Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danabäck - Danaë - Danaër - Danaeus, Lambert - Danagäld - Danahof - Danaholmen - Danaider - Danakil - Danalagen - Danaus - Danbury - Dancarville, Pierre François Huhues
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fordom var det gränsskilnad mellan Sverige och
Danmark. Det nämnes i urkunden om mötet på Danaholmen.
Danaë, Grek. mytol., dotter af konung Akrisios
i Argos. Af sin fader, som var uppskrämd af det
delfiska oraklets spådom att hans dotter skulle
föda en son, hvilken skulle beröfva honom lifvet,
inspärrades hon i ett underjordiskt, kopparklädt
fängelse. Men Zeus förbarmade sig öfver den arma och
besökte henne i form af ett guldregn – en bild af
det äfven i fängelsets djup inträngande himmelska
ljuset. När D. derefter födde sonen Perseus, lät
Akrisios innesluta både modern och barnet i en
kista samt kasta dem i hafvet. De blefvo emellertid
räddade på kusten af ön Serifos, och oraklet gick
i fullbordan på det sättet att Perseus, hunnen
till mogen ålder, uppsökte sin morfader, som flytt
till Larissa (i Tessalien), och ofrivilligt dödade
honom vid en festlig täflan i diskos-kastning.
A. M. A.
Danaër (Grek. danaoi), egentl. poetisk benämning
för innevånarna i den forngrekiska staden Argos och
landskapet Argolis (efter sagokonungen Danaos, Argos’
grundläggare), men stundom, särdeles hos Homeros,
förekommande som namn på samtlige grekerna, emedan
argiverna under Agamemnons befäl utgjorde den mest
betydande afdelningen inom den mot Troja samlade
grekiska krigshären. A. M. A.
Danaeus, Lambert, reformert teolog, f. i Orléans 1530,
d. 1596, verkade såsom predikant och teologisk lärare
till en början i Genève, derefter i Leiden och Gent
och slutligen vid Academia orthesiana i Navarra
(Orthes). Han var den förste teolog, som skilde den
kristliga etiken från dogmatiken, genom utgifvandet
af sitt i detta hänseende epokgörande arbete Ethices
christianae libri tres (1577). D. författade äfven
stridsskrifter mot den lutherska kyrkans teologer
(Andreae, L. Osiander, Selnecker m. fl.) samt emot
åtskilliga katoliker (Bellarmin m. fl.). J. H. B.
Danagäld, en mycket dryg skatt, som af danska vikingar
pålades den engelske konungen Ethelred, första gången
omkr. 990. Den utkräfdes sedermera flere gånger,
till dess England underkufvades af danskarna (1014).
C. R.
Danahof kallades under 1200- och 1300-talet
[i] Danmark ett slags riksdag, vid hvilken utom
hierarkien och aristokratien äfven borgare och bönder
voro representerade. Några fasta former egde likväl
denna representation troligen ej. År 1284 nödgades
Erik Glipping lofva, att danahof skulle hållas
hvarje år i Nyborg, hvilken bestämmelse infördes i
flere konungars handfästningar (sista gången i Olof
Håkanssons, 1376), men ingalunda alltid följdes. Under
unionstiden blef det sedvänja att sammankalla
endast adel och prelater (till s. k. herredagar).
C. R.
Danaholmen (nu Danmark l. Danmarks lilja), en till
Öckerö socken i Bohus län hörande liten holme, som är
belägen söder om Hönön, i Danafjorden, vid inloppet
till Göteborg. På denna ö stötte fordom gränserna
mellan de tre nordiska rikena tillsammans. Vid ett
möte på holmen, det s. k. Danaholmsmötet, mellan
den svenske
konungen Emund gamle (1050–60) och danske konungen
Sven Estridsson, skall, enligt vestgötalagen, en
gränsreglering företagits, på grund hvaraf Skåne,
Halland och Bleking, d. v. s. kustlandet söderut från
D., skulle tillhöra Danmark och holmen sjelf delas
mellan Sverige, Norge och Danmark.
Danaider, Grek. mytol., femtio systrar, döttrar
af Danaus.
Danakil (sing. Dankali), gemensamt namn på
omkr. 40 herde- och fiskarestammar, som bebo den
abessinska kusten mellan 15° och 11° 30’ n. br. Dessa
stammar voro fordom förenade till ett konungarike,
som tog liflig del i de muhammedansk-abessinska
krigen, men äro nu splittrade, så att hvarje stam
har sin oberoende höfding. Danakil äro fanatiska
muhammedaner. Deras språk är en semitisk-afrikansk
munart. Några stammar bebo Dahlak-öarna i Röda hafvet.
Danalagen, "danska lagområdet", under medeltiden namn
på det rike, som de danske vikingarne upprättat i
England. Se Danelagen.
Danaus (Grek. -os), Grek. mytol., var son af konung
Belos i Egypten och fader till femtio döttrar, de
s. k. Danaiderna. För sin broder Aigyptos och dennes
femtio söner flydde han med sina döttrar öfver hafvet
till Argolis, der han grundade staden Argos med dess
borg, Larissa. Dit förföljdes han af sina brorsöner,
hvilka fordrade hans döttrar till hustrur. D. efterkom
slutligen denna begäran, men gaf sina döttrar hvar sin
dolk, med befallning att de skulle under brudnatten
mörda sina gemåler. Denna befallning åtlyddes
af alla, utom Hypermnestra, hvilken skonade sin
make, Lynkeus. Till straff för mordgerningen måste
danaiderna i underjorden ständigt ösa vatten i ett
kärl med genomborrad botten (deraf "Danaidernas
såll" – bilden af ett fruktlöst, aldrig slutande
arbete). I Argos dyrkades de såsom källnymfer,
och enligt senare allegoriska sagotydningar
betecknades med dem de hvarje sommar utsinande
källorna och floderna i det torra Argiviska landet.
A. M. A.
Danbury [-böri], stad i nordamerikanska staten
Connecticut, vid Still river. 8,753 innev. (1870). En
mängd fabriker, i synnerhet hattmanufakturer. Under
nordamerikanska befrielsekriget (1775–83) blef staden
ödelagd af engelsmännen.
Dancarville l. d’Hancarville [dangkarvil], Pierre
François Hugues, fransk konstarkeolog, f. 1729,
förde länge ett äfventyrarelif, dels i Berlin, der
han uppträdde som grefve, och dels i Rom, der han
kallade sig. baron Du Han. Slutligen egnade han
sig med ifver åt de antika minnesmärkenas studium,
ombesörjde utgifvandet af det Hamiltonska verket
öfver de etruskiska vaserna och blef direktör för
det mediceiska museet i Florens. Död 1805. – Bland
hans arbeten, hvilkas värde egentligen ligger i
de gravyrer, med hvilka de äro försedda, må nämnas
Antiquités étrusques, grecques et romaines (1766),
Veneres et Priapi uti observantur in gemmis antiquis
(1771), Monumens de la vie privée des douze Césars
(1780) och Recherches
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
