Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dagö - Dahl, Mikael, porträttmålare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
är deremot fruktbar och tätt bebygd. Vattendragen
utgöras af några obetydliga sjöar och bäckar. Af
trädslag finnas gran, fur, björk, ek och al. Skogen
är tämligen väl bibehållen. Sädesslagen äro de
vanliga. Torf, kalk och lera äro de vigtigaste
mineraliska produkterna. (Fordom afdunstades salt
ur hafsvattnet.) Fiske och i synnerhet sälfångst
idkas mycket. Sedan 1865 har D. genom regulier
ångbåtskommunikation stått i förbindelse med
fastlandet, och 1878 nedlades en telegrafkabel
i sundet mellan Ösel och D. Innevånarna äro till
största delen ester, för öfrigt af tysk eller
svensk härkomst (se nedan). I administrativt afseende
tillhör D. Insular-Wieks distrikt af Wieks krets och
Estlands guvernement. Det är deladt i fyra socknar
och tillhör några större godsegare; sjelfegande bönder
finnas ej.
Sedan D. blifvit eröfradt af de kristne (i 13:de
årh.), hörde den ena hälften deraf till Tyska orden,
den andra hälften till biskopen af Ösel. Men 1436
afträdde biskopen sin andel till orden, hvilken
innehade hela D. till 1563, då det eröfrades af
svenskarna. 1624 sålde Gustaf Adolf (för 30,000 rdr)
ön till evärdlig egendom åt Jakob De la Gardie och
dennes arfvingar. Men 1691 indrog Karl XI D. till
kronan och lemnade det som perpetuelt arrende åt
dåv. egaren, Axel Jul. De la Gardie. Ryssarna,
som 1710 eröfrade ön och genom freden i Nystad
(1721) fingo den i sitt våld, betraktade den som
kronoegendom och tillbakavisade länge De la Gardies
sondotter grefvinnan Ebba Margareta Stenbocks
eganderättsanspråk. Genom ukaser af 1755 och 1768
återvann dock grefvinnan eganderätten. Större delen
af D. öfvergick sedermera genom köp och byte till
familjen Ungern-Sternberg.
Svenskarna på Dagö. När och hvarifrån svenskarna kommo
till Dagö är ännu en outredd fråga. Tillägget till
Gutalagen talar om en utvandring från Gotland till D.,
men nämner ingenting om tiden för densamma. Det äldsta
historiska beviset för svenskarnas närvaro på D. är
af 1294. Enligt en med Tyska orden 1470 ingången och
sedermera förnyad öfverenskommelse blef den svenska
befolkningen derstädes, mot förbindelse att årligen
betala en viss penningsumma, befriad från allt arbete
till orden. Den estniska befolkningen deremot var
fortfarande underkastad denna börda. Under 1600-talet
tvungos dock äfven svenskarna att göra dagsverken,
och de klagade ofta deröfver, såväl under det svenska
som under det ryska regementet. 1780 gaf en grefve
Stenbock, egare till Röicks gård, der svenskarna
voro talrikast, sina bönder frihet, mot vilkor att
de skulle taga tillbaka sina klagomål. De gjorde så,
men fingo sina kontrakt uppsagda och blefvo ålagda att
flytta d. 1 Mars 1781. Vid samma tid sålde Stenbock
godset. Bönderna sökte nu hjelp i Petersburg. Den nye
egaren förnyade emellertid kontrakten med dem. Straxt
derefter blefvo de genom en ukas "benådade" med nya
bostäder i Syd-Ryssland, och i Aug. 1781 måste de,
gamla och unga, till ett antal af 1200 personer,
under tårar och suckan lemna D. Dessförinnan
tvungos de dock att af sina knappa medel godtgöra
egaren den förlust deras ofrivilliga kontraktsbrott
ansetts vålla honom. Tre hundra personer dukade
under för resans besvärligheter, och i Maj 1782
kom det sorgliga tåget till södra Dnjepr, der
utvandrarnas afkomlingar ännu bebo byn Gâlsvenskby
("Gammalsvenskby", 3 mil från staden Berislav). –
De på D. qvarlefvande svenskarna befinna sig i
torftiga omständigheter. 1850 var deras antal tre
hundra. De bo i öns norra del, under Röicks och
Kertells gods. Röicksboarna uppgifna sig härstamma
från Dalarna (troligare är dock, att deras förfäder
utvandrade från Finland) och Kertellsboarna från
Roslagen. De förre äro jordarbetare, de senare
anställda vid Kertells klädesfabrik. Några få (de
äldre) bland dem, som äro af svensk härkomst, tala
svenska, och alla förstå estniska. Till 1830 hölls
svensk predikan på D., och ännu för ett par tiotal
år sedan brukades den svenska katekesen. – Språket
visar mycken likhet med nyländskan och erbjuder många
jämförelsepunkter med de sydsvenska allmogemålen. I
ordförrådet träffar man flere ålderdomliga ord och
former, hvilka sakna motsvarighet i nutidens svenska
munarter, men återfinnas i fornisländskan. Såsom
egendomligheter kunna anmärkas ku, kv i st. f. hv,
t. ex. kvâr (hvar), starkt aspireradt s i st. f. hj,
t. ex. serta (hjerta), inskjutning af j framför
en vokal i begynnelseljud, t. ex. jär (är). (Jfr
C. Russwurm, "Eibofolke oder die schweden an
den küsten Ehstlands und auf Runö", 1855.) Se
Eibofolket. J. Th. W.
Dahl, Mikael, porträttmålare, föddes i Stockholm 1656
och blef tidigt lärjunge af Ehrenstrahl. Vid tjugotvå
års ålder följde han en engelsk köpman till London,
hvarifrån han begaf sig ut på en längre konstresa till
Paris och Rom. I sistnämnda stad målade han 1687
ett porträtt af drottning Kristina. Året derpå for han
tillbaka till England, der han inom kort förvärfvade
ett betydande anseende som porträttör och blef den
berömde G. Knellers farligaste medtäflare. Död i
London 1743. – D., som ännu in i sena ålderdomen
egde qvar sin alstringsförmåga, prisas för sin
naturtrohet, sin omsorg i alla enskildheter och
sin behagliga kolorit. Om den senare kan man
döma af det i Stockholms nationalmuseum befintliga
porträttet af Karl XII, hvars färgton onekligen är
mild och harmonisk. (Likheten måste vid bedömandet
af denna tafla vara underordnad, enär porträttet
målades endast efter en byst.) Gripsholmssamlingen
eger af hans hand en bröstbild af drottning Anna
af England. Utom dessa torde knappast något arbete
af honom finnas i Sverige. – I England förekommer
deremot en stor mängd af hans porträtt. Bland de
förnämsta af dessa må nämnas Karl XI till häst, i
Windsor palace, några bilder i amiralernas galleri
i Hamptoncourt, Walpoles moders bild, i Houghton,
samt porträtt af åtskilliga ladies i kroppsstorlek,
i Petworth. Efter hans målerier äro många gravyrer
utförda af Faber, Smith, Simon m. fl. Bland svenskar,
som af D:s rykte lockades till London för att studera
under honom, märkas Schröder, L. Pasch d. ä. och Hans
Hysing, af hvilka den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
