- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
803-804

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daljunkaren - Dalkarlsberget - Dalkarlshyttan - Dalkarls-åsen - Dalkeith - Dalköpinge, socken i Skåne, Malmöhus län, Skytts härad. - Dall, Roderick - Dall, Caroline Healey

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

socken i Vestmanland. Han säges hafva tjenat som
stalldräng hos riksrådet Knut Andersson (Lillje)
och, sedan han bestulit denne, rymt till en annan
frälseman, Nils Krumme. Från den senare begaf han
sig till Dalarna, der han i början af 1527 uppträdde
med det föregifvandet att han var riksföreståndaren
Sten Sture den yngres då ännu lefvande son Nils och i
denna egenskap berättigad till Sveriges krona. Hvad
som kan hafva ingifvit honom tanken på ett dylikt
uppträdande är mera oförklarligt, än att han för en
tid lyckades intala folk, att hans uppgifter voro
sanna. Hans berättelse om ett ovänligt förhållande
mellan konung Gustaf och Sten Stures äldste son
var ej alldeles utan grund, och den oro, som Peder
Sunnanväder och Mäster Knut hade väckt genom osanna
framställningar rörande konung Gustafs sätt att
behandla riksföreståndarens enka och barn, hade vid
tiden för daljunkarens uppträdande ännu ej blifvit
fullkomligt stillad. Dessutom funnos särskilda
omständigheter, som gjorde dalkarlarna benägna att
lyssna till den förste bäste uppviglare. Bedragaren
vann anhängare förnämligast i tre af de öfre
dalsocknarna: Leksand, Mora och Orsa. Deremot rönte
han bestämdt motstånd i några af socknarna i södra
Dalarna, och sedan Gustaf I låtit hans föregifna
moder, fru Kristina Nilsdotter, skrifva ett bref till
dalkarlarna, i hvilket hon helt och hållet förnekade
bedragaren och hvari hon meddelade, att hennes son
Nils kort förut aflidit, såg daljunkaren sig snart
tvungen att söka hjelp utom Dalarnas gräns. Han vände
sig då till Norge, der Peder kansler och Mäster Knut
1525 fått en tillflyktsort, och han fick understöd
af till det mesta samma personer, som skyddat dem,
förnämligast af fru Inger Ottesdotter på Austråt
och dåv. ståthållaren i Norge, Vincents Lunge. Den
sistnämnde torde egentligen hafva låtit locka sig
af de utsigter, som ett vid denna tid utspridt rykte
om Gustaf I:s död tycktes öppna för bedragaren. Den
förra synes verkligen hafva låtit narra sig af den
fräcke skälmens tal; ty hon lät honom förlofva sig med
en af hennes döttrar, Ingeborg. Begåfvad med stora
skänker, men utan synnerligt understöd i manskap,
lemnade daljunkaren Norge i slutet af Nov. 1527. I
hans följe var bl. a. Peder Grym, en Stureättens forne
tjenare, som efter det misslyckade upprorsförsöket
1525 uppehållit sig hos fru Inger. I Dalarna kunde
emellertid upprorsstiftaren då intet uträtta: före
årets slut måste han återvända till Norge. Trots
Gustafs upprepade skrifvelser om hans utlemnande
åtnjöt han skydd der ännu en tid, till dess Vincents
Lunge i Maj 1528 rådde honom att söka sin säkerhet
utom riket. Han begaf sig då på väg till Kristian
II i Nederländerna, men blef i Rostock anhållen
samt, efter flere föreställningar från Gustaf I och
Fredrik I (i Danmark) rörande hans utlemnande eller
bestraffning, vid arets slut afrättad. Enligt en
svensk samtida författare ådömdes honom detta straff
för en stöld, som han begått innan han uppträdde som
tronpretendent. Jfr Daluppror. O. A.

