Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dancarville, Pierre François Huhues - Dançay, Charles - Danckelman, Eberhard Kristoff Balthasar, friherre von D. - 1. Danckwardt, Peter von, friherre - 2. Danckwardt, Henrik - Dandarer - Danderyd - Dandin - Dandolo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sur l’origine, l’esprit, les progrès des arts dans la
Grèce (1785).
Dançay [dangsä], Charles, fransk statsman, föddes
omkr. 1510 och inträdde 1537 på ämbetsmannabanan. I
början af Henrik II:s regering (1547–59) blef han
ministerresident i Köpenhamn och inverkade på denna
post ej så litet på Nordens angelägenheter. Efter
nordiska sjuårskrigets utbrott (1563) fick han sin
regerings befallning att göra allt för att förlika den
svenske och den danske konungen, och han bidrog i ej
ringa mån till att fred ändtligen slöts i Stettin
1570. Två år derefter låg han i underhandling med
Mornay och några missnöjda svenskar om att uppsätta en
fransk prins, Henrik af Anjou, på Sveriges tron. Men
prinsens val till konung i Polen omintetgjorde denna
af franska hofvet gillade plan. D. beordrades till
Henrik i Polen och ordnade dennes angelägenheter
derstädes efter hans flykt. Återkommen till Danmark,
arbetade han ifrigt, för att stadfästa Frankrikes
inflytande i Norden, på en giftermålsförbindelse
mellan de svenska och franska konungahusen. Men med
giftermålet blef det ingenting af, och en viss
spänning tyckes hafva inträdt i hans förhållande
till Sverige. D. afled i Danmark 1589. Han åtnjöt
stort anseende ej endast som redlig och skicklig
diplomat, utan äfven som lärd. Med Danmarks ypperste
vetenskapsmän på den tiden (Tyge Brahe, A. S. Vedel
m. fl.) stod han i förtroligt förhållande. Han gjorde
trenne besök i Sverige. Om de nordiska förhållandena
finnas många upplysningar i hans ministerberättelser,
af hvilka en betydlig del, för åren 1575–1586, finnes
tryckt i "Handl. rörande Skandinaviens hist." (XI
del.) och en annan samling, för åren 1567–73, förvaras
i geheimearkivet i Köpenhamn. F. W.
Danckelman, Eberhard Kristoff Balthasar, friherre
von D., brandenburgsk statsman, f. 1643, blef
1663 lärare för prins Fredrik af Brandenburg
(sedermera konung Fredrik I af Preussen),
1688 – efter dennes tronbestigning – statsråd,
1692 president för regeringen i Kleve och 1695
förste minister. I sistnämnda egenskap verkade han
kraftigt för landets höjande såväl i materielt som
i andligt hänseende. Afundsmän arbetade dock på
hans störtande. 1697 fick han afsked med pension,
och kort derefter anklagades han för undansnillning
af statspapper samt för hemliga underhandlingar med
främmande lands ministrar. Utan egentlig dom kastades
han i fängelse samt förklarades förlustig sina gods
och sina hederstitlar. 1707 frigafs han, med vilkor
att han skulle uppehålla sig i staden Kottbus, och
fick en årlig pension sig tilldelad. Vid Fredrik
Vilhelm I:s tronbestigning (1713) återkallades han
till hofvet; men ehuru flere anbud gjordes honom,
lät han icke förmå sig att å nyo intaga platsen som
förste minister. Död 1722.
1. Danckwardt, Peter von, friherre, ämbetsman, f. i
Norrköping 1662, var 1689–1704 landskamrerare i
Östergötland, utnämndes 1712 till kammarråd och 1723
till landshöfding i Kopparbergs län samt upphöjdes
d. 23 Jan. 1692 (ej d. 23 Juni 1690) i adligt och
1726 i
friherrligt stånd. Död 1732. D. var medlem af den
kommission, som dömde öfver Görtz, och bidrog i
väsentlig mån till dennes fällande.
2. Danckwardt, Henrik, kommendant, den förres
syskonbarn, blef 1697 fänrik och 1703 löjtnant
vid Vestgöta-Dals regemente samt tog sistnämnda år
transport till ett småländskt femmänningsregemente,
der han avancerade till öfverstelöjtnant. 1716
utnämndes han till öfverste och kommendant på
Karlstens fästning, och d. 15 Juli 1719 uppgaf han
denna, utan tvingande nöd, efter blott några dagars
belägring, åt den norske sjöhjelten Tordenskjold. För
denna omilitäriska handling, om hvars bevekelsegrund
man ej kommit till klarhet, blef D. af en krigsrätt
s. å. dömd till döden och, vid Göteborg, afrättad.
Dandarer (Lat. dandari l. dandaridae), ett forntida
folkslag, boende på den nordvestra sluttningen af
Kaukasus, s. om den gamla floden Hypanis (nuv. Kuban).
Danderyd. 1. Skepps- och tingslag i Upland, Stockholms
län. Arealen 21,505 hekt. (43,562 tnld). 5,280
innev. (1878). D. omfattar följande socknar: Östra
Ryd, Täby, Danderyd, Lidingö, Solna (med Karlbergs
slott och Ulriksdals kapell) samt delar af Fresta
och Vallentuna. – 2. Socken i Upland, Stockholms
län, Danderyds skeppslag. Arealen 2,606 hekt. (5,279
tnld). 730 innev. (1878). Jämte Lidingö utgör D. ett
regalt pastorat af 3:dje kl., Upsala stift, Östra
Roslags kontrakt.
Dandin [dangdäng], Fr., enfaldig narr, otymplig
menniska. Detta ord var ursprungligen namnet på
en inskränkt advokat i ett af Rabelais’ arbeten. I
Molières komedi "George Dandin" är det namn på en rik
bonde, hvilken genom sitt giftermål med en adlig dam
råkade i allehanda obehag och, såsom ett slags tröst,
ofta utropade: tu l’as voulu, George Dandin! [ty la
vouly sjårsch-], "du har sjelf så velat hafva det,
George Dandin". Detta uttryck blef sedermera ett
stående ordstäf för att beteckna ett sjelflorvålladt
lidande. Jfr ordspråket "som man kokar, får man äta".
Dandolo, berömd veneziansk slägt, som bland
sina medlemmar räknade fyra af Venezias doger,
nämligen Enrico D. (1192–1205), Giovanni
D. (1280–89), Francesco D. (1318–39) och Andrea
D. (1342–54). 1. Enrico D. föddes i början af
12:te årh. Han steg snart högt i republikens tjenst
och fick 1171 i uppdrag att af grekiske kejsaren
Emanuel Komnenus återkräfva de venezianska skepp och
undersåtar, som denne låtit gripa och envisades att
qvarhålla. Uppretad deraf, lär kejsaren hafva låtit
blända honom; enligt en annan berättelse förlorade
han synen i följd af ett sår. D. valdes till doge
1192. Under hans styrelsetid vann republiken en
oväntad och storartad maktutvidgning. Deltagarna i det
s. k. fjerde korståget vände sig nämligen 1201 till
Venezia med begäran om skepp för öfverfärden till det
heliga landet och fingo löfte derom, mot det att de
betalte 85,000 mark silfver. Då korsfararna icke kunde
erlägga hela summan, förmådde D. dem att hjelpa honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
