Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Dahlberg (Dahlbergh), Erik Jönsson, grefve - 2. Dahlberg, Alexander Magnus, krigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han blef frisk, hvarefter han återvände
till armén. Efter denna tid var han i ständig
verksamhet. Han anlade förskansningar vid Thorn,
tjenstgjorde såsom general-adjutant och utmärkte
sig under förhandlingarna med den ungerske fursten
Ragoczi äfvensom vid rekognosceringarna af Bugfloden
samt fästningarna Brzecz Littevsky och Fredriksodde,
nuv. Fredericia (1657). Vid intagandet af den senare
förde han rytteriet och upplänningarna i sjön,
omkring pallisaderingen, in i fästningen.
Sin största, ryktbarhet som krigare vann D. likväl
under de danska krigen. Det var han, som förmådde Karl
X att verkställa tåget öfver Belt (i början af 1658),
och det var han, som före öfvergången undersökte
isen, då konungens underbefälhafvare, Ulfeld och
Wrangel, ansågo företaget alltför vådligt. Den senare
lär hafva yttrat till D.: "I bringen konungen om
scepter och krono". Derefter utförde D. åtskilliga
rekognosceringar, bl. a. af Köpenhamns fästningsverk
och flere landstigningsplatser. Vid andra danska
krigets utbrott (Juli 1658) gaf han, på grund af
sin kännedom om fästningsverken, det rådet att man
omedelbart skulle storma Köpenhamn i stället för att
belägra detsamma, och han lofvade att, i spetsen
för de stormande, med hästar och vagn köra öfver
graf och vall. Under en tid ledde han belägringarna
af Köpenhamn och Kronborg. Han deltog ock i den
misslyckade stormningen på Köpenhamn d. 11 Febr. 1659,
hvilken han dock förut sökt afstyra.
1660 blef D. öfverstelöjtnant vid Södermanlands
regemente. Af förmyndarestyrelsen under Karl
XI:s minderårighet tyckes han hafva varit
tillbakasatt. Han blef ej konungens lärare i
matematik och befästningskonst, oaktadt Karl X lär
hafva uttryckt en önskan derom. Emellertid arbetade
han med utgifvandet af sina anteckningar om Karl
X Gustafs fälttåg, hvarjämte han företog resor till
Frankrike och Holland samt till England, hvars konung,
Karl II, förgäfves sökte förmå honom att träda i
engelsk tjenst. 1669 blef han kommendant i Malmö "med
direktionen af fortifikationerna i Skåne och Halland",
utnämndes 1674 till generalqvartermästare och gjorde
under det följande kriget mot Danmark Karl XI särdeles
vigtiga tjenster, t. ex. då han 1676 sammankallade
de skånska, halländska och blekingska ständerna,
hvilka beviljade medel till krigets förande,
samt under kriget "utstack läger, byggde skansar,
ledde belägringar och samlade trupper". Han deltog
i slagen vid Halmstad (d. 17 Aug. 1676) och Lund
(d. 4 Dec. s. å.), ledde belägringen af Helsingborg
(Dec. s. å.), företog dessutom tjensteresor till
Bohus län, Stockholm och Dalarö samt åter till Skåne
för Kristianstads belägring.
1676 fick D. ledningen af de svenska
fästningsbyggnaderna. 1677 blef han krigsråd, 1678
kommendant i Kristianstad och 1680 i Landskrona,
"med befallning att innesluta denna stad i real
fortifikation". Under denna tid bildades genom honom
den svenska ingeniörkåren. 1687 blef D. landshöfding
i Jönköpings län, generalmajor öfver infanteriet,
med bibehållande af generaldirektionen öfver de
svenska fästningarna,
och friherre (han blef dock ej introducerad). 1690
var han ordförande i en kommission för reglering
af Herjeådalens och Jämtlands gräns mot Norge. 1692
blef han fälttygmästare och 1693 kongl. råd, grefve,
fältmarskalk samt generalguvernör öfver Bremen och
Verden. 1696 utnämndes han till generalguvernör öfver
Livland, med Riga till residens, och till kansler
för Dorpats och Pernaus akademier. Under denna sista
period af sitt lif fick D. tillfälle att utöfva en
vidsträckt verksamhet. Två gånger försvarade han med
framgång Riga mot sachsarna, hvarjämte han lär hafva
uppgjort planen till Karl XII:s Düna-öfvergång och
verksamt bidragit till det lyckliga resultatet af
såväl denna öfvergång som af det derpå följande slaget
(d. 9 Juli 1702). Äfven vid Kockenhusens intagande
var han behjelplig. Den 7 April 1702 fick han på egen
begäran afsked från generalguvernörsämbetet. Slaget
vid Düna var kronan på hans lysande hjeltelif.
För öfrigt gjorde sig D. ryktbar genom sina
fästningsbyggnader. Följande fästningar ombyggdes
eller nybyggdes af honom: Göteborg, Malmö,
Kalmar, Narva, Reval, Riga, Neumünde, Wismar,
Stade och Karlsten m. fl. mindre dylika. Äfven
befästningarna vid Karlskrona börjades af D. Såsom
fästningsbyggare utmärkte han sig för mycken
sjelfständighet i anordningarna, lämpande dem efter
lokala förhållanden. Hans fästningsverk voro rymliga
samt egde stor tillgång på bombsäkra rum, kasematter
och gevärsgallerier. Tornformen användes af honom
mycket, t. ex. vid "Vestgöta lejon" och "Kronan",
utanför Göteborg, "Hvalfisken", på en sandbank
utanför Wismar, m. fl. ställen. D. har blifvit kallad
"Sveriges Vauban". Såsom ingeniör stod han långt
framom sina samtida. Sannolikt hemtade Montalembert,
som flitigt studerade de svenska fästningsbyggnaderna,
mycken lärdom af hans verk. D. författade En
kort och sannfärdig berättelse om E. Dahlbergs
lefverneslopp ifrån dess späda ungdom till d. 24
Maj; 1694 (intagen i Gjörwells "Svenska bibliotek",
1757) och utförde teckningarna till Karl X Gustafs
historia af Pufendorf. 1661 fick han uppdrag att
"geografiskt afteckna Sveriges förnämsta städer
m. m. samt deröfver göra en kort beskrifning". Hans
teckningar stuckos sedan i koppar af holländska
mästare och utgåfvos, jämte text, under titeln Suecia
antiqua et hodierna. (Se Sueciae-verket.) Rik på ära
och år, afled D. i Stockholm d. 16 Jan. 1703. Hans
jordiska qvarlefvor hvila i ett af honom sjelf bygdt
grafchor vid Turinge kyrka i Södermanland. 1786
lät Svenska akademien prägla en minnespenning
öfver D. 1823 utgaf S. Lundblad "Kongl. rådet
grefve Erik Dahlbergs egenhändigt författade
dagbok". Se vidare Nordin, "Lefvernesbeskrifning
öfver Erik Dahlberg" (Sv. akad:s handl., d. I,
1786) och A. Fryxell, "Äreminne öfver Erik
Dahlberg" (Sv. akad:s handl., d. XXIV, 1848).
G. U.
2. Dahlberg, Alexander Magnus, krigare, den förres
brorson, f. 1685 på Stora Ryby i Bohus län, tog
1704 värfning som dragon, deltog i Karl XII:s
polska och ryska fälttåg och blef 1709 fänrik vid
Vesterbottningarna, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
