- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant /
817-818

(1880) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daluppror

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

betala 2,000 mark för sina klockor, hvilket anbud
mottogs af konungen, som på samma gång återgaf
dem sin nåd. Dermed trodde dalkarlarna saken vara
slut; men de skulle finna, att de deri bedragit
sig. När konung Gustaf förklarade sig villig att
mottaga dalkarlarnas förlikningsförslag, visste han,
att den landsflyktige Kristian II ändtligen lyckats
samla en här för att återtaga sina riken, och han
trodde till och med, att dennes flotta redan afseglat
från Holland. Under sådana förhållanden ville han
naturligtvis vara fri från oro inom landet. Men knappt
ett halft år efter det Kristians företag misslyckats,
fann han tiden inne att åter upptaga saken med sina
dalkarlar. Det är ej troligt, att hufvudorsaken till
den räfst han nu lät öfvergå dalkarlarna låg deri
att möjligen några bland dem stått i förbindelse
med konung Kristian och de svenske herrarna i
dennes följe, utan helt säkert sökte Gustaf nu ett
tillfälle att straffa hvad han 1531 af nödtvång
tillgifvit. I Jan. 1533 stämde han dalkarlarna
sig till möte vid Kopparberget, infann sig der med
krigsfolk och höll ett skarpare strafftal än någonsin
förut. De brottsligaste fängslades, de öfrige fingo
tillåtelse att återvända hem; men den hjelp i klockor
och penningar, som dalkarlarna dittills hållit inne,
blef nu utkräfd. Af de fängslade blefvo några genast
dömda och afrättade. De andre fördes till Stockholm
och höllos der i fängelse till i början af 1534, då
de af en domstol, som bestod af riksråd, frälsemän
samt hufvudstadens borgmästare och råd, dömdes till
döden. Tre, bland dem Måns Nilsson och Anders Persson,
afrättades; de öfrige fingo nåd. Dermed var det slut
på oron i Dalarna under Gustaf I:s tid.

Fjerde dalupproret eller "Den stora daldansen" är den
vanliga benämningen på den rörelse, som 1743 kom till
utbrott i Dalarna. Den hade sin orsak i allmogens
missnöje med frihetstidens "herreregering", hvilket
missnöje – till följd af åtskilliga genom hattpartiet
införda inskränkningar i det fria varubyte med
Norge och andra orter, som dalkarlarna sedan gammalt
vant sig att idka – var ännu starkare i Dalarna än i
andra trakter. 1741–43 års nesliga krig och frågan
om tronföljden efter Fredrik I voro emellertid de
närmaste anledningarna till utbrottet. Ett parti vid
krigshären i Finland hade nämligen yrkat, det man
genom att till tronföljare utse ryska kejsarinnan
Elisabets systerson, hertig Karl Peter Ulrik af
Holstein, skulle söka ernå en snar och dräglig
fred. Denna tanke hade funnit liflig anklang i Dalarna
och förbands der med planen att genom en resning
åstadkomma en förändring i statsskicket. Hertigen
utsågs emellertid till rysk tronföljare, och
dalkarlarna, liksom större delen af rikets öfriga
allmoge, vände då sin håg till danske kronprinsen
Fredrik (sedermera Fredrik V). Framtvingandet af hans
val och af en sträng räfst med generalerna, hvilka
man tillskref olyckorna i krjget och i synnerhet det
för Dalregementet särdeles blodiga nederlaget vid
Villmanstrand (1741), blef resningens närmaste
mål. Redan i början af 1742 förspordes betänkliga
rörelser i socknarna kring Siljan, och efter
utfärdandet af riksdagskallelsen s. å. samlade sig

dalallmogen (d. 21 Juli) egenmäktigt till allmänt
landsting i Falun. Der uppsattes riksdagsbesvären,
och en af de stortaligaste bönderna, Skinnar Per
Andersson
från Sollerön, utsågs till riksdagsombud för
en stor del af länet. 1743 förklarade dalkarlarna, att
de ej skulle låta sina soldater gå ut i kriget, förrän
generalerna blifvit straffade och danske kronprinsen
vald. Länets höfding, K. G. Vennerstedt, som på ett
nytt landsting, i Leksand (d. 12 April 1743), kungjort
regeringens befallning om regementets uppbrott,
undgick med möda misshandling. När han kort derefter
förnyade uppbrottsorderna, kommo oroligheterna
till utbrott. Beslut om resning fattades d. 30 Maj
1743 i Mora, och derifrån blefvo genom budkaflar
innevånarna i hela öfre Dalarna kallade att gå man
ur huse. Soldaterna gjorde ett med bönderna, och d. 8
Juni inryckte upprorshären i Falun, der den erhöll en
fast organisation. Skinnar Per Andersson uppträdde som
ledare, men högsta befälet tilllerkändes en bokhållare
vid Insjö kopparverk (i Ål), Gustaf Schedin, som
till militärisk rådgifvare fick majoren V. G. Wrangel
vid Dalregementet. Dessutom hade de olika socknarnas
manskap sjelfvalda anförare. Efter att hafva ur
kronans och bergslagets förråd försett sig med
vapen och proviant, bröto bönderna d. 11 Juni upp
mot Stockholm, medförande landshöfdingen och några
andra ståndspersoner såsom fångar. Södra Dalarnas
allmoge slöt sig frivilligt till tåget. Innevånarna
i de öfriga socknar, som passerades, tvungos att
sörja för proviant och skjuts och hotades med hämd,
för den händelse de ej deltogo i resningen. För
öfrigt iakttogs god manstukt. Regering och ständer
sökte med godo förmå de upproriske att vända om –
genom att sända emot dem en deputation, som mötte dem
i Sala, – men skaran framträngde obehindradt ända
till Norrtull vid Stockholm. Konung Fredrik, som
infunnit sig der för att söka förmå dalkarlarna att
stanna, förbjöd den vid tullen samlade truppstyrkan
att använda våld, hvadan dalkarlarna (d. 20 Juni)
trängde sig in i hufvudstaden, der de inqvarterade
sig i husen. Dagen förut hade emellertid ankommit
underrättelse att ryssarna vid fredskongressen i
Åbo lofvat återlemna större delen af Finland, med
vilkor att kejsarinnan Elisabets skyddsling, Adolf
Fredrik, valdes till tronföljare. Regeringen sökte
först genom underhandlingar förmå dalkarlarna att
finna sig deri; men d. 22 Juni lät hon omgifva
Norrmalms torg (nuv. Gustaf Adolfs torg) med
trupper och tillkännagifva, att de dalkarlar, som
ej före kl. 5 nedlagt vapen, skulle behandlas som
förrädare. En del förmåddes att sträcka gevär, men
flertalet samlade sig på torget och började skjuta
på trupperna. Efter några salfvor från dessas sida
upplöste sig bondehären i vild flykt, och mer än
3,000 gjordes till fångar. Schedin och Wrangel
hade blifvit gripna redan före striden. Svea hofrätt
dömde Schedin, Skinnar Per Andersson och fyra andra
af hufvudmännen till döden. Wrangel insattes på
Varbergs fästning, men fick nåd 1751. Äfven några
andra straffades, mer eller mindre hårdt; men de
fleste hemsändes, sedan deras sockenboar bedt om
benådning för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:22:19 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfac/0415.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free