Dalkarlsberget, stort jerngrufvefält inom Vikers
kapellförsamling, Nora socken, Örebro län, omkr. 15
kilom. (1,4 mil) s. s. v. från Nora stad.

Fältet har sedan långliga tider varit bearbetadt;
man antager, att det var kändt redan på
1300-talet. Malmerna, som utgöras af särdeles rika
och godartade svartmalmer och blodstenar, förekomma på
tvänne från öster till vester strykande, malmförande
lager, hvilka stupa brant åt norr. Det södra kallas
Rymningslagret, det norra Ågrufvelagret. I båda
dessa lager, som begränsas af kloritskölar, förekomma
malmerna i form af större och mindre linser. Berget
är småsläppigt, och släpporna äro kloritklädda,
hvilket haft till följd, att ras ofta inträffat,
hvadan grufvorna varit svåra att bryta. Detta
har på senare tider i väsentlig mån förebygts
genom den af nuv. disponenten, löjtnant G. Bratt,
införda och der för första gången i Sverige riktigt
ordnade takbrytnings- och igensättningsmetoden
vid grufarbetet. Många af de gamla grufvorna
äro rasade samt delvis otillgängliga, och flere
stora "stötar" finnas. Malmerna upptagas numera
hufvudsakligen genom tre schakt: Rymningsschaktet,
Troilii schakt och Strokirks schakt. Det sistnämnda,
273 m. (920 f.) djupt, är f. n. det näst djupaste
jerngrufveschaktet i Sverige. Troilii schakt är
f. n. 237 m. (800 f.), men afsänkningen skall fortgå
till 282 m. (950 f). Bägge dessa schakt äro på ett
djup af 222 m. (750 f.) förenade genom den 267 m. (900
f.) långa orten Vikern–Möckeln. Vid fältet, der både
berg- och vattenuppfordringen drifves med vattenkraft,
sysselsättes en talrik arbetspersonal, för hvilken
i alla afseenden är väl sörjdt. Malmfångsten har på
senare tider varierat mellan 3 och 4 hundra tusen ctr
(1 ctr = 42,5 kilogr.) per år, och malmen utfraktas på
den 1872 byggda smalspåriga Vikern–Möckelns jernväg.

Dalkarlsberget är ett i alla afseenden rationelt
skött grufvefält, der ingeniören haft de största
svårigheter att öfvervinna. Det är ryktbart för
de stora "förkastningar", som der rubbat lagren ur
deras läge, samt för de väldiga kloritskölar, som
genomsätta malmerna och efter hvilka förkastningarna
uppstått. Th. N-m.

Dalkarlshyttan, egendom i Lindesbergs
landsförsamling, Örebro län. Der finnas masugn,
qvarn och såg äfvensom Dalkarlsbergs numera nedlagda
Jernbruk. Jerntillverkningen uppgick 1871 till 79,367
ctr tackjern.

Dalkarls-åsen, sandås, som från trakten af Enköping
följer Altuna-ån och derefter går fram mot Dalelfven
samt vidare in åt Helsingland.

Dalkeith [dalkith], stad i skotska grefskapet
Edinburgh, vid floden Esk. Omkr. 6,000 innev. Jern-
och kolgrufvor. Liflig handel.

Dalköpinge, socken i Skåne, Malmöhus län,
Skytts härad. Arealen 479 hekt. (970 tnld). 208
innev. (1878). Jämte Gislöf utgör Dalköpinge ett
regalt pastorat af 2:dra kl., Lunds stift, Skytts
kontrakt.

Dall, Roderick, var den siste af Skotlands "vandrande
harpspelare" och lefde omkr. 1740. Det uppgifves, att
han komponerade åtskilliga visor i sin tids smak och
att flere af dem ännu hålla sig uppe som folkmelodier.
A. L.

Dall, Caroline Healey, nordamerikansk författarinna,
väckte redan vid unga år allmänhetens uppmärksamhet
genom en mängd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:14 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfac/0408.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free