
aftågande bröt D. stilleståndet, plundrade Bergqvara
och uppmanade bönderna i Östra och Vestra härad att
förena sig med Värend och Möre. För att kunna hastigt
samla sina skaror hade han hos sig tvänne bönder
från hvarje socken, hvilka vid minsta fara skulle
rida till sin hemort och genast sammankalla bönderna.
Smålänningarna angrepos nu från trenne håll. Gustaf
Olsson tågade å nyo til Vexiö, men
måste draga sig undan till Rydaholm för att invänta
hufvudhären under Lars Siggeson (Sparre). Denne
anlände till Vexiö och nedgjorde en stor del af D:s
folk i närheten af denna stad. D. blef till följd
deraf benägen för underhandling, och stillestånd
slöts på ett år, räknadt från d. 1 Nov. Till en
början syntes D. ämna hålla öfverenskommelsen,
förbjöd all plundring och straffade strängt de
bönder, som ej åtlydde hans bud. Sjelf gjorde
han dock ett misslyckadt försök att öfverrumpla
konungens här vid Linköping. Äfven der uppstod
en underhandling, och denna ledde till förnyandet
af stilleståndet. Julen 1542 firade D. med prakt
på Kronobergs slott. (Han stod i förbindelse med
utländska furstar, som eftersträfvade Sveriges
krona och funno inbördeskriget lämpligt för sina
planer. Hertig Albrekt af Mecklenburg och pfalzgrefven
Fredrik brefvexlade med honom, och den sistnämnde
lär till och med hafva utfärdat ett adelsbref för
honom.) 1543 inföll Svante Sture i östra Småland,
Gust. Olsson i vestra. Hufvudhären, under Lars
Siggeson och Johan Turesson, träffade i midten af
Mars på D. sjelf, som stod med sin hufvudstyrka vid
sjön Åsunden, mellan Horn och Eneby. Efter en timmes
het strid blef D. skjuten genom båda låren och fördes
hemligen ur striden. Denna händelse verkade förlamande
på hela rörelsen, och det ena häradet efter det
andra, äfven Konga, rörelsens utgångspunkt, lofvade
konungen trohet. Knappt hade likväl konungens trupper
tågat hem, förrän D., snart nog läkt från sina sår,
började den gamla leken. Den gången var dock rörelsen
betydligt mattare, emedan hans bästa folk stupat och
förtroendet till honom minskats. Något egentligt
krigståg företogs icke, men Jakob Bagge ryckte
med 700 man ut från Kalmar och tvang D. att fly
in i Bleking. Der blef (efter hvad det berättas) i
slutet af Juli eller början af Aug. upprorsmakaren
skjuten på Rödeby skog, hvarefter han lär hafva
blifvit förd till Kalmar och steglad, med kopparkrona
på hufvudet. Enligt en annan berättelse kom han öfver
till Tyskland, återvände 1580 till sitt fädernesland,
blef upptäckt och på konungens befallning förd kring
Stockholms gator med kopparkrona på hufvudet och
slutligen insatt på ett hospital, der han dog af
pesten. Jfr G. A. Ling, "Öfversigt af Dackefejden"
(1869). G. A. L.
Dackefejden, ett bonduppror i Sverige 1542–43. Se
Dacke.
Dackemåla, gård i Sandsjö socken af Kronobergs
län. Se Dacke.
Da Costa, Isaak, nederländsk skald och
skriftställare, f. 1798, d. 1860, tillhörde en från
Portugal härstammande judefamilj. Redan då han var
gymnasist, uppmärksammades hans poetiska gåfvor
af Bilderdijk, som öfvervakade hans utbildning och
småningom trädde i ett nära vänskapsförhållande till
honom. Efter att hafva öfvergått till kristendomen
verkade D. länge till förmån för den skotska
frikyrkan och offentliggjorde åtskilliga teologiska
arbeten. Hans poetiska alster – bland hvilka de
förnämsta äro en öfversättning af Aeschyli sorgespel
"Prometheus" (1820), diktsamlingen Poësij (1821–22),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
