Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Damrémont, Charles Marie Denys, grefve de D., fransk general - Damspel - Damspelslilja, bot. Se Fritillaria. - Dan, fordom stad i Judéen. - Dan, flod i Nord-Amerikas Förenta stater. - Dan, en son af Jakob och Rakels tjensteqvinna Bilha - Dan, namn på några danska sagokonungar. - Dana - Dana, James Dwight - Dana-arf - Danaborg - Danabäck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blef han generalmajor och förde såsom sådan en brigad
i 1823 års spanska fälttåg samt i Alger 1830. Efter
Juli-revolutionen sistnämnda år förklarade han sig för
den nya dynastien och utnämndes till generallöjtnant,
generalinspektör för infanteriet (1833) samt pär
(1835). 1837 blef han, efter Clauzel, generalguvernör
i Alger. S. å. ledde han den andra expeditionen mot
Constantine, men stupade framför denna stad d. 12 Okt.
Damspel, ett slags brädspel, som utföres med
tolf mörka och tolf ljusa brickor på ett vanligt
schackspelsbräde.
Damspelslilja, bot. Se Fritillaria.
Dan (uppkalladt efter den israelitiska stammen Dan),
fordom stad i Judéen.
Dan, flod i Nord-Amerikas Förenta stater. Den rinner
upp på Blue Ridge i Nord-Carolina, förenar sig i
Virginien med Staunton och kallas derefter Roanoke.
Dan ("domare"), en son af Jakob och Rakels
tjensteqvinna Bilha samt ättefader för stammen med
samma namn. Vid Kanaans delning fingo hans ättlingar
ett område midt i Juda land; men sedermera tågade
de mot norr och fråntogo fenicerna den blomstrande
handelsstaden Lais. Denna erhöll derefter namnet
Dan. Dess läge vid Palestinas nordligaste gräns
gaf anledning till det i bibeln ofta förekommande
uttrycket "från Dan till Berseba" (sydligaste staden
i Palestina), d. v. s. från norr till söder. Sedan
Jerobeam i Dan uppställt en af de gyllene kalfvarna,
blef denna stad en hufvudort för afgudadyrkan.
Dan, namn på några danska sagokonungar. Saxo nämner
tre sådana, af hvilka den ene var danska folkets
stamfader och broder till Angal, engelsmännens
stamfader, och den andre bar tillnamnet "den
storståtlige "(elatus). Islänningarna känna
blott en enda Dan, hvilken likaledes kallades "den
storståtlige" (mykilláti) och, enligt företalet till,
"Heimskringla", var i Norden den förste, som bar
konunganamn och som lät begrafva sig i hög. Äfven
i det gamla norska eller isländska qvädet "Rigsmål"
nämnas "Dan" och "Danp". Hvad der om dem förtäljes
ställer dem i samband med sägnerna om konunganamnets
införande. C. R.
Dana [dena]. 1. Richard Henry D. d. ä., amerikansk
författare, f. 1787 i Massachusetts, d. 1879, är
mest känd genom dikten Mathew Lee, the buccaneer
(1827), som innehåller originella bilder från jägare-
och sjöröfvarelifvet. Shakspeare och Milton voro hans
närmaste förebilder. Öfver den förre höll han 1839–40
föreläsningar i flere amerikanska städer. Han skref
äfven åtskilliga literaturhistoriska arbeten af
värde. – 2. Richard Henry D. d. y., den förres son,
skriftställare och politiker, född d. 1 Aug. 1815,
blef advokat 1840, var en framstående medlem af
"Massachusetts constitutional convention" 1853
och hade stort inflytande bland deltagarna i den
republikanska rörelsen 1856. Han bidrog kraftigt till
såväl Lincolns (1860 och 1864) som Grants (1868 och
1872) val till presidenter. I högmålsprocessen mot
Jefferson Davis (1867–68) företrädde han Förenta
staternas regering. 1876 utsågs han af presidenten
Grant till sändebud i London, men denna utnämning
sanktionerades ej af senaten. D. har offentliggjort
bl. a. The seaman’s friend (1841; i England många
gånger utgifvet under titeln The seaman’s manual),
som är ett förtjenstfullt arbete öfver sjörätten.
Dana [dena], James Dwight, nordamerikansk geolog,
f. 1813, professor i Newhaven (Connecticut) 1855,
har utgifvit en stor mängd skrifter, bland hvilka
märkas System of mineralogy (1837; 6:te uppl. 1871),
en mycket fullständig lärobok i mineralogi, och
Textbook of mineralogy (1877).
Dana-arf (Fornsv. dana arver, danar arver,
Fornn. dánar-arf, egentligen "dödsarf", d. v. s.
ett arf, som ligger dödt och icke tages om
händer af någon slägting), jur., den arftägt staten
utöfvar efter en person, som dött utan att ega
kända slägtingar eller hvars slägtingar äro
uteslutna från arfsrätt eller försummat att göra
sin rätt gällande. Statens rätt till danaarf
hvilar på den uppfattningen att intet gods inom
statens område – såvida det ej genom borttappande
(perditione) eller öfvergifvande (derelictione)
kommit utom menskligt förfogande – kan betraktas såsom
herrelöst (res nullius) och således vara föremål
för ockupation. Danaarfvet är en mycket gammal
institution. Redan i Östgötalagen, som upptecknades
på 1200-talet, säges, att detta slags arf "kallades
fordom dana arf". Det är tydligt, att, om den döde
genom testamente insatt någon universal-sucoessor,
denne kommer i åtnjutande af qvarlåtenskapen före
staten. Men ett sådant förhållande hindrar ej
tillvaron för staten af danaarfsrätt; ty i fråga
om testamentets giltighet eger staten, just på
grund af nämnda arfsrätt, befogenhet att göra talan
gällande mot testamentstagaren, på samma sätt som
slägtingar på grund af slägtarfsrätten. Rätt till
danaarf bör inom hvarje ort bevakas af statens
der anställde uppbördsmän: af magistraterna i
städerna och kronofogdarna på landet. Numera händer
det icke sällan, att, sedan statens rätt till ett
danaarf blifvit stadgad, danaarfvet af riksdagen
afstås till den kommun, inom hvilken arflåtaren
dött och en längre tid lefvat. Också tyckes ett
sådant förfarande vara det naturligaste, emedan det
hvilar på samma grundsats, hvarpå slägtingarnas
arfsrätt stödjer sig, nämligen att de, som stått
i närmare förbindelse med den döde samt utgjort
liksom hans naturliga stöd och skydd, ega rätten till
qvarlåtenskapen efter honom. Att i detta afseende
kommunen står den enskilde närmare än staten,
framstår ännu tydligare, när man tager i betraktande,
att den har sig ålagd fattigvårdsskyldigheten
i förhållande till sina nödlidande medlemmar.
E. V. N.
Danaborg, ett fäste, som danskarna i början af
1450-talet anlade någonstädes i Småland, troligen i
Kinnevalds härad. 1455 intogs det af svenskarna under
marsken Tord Bonde, hvarvid hela besättningen fick
springa öfver klingan. I anledning af denna ofärd
kallades fästet sedermera "Danasorg".
Danabäck, ett litet vattendrag, som f. n. utgör
gräns mellan Elfsborgs och Hallands län.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
