Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Dalin, Olof von, skald och häfdatecknare
- Dalin, Anders Fredrik
- Dalius, Sveno
- Daljunkaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upptäckter nödvändiggjorde mera genomgripande
ändringar. Framställningssättet är klart och
behagligt, hvilket i sin mån verkade derhän,
att "historien flyttade från väggarnas bokhyllor
in i svenskarnas hjertan". – Som smaklärare och
smakdomare uppträdde D. med Tankar öfver kritiker
(1736) – der han dock egentligen uttalade sig endast
om förutsättningarna för den literära kritikens
behörighet – och med Korta påminnelser vid svenska
skaldekonsten i vår tid (i Vitt-akad:s handl.,
d. I), i hvilket arbete han förnämligast behandlade
skaldekonstens yttre, formella sida.
Af D:s samlade arbeten hafva följande upplagor
utkommit: Vitterhetsarbeten i bunden och obunden
skrifart (1767; på ett högeligen okritiskt sätt
utgifna af bl. a. D:s halfbroder J. C. Bökman) och
Poetiska arbeten (1782–83; redigerade af P. Rudin). En
samling Valda skrifter utgafs 1872 af E. V. Lindblad.
D:s betydelse för Sveriges literatur har blifvit
högst olika bedömd. Af sin samtid var han allmänt
erkänd som mästare. Och likväl sjöng G. F. Gyllenborg,
ännu innan fyratio år förflutit efter hans död:
"Den prisade Dalin, som ej sin like fann,
I ynglingars "Försök" har sett sin öfverman",
dermed, föga blygsamt, syftande på de ungdomsförsök,
genom hvilka han sjelf och Creutz förebådade ett
nytt tidsskede. Leopold, som särskildt framhåller
D:s språkliga förtjenster, finner honom kall
och säger, att man i hans rimmade toner icke
utan möda träffar hvad man i upphöjd mening
kallar skaldekonst. Hammarsköld fäller (i "Svenska
vitterheten") bittra omdömen om D. Bland annat påstår
han, att denne "i sin inre fattigdom saknade allt
sinne för musik". Utom D:s förste minnestecknare,
O. Celsius d. y. och K. G. Nordin (se nedan), är
det i främsta rummet Atterbom ("Siare och skalder",
III), som gjort honom rättvisa. I den senares
fotspår hafva sedan flere andra häfdatecknare
gått, bl. a. B. E. Malmström ("Grunddragen af
sv. vitterhetens hist." I., 1866) och A. Fryxell
("Berättelser ur svenska historien", del. 44 och
45, 1878), påvisande D:s stora betydelse, mest för
hans egen tid, men äfven för den svenska literaturen
i allmänhet. Jfr äfven C. Eichhorn, "Vår prosadikt
under frihetstiden", i "Svenska studier" (1869),
E. V. Lindblads inledning till "Valda skrifter"
(1872) och K. J. Warburg, "Det svenska lustspelet
under frihetstiden" (1876).
Man har anmärkt mot D., att han var allt för beroende
af den franska smaken, hvilken han införde i Sverige,
och i den svenska literaturhistorien räknas det
fransk-klassiska tidehvarfvet från honom. Utan tvifvel
var han så mycket barn af sin tid, att han påverkades
af den i alla land vedertagna franska smaken, hvilken
– förebådad i Sverige af S. von Triewald och J. von
Dübens öfversättningar af Boileau – i honom hade
sin förste framstående svenske målsman. Men hans
tidigaste förebilder voro dock engelsmännen Addison,
Pope och Swift, och de franska reglerna tillämpade han
sjelfständigt och fritt. Dessutom hade D. oftast ett
genomsvenskt grundlynne, hvilket framträder särskildt
i hans visor, och hela hans
författareskap bär eri-afgjordt fosterländsk prägel. –
1764 höll O. Celsius d. y. i Vetenskapsakademien ett
minnestal öfver D., och 1769 präglade samma akademi
öfver honom en medalj. 1798 slog Svenska akademien en
medalj till hans minne, och hans betydelse tecknades
s. å. i nämnda akademi af K. G. Nordin. (Se Sv. akad:s
handl., d. II fr. 1796.) K. W-g.
Dalin, Anders Fredrik, ordboksförfattare, född
i Näshulta socken i Södermanlands län d. 16
Mars 1806, tog studentexamen i Upsala 1825 och
juridisk-filosofisk examen derstädes 1828. Fyra år
senare bosatte han sig i Stockholm och hade der en
kort tid anställning vid L. J. Hiertas tryckeri,
men egnade sig sedan uteslutande åt literär
verksamhet. En stor del af de utländska romaner, som
äro upptagna i Hiertas "Läsebibliotek", öfversattes
af D. En af honom författad novell, Neckens ring,
finnes i "Läsekabinett" för 1834. Mest känd är han
som lexikografisk skriftställare. 1841 utgaf han
Franskt och svenskt handlexikon (2:dra öfversedda
och stereotyperade uppl. 1848). 1842 utkom förra
och 1864 senare delen af det utförliga verket
Nytt fransyskt och svenskt lexikon samt 1845 Nytt
svenskt och franskt handlexikon. 1850–53 utgaf
D., på sitt eget förlag, Ordbok öfver svenska
språket, som ännu (1879) är svenska literaturens
enda afslutade utförliga arbete af detta slag från
senare tid. Då dess första häften utkommit, erhöll
han (1851) af Svenska akademien det af Karl XIV Johan
stiftade priset för literära förtjenster. Sedermera
utarbetade han Öfverblick af svenska språkets
ordfamiljer och frändskapsförhållanden (1868),
Svensk handordbok, med tillägg af ordens etymologi
(s. å.), Dansk-norsk och svensk ordbok (1869), Svenska
språkets synonymer (1870) samt Fransk-svensk ordbok
(1872). I handskrift efterlemnade han början till en
tysk-svensk ordbok. För Svenska akademiens räkning
utarbetade han 1852–67 ett förberedande utkast till
en svensk ordbok, en s. k. ordboksstomme. D. afled
i Stockholm d. 18 Juli 1873. Han saknade en mera
djupgående språkvetenskaplig bildning, men egde i rikt
mått beläsenhet, flit och kärlek till det arbetsfält
han valt.
Dalius, Sveno, rimmare, f. 1604 på Dal, d. 1693,
hade någon tid anställning i Kammarkollegium
(Räkningekammaren), åtföljde 1630 den svenska
armén till Tyskland samt återvände derifrån 1639
såsom kapten och köpte sig en egendom. "Salig
gubbens" (Dalins benämning på D.) naiva, nästan
fåniga rimmerier, bekanta genom Dalins parodier,
utgöras af skaldens egen lefnadsteckning på
vers, Gratulatzmemorial (1661) samt En liten
ny cantilen-book (1681), Sven Bryngelsson Dalii
valetskänck på sitt 77:de vandringsåhr, eller ett
skönt gyldene fröjdespeel och liuflig comoedia om
en stor herre, Hecastus benämnd (1681) och Finem
respice (1684), alla omtryckta i Hansellis "Samlade
vitterhetsarbeten af svenska författare", 9:de delen
(1869).
Daljunkaren är den vanliga benämningen på en af de
oblygaste bedragare historien har att uppvisa. Hans
egentliga namn var Jöns Hansson, och hans födelseort
lär hafva varit Björksta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:22:19 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfac/0407.html
