Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalarna är Svealands nordligaste och största landskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
del af Sverige. Det är beläget mellan 59° 51’
och 62° 16’ n. br. samt 29° 40’ och 34° 20’
ö. l. I n. begränsas det af Helsingland och
Herjeådalen, i v. af Norge och Värmland, i s. af
Värmland och Vestmanland samt i ö. af Gestrikland
och Helsingland. Ytan beräknas utgöra 29,578,5
qv.-kilom. (258 qv.-mil), hvaraf 1,780,4 upptagas
af insjöar, bland hvilka Siljan, "Dalarnas öga", är
den förnämsta (285,64 qv.-kilom.). D. är i det stora
hela ett skogigt bergland med strängt klimat (årets
medeltemperatur är i Falun + 3,72°), föga fruktbart,
men rikt på naturskönheter och i sina sydligare
delar – det gamla Jernbäraland – jämväl utrustadt
med mineraliska skatter, som redan tidigt gåfvo det
en stor betydenhet i den svenska bergshandteringens
häfder. – Det Kölen, som fåfängt spåras längre
söderut, finnes verkligen såsom skiljemur utmed D:s
hela grans mot Norge, der landet höjer sig ända
till omkr. 2,500 f. (742 m.) öfver hafvet; enstaka
fjäll stiga än högre: Svuckustöt, straxt inom
norska gränsen, 1,758 m. (5,922 f.), Städjan 1,159
m. (3,904 f.). Men landet sänker sig raskt mot s. och
ö., ehuru ej häller de sydligaste delarna utgöras
af egentligt slättland. Från Hemfjället, der D:s,
Värmlands och Norges gränser stöta samman, utgår
nedåt Sverige en bergås, Almebergen – högsta punkten
978 m. (3,295 f.) –, som i sydöstlig riktning drager
sig mellan Vester-Dalelfvens och Klarelfvens floddalar
och slutligen i sin sydliga fortsättning blir
vattendelare för mellersta Sveriges flodsystem. På
liknande sätt bilda utlöparna från Städjan gränsen
mellan Öster-Dalelfvens och de norrländska flodernas
områden och på samma gång mellan D. och tillgränsande
nejder i n. och ö. Med undantag af det sydligaste
hörnet tillhör ifrågavarande landskap Dalelfvens
vida floddal (se Dalelfven). Nämnda hörn,
kring sjöarna Vessman och Barken, tillhör Mälarens
vattenområde och eger liflig samfärdsel med trakterna
deromkring, men ej österut till Bottenhafvet.
I geologiskt afseende erbjuder Dalarna ganska mycket
af intresse. Utom gneis och granit m. fl. bergarter
från urformationen, hvilka förekomma i nästan
alla Sveriges provinser, finnas der åtskilliga
slags porfyr samt flere till de siluriska och
kambriska formationerna hörande aflagringar. I
stort sedt, intaga de förstnämnda bergarterna,
jämte glimmerskiffer och eurit, provinsens sydöstra
hälft. Den nordvestra delen upptages hufvudsakligen
af porfyr och den s. k. dalasandstenen. Porfyren,
som anses vara en eruptiv bergart, eger en
nästan sammanhängande utbredning inom trakterna
på båda sidor om östra Dalelfven, allt ifrån Mora
till Särna. Inom detta porfyrområde var Elfdalens
forna porfyrverk beläget. Vid ifrågavarande områdes
vestra gräns vidtager den, såväl hvad mäktighet som
utbredning vidkommer, storartade sandstensbildning,
som blifvit benämnd dalasandsten och som anses vara
af kambrisk och undersilurisk ålder. Denna sandsten
sträcker sig ända in i Norge,och Herjeådalen. Till
den undersiluriska formationen höra för öfrigt de
vid Sollerön, Mora, Orsa, Skattunge, Öre, Boda och
Rättvik m. fl.
ställen förekommande lagren af kalksten, skiffer
och sandsten, hvilka likt ett bälte cirkelformigt
omgifva ett derinom uppträdande granitmassiv. I
dessa siluriska kalk- och skifferlager (vid
Osmundsberget m. fl. ställen i Boda socken)
företog man i slutet af 1860-talet – med föga
gynsamt resultat – borrningar efter bergolja. I
det närmast graniten liggande lagret har fosforit
anträffats och tillgodogjorts. Från en jämte de
öfriga nyss nämnda silurlagren förekommande röd,
finkornig sandsten erhåller man de inom landet allmänt
bekanta Orsa-slipstenarna. – Dalarnas malmfyndigheter,
bland hvilka Falu koppargrufva samt jerngrufvorna
vid Grängesberg och Bispberg, äro nästan alla samlade
inom provinsens sydöstra del, och det är i synnerhet
de båda till urformationens yngre afdelning hörande
bergarterna eurit och glimmerskiffer, som äro hvad
man kallar malmförande. Liksom i Sveriges öfriga
provinser äro de lösa jordaflagringarna: grus, lera,
sand och torf m. fl., utbredda öfver en stor del af
bergytan, särdeles de lägre delarna. Lera är icke så
allmänt förekommande; krosstensgrus, rullstensgrus
och sand intaga deremot stora områden. De ofta mycket
stenbundna grusmarkerna äro svåra och kostsamma att
uppodla; de egna sig bäst för skogväxt eller till
betesmarker.
I administrativt hänseende utgör D. Kopparbergs
län. Det är deladt i 7 fögderier, Kopparbergs,
Näsgårds, Säters läns, Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans,
Vester-Dals och Vester-Bergslags. Hvartdera af de
fyra förstnämnda är deladt i 5 länsmansdistrikt,
det sista i 4, de öfriga hvartdera i 6. Den
judiciella indelningen angifver 23 tingslag,
fördelade på 5 domsagor, hvilka lyda under Svea
hofrätt. (Häradsindelning förekommer der lika litet
som i Norrland.) Länet underhåller Dalregementet
(1,200 man) och 260 man af Vestmanlands regemente. I
kyrkligt hänseende utgör D. en del af Vesterås stift
och har 8 kontrakt med 45 pastorat. Sedan 1868 finnes
i Våmhus en författningsenligt från statskyrkan
afsöndrad baptist-församling. – D. har tre städer:
Falun, Hedemora och Säter. Dessas folkmängd vid 1878
års utgång (6,807, 1,272 och 498 innev.) utgjorde
af hela länets befolkning (190,299 innev.) allenast
4 1/2 %. – en proportion, som i mer än femtio år stått
oförändrad, tvärt emot förhållandet i rikets flesta
öfriga län. Vid senaste folkräkningen (1870) egde den
qvinliga befolkningen en betydlig numerisk öfvervigt
(1,086 qvinnor mot 1,000 män); allenast Upsala län och
Gotland företedde högre siffra. Folkmängdstillväxten
1820–70 uppgick till 55 % och under de följande sju
åren i årligt medeltal till 1,2 %.
Trots hindren af ett strängt klimat och en i allmänhet
mager jordmån förete dock D:s jordbruksförhållanden
bevis på aktningsvärda och af allt större
framgång krönta sträfvanden. Genom frostländiga
markers utdikning och aktgifvande på det rationella
åkerbrukets lärdomar har man i D. nu kommit åtminstone
derhän, att i goda år vårsädets afkastning motsvarar
det egna behofvet. Allenast 3,12 % af länets hela
yta upptagas af odlad jord, och endast 3,85 % af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
