Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daluppror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt till följd deraf förlorat sitt ämbete. Båda
uppträdde mot slutet af 1524 i Dalarna, utspridde
der lögner i syfte att draga fördel af dalkarlarnas
missnöje och deras gamla kärlek till Stureätten för
att bereda den nye konungens fall. Säkerligen stodo
deras stämplingar i samband med de fientligheter
mot konung Gustaf, hvilka samtidigt förenades af
Sören Norby på Gotland och Berent von Mehlen på
Kalmar slott. Till följd af dessa bearbetningar
ökades allmogens missnöje allt mer, i synnerhet i
öfre Dalarna. De skrifvelser, genom hvilka konungen
sökte lugna sinnena, uträttade intet. Om våren 1525
höllo dalkarlarna ett möte i Tuna och uppsatte der ett
bref, hvari de förklarade konungen, att de ansågo sig
fria från sin tro och lydnad, om ej missförhållandena
rättades. Dermed hade emellertid rörelsen nått sin
spets. Sedan Norbys krigståg i Skåne blifvit genom
danska trupper tillintetgjordt och sedan konung
Gustaf, i Juli, med storm intagit Kalmar, minskades
oron efter hand, och vid ett personligt möte med
dalkarlarna vid Tuna, i Okt., mottog konungen af
dem nya trohetsförsäkringar. Upphofsmännen till
oron begåfvo sig (troligen redan i Juni månad)
till Norge, der de funno skydd hos ärkebiskop Olaf
i Trondhjem och hos rikets ståthållare, Vincents
Lunge, hvilka af olika skäl voro konung Gustaf
gramse. Gustafs framställningar om flyktingarnas
utlemnande understöddes emellertid af konung Fredrik,
och i Juli 1526 sändes äntligen mäster Knut till
Sverige. Han ställdes i Stockholm till rätta inför
en domstol af andliga och verldsliga personer och
dömdes för förräderi. I Sept. utlemnades äfven Peder
kansler. Såväl han som hans medbroder fördes i ett
skymfligt tåg genom Stockholms gator och höllos sedan
båda i fängelse, till dess Peder kansler i Febr. 1527
sändes till Upsala och ställdes inför en domstol,
hvilken var sammansatt ungefär så som den, af hvilken
mäster Knut blifvit dömd. De andlige ledamöterna
protesterade visserligen mot domstolens befogenhet,
men de verldslige dömde den anklagade till stegel
och hjul. Domen verkställdes genast. Ett par dagar
derefter undergick mäster Knut samma öde i Stockholm.
Andra dalupproret (1527–28). Straffet hade ej
hunnit drabba det s. k. första dalupprorets ledare,
innan förebuden till det andra framträdde. Bristen
på lifsförnödenheter fortfor, den reformatoriska
riktningen i Gustaf I:s styrelsesätt blef allt mera
tydlig, och de bördor han för ordnandet af rikets
intrasslade finanser måste pålägga kändes tyngande
för allmogen. Det saknades ej män, hvilka sökte
underblåsa och begagna missnöjet, och nu likasom 1525
fick Sturenamnet tjena till skylt för uppviglarnas
planer. I Jan. 1527 förebrår konungen dalkarlarna de
"hårda och tredska svar" de gifvit på hans begäran om
en ny skatt, och i Mars varnar han dem för att låta
sig bedragas af den skalk, som uppträdde bland dem,
föregifvande sig vara herr Stens son. "Skalken" var
den beryktade daljunkaren. Trots varningen slöto sig
många af innebyggarna i norra Dalarna – förnämligast
i Leksand, Mora och Orsa – till bedragaren. Deremot
rönte han bestämdt motstånd i några af de södra
dalsocknarna: Hedemora, Husby och Skedvi, och till dem slöto
sig snart äfven Tuna, Gagnef och Rättvik, hvilka i
början sagt sig vilja vara "neutrala". Upproret bestod
egentligen i fejd mellan de olika socknarna. Sedan
konungen sändt en del krigsfolk in i Dalarna, öppnades
underhandlingar. De upproriske framställde öppet sina
klagomål, och enligt sin vana svarade konungen dem
till en början med lugn och tålamod. När Gustaf i
Juni uppehöll sig i Vesterås, mottog han ombud från
dalkarlarna, hvilka lofvade att inom två veckor
utlemna daljunkaren, på det sanningsenligheten
af hans uppgift måtte kunna undersökas. Detta
skedde dock ej, och äfven sedan bedragaren tagit
sin tillflykt till Norge, fortfor – efter hvad det
tyckes – oron, underhållen af uppviglingar från detta
land. Omedelbart efter sin kröning och sedan han stämt
dalkarlarna att d. 26 Febr. 1528 möta honom vid Tuna,
drog derför Gustaf med en här af 12–14 tusen man
upp till Dalarna. De brottslige hade fått löfte om
lejd; men löftet hölls icke. Menigheten omringades af
krigsfolket, en af konungens rådsherrar uppträdde och
höll ett skarpt förmaningstal, och då detta ej gjorde
beräknad verkan, togos de brottsligaste ur hopen,
dömdes till döden och afrättades genast. Nu föllo
de öfrige till föga och bådo om nåd. Dermed var det
s. k. andra dalupproret slut. Jfr Daljunkaren.
Tredje dalupproret eller det s. k. klockupproret
(1531). Liksom påbudet om skatten till lybska gäldens
betalning sannolikt närmast bragte missnöjet i
Dalarna till utbrott 1527, så var det beslut om
klockskatten, som för samma ändamål fattades vid
rådsmötet i Örebro i Jan. 1531, den hufvudsakliga
anledningen till det tredje dalupproret under Gustaf
I:s tid. De kungliga sändebuden erhöllo visserligen
vid landstinget i Tuna (Febr.) löfte om en klocka
från hvarje sockenkyrka; men när klockorna skulle
hemtas, var stämningen förändrad. Leksandsbönderna
misshandlade konungens utskickade, och såväl
de som innebyggarna i Ål och Gagnef nekade
att utlemna sina klockor. Tunabönderna togo sin
tillbaka, och kopparbergsmännen ställde sig på de
uppstudsiges sida. Bland de förnämste anstiftarna
af oron nämnas Gustafs forne vänner Måns Nilsson i
Aspeboda och Anders Persson på Rankhyttan, hvilka
båda hade bidragit att stilla rörelsen 1527. Från
den vid Tuna landsting församlade allmogen emottog
Gustaf i Mars ett i trotsande ordalag hållet bref,
och på hans kallelse att sända ombud till Upsala,
der konungen i Maj ämnade sammankomma med rådet och
menige allmogen, svarade dalkarlarna med att sjelfva
utskrifva ett riksmöte till Arboga. Väl lyckades
Gustaf förebygga, att detta möte kom till stånd;
men i Upsala infunno sig inga sändebud från Dalarna,
och när rådet föreställde dalkarlarna det otillbörliga
i deras handlingssätt, begärde de ett nytt allmänt
möte. Denna framställning afvisades, och Dalamännen
blefvo nu en tid, till sin egen stora förvåning,
lemnade åt sig sjelfva. De visste ej rätt hvad de
skulle företaga och funno slutligen skäl att "gifva
sig till frids". I Aug. 1531 erbjödo de sig att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
