Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Daniel, en af de s. k. större profeterna i Gamla testamentet. - Daniel, Arnaud - Daniel, Samuel - Daniel, Gabriel - Daniel, Hormann Adelberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Daniel ("Gud är min domare"), en af de s. k. större
profeterna i Gamla testamentet. Han tillhörde
Juda stam och var af förnäm (måhända kunglig)
börd. Såsom ganska ung blef han (troligen år 607
f. Kr.), jämte några andra ynglingar, af Nebukadnesar
förd till Babylon, uppfostrades der vid konungens
hof och fick det kaldeiska namnet Beltesasar. Han
gjorde stora framsteg i all magernas lärdom, men
utmärkte sig tillika för den trohet, med hvilken
han förblef vid den sanne Gudens dyrkan. Derför
hvilade ock öfver honom Guds särskilda välsignelse,
och han undfick bl. a. den öfvernaturliga förmågan
att tyda drömmar. Sedan han uttydt en konungens
dröm, kom han i stor ynnest och utnämndes till
ståthållare öfver landskapet Babylonien (Sinear) och
till föreståndare för magerna. Ovisst är huruvida han
äfven under Nebukadnesars efterträdare bibehöll dessa
höga värdigheter. För Belsasar (son af Nabonedus
eller Labynetus) uttydde han den hemlighetsfulla
handskrift, som fans på väggen i dennes palats, och
blef derpå af Darius medern (Cyaxares II) utsedd
till en af de tre öfversatraper, inför hvilka de
hundratjugo satraperna skulle aflägga räkenskap
för sin förvaltning. Detta vigtiga ämbete synes
han hafva innehaft äfven under Cyrus. D. upplefde
judarnas befrielse ur fångenskapen, men lär icke
hafva återväiidt till sitt fädernesland. Sannolikt dog
han i Babylon, omkr. 90 år gammal. – D. fick i rikt
mått röna både ynnestbevisningar och af afundsmän
anstiftade förföljelser; men intetdera kunde göra
honom vacklande i tron. För samtid och efterverld
gällde han såsom ett mönster af rättfärdighet och
visdom (Hes. 14: 14; 28: 3), och han verkade med
stor framgång i sin uppgift att vid verldsrikets hof
och i den hedniska omgifningen ej allenast förbereda
Israels befrielse, utan ock göra den sanne gudens
namn kändt och fruktadt. Hans profetiska verksamhet
kan anses falla inom tiden 603–534 f. Kr.
Daniels bok räknades, ehuru dess innehåll är
profetiskt, af judarna icke till de profetiska
skrifterna, utan till den grupp af Gamla
testamentets skrifter, som de kallade psalmerna
eller hagiografa. Skälet dertill var utan tvifvel,
att D. aldrig innehade en profets ämbete, ehuru en
profetisk begåfhing allmänt tillerkändes honom. Af
samma skäl hafva hans profetior ej, såsom de öfrige
profeternas, formen af till folket hållna tal,
åtföljda af varningar och löften, utan till grund
för dem ligger en historisk framställning. Deras
äkthet har på grund både af innehållet och af
språket blifvit bestridd af många, som velat förlägga
deras författande till tiden under eller kort efter
Antiochus Epifanes (Bertholdt, Bunsen, Bleek, Hitzig,
Ewald m. fl.), men af andra (Hengstenberg, Keil, Jahn,
Auberlen, Delitzsch m. fl.) segerrikt försvarad och nu
tämligen allmänt erkänd. De sex första kapitlen äro
af öfvervägande historiskt innehåll och framställa
händelser i Daniels lif; de sex sista innehålla
profetiska syner och uppenbarelser. Kap. 2: 4 till
7: 28 äro författade på kaldeiska. Detta kan bero
antingen på den nära beröring, i hvilken D. stod med
kaldéerna, eller ock derpå att
i den ursprungliga hebreiska texten en lucka
uppstått, som blifvit fylld ur någon kaldeisk
öfversättning. De märkligaste bland Daniels profetior
äro följande: 1) den två gånger (kap. 2 och 7)
framställda profetian om fyra stora verldsriken (det
assyrisk-babyloniska, det mediska, det medisk-persiska
och det grekisk-macedoniska; eller enligt andra:
det assyrisk-babyloniska, det medisk-persiska,
det grekisk-macedoniska och det romerska) samt ett
evigt rike, som skulle besegra alla dessa (Kristi
rike); 2) om Nebukadnesars vansinne (kap. 4); 3) om
Belsasars undergång (kap. 5); 4) om striden mellan
det medisk-persiska och det grekisk-macedoniska riket
(kap. 8); 5) om tiden för Kristi ankomst (kap. 9;
70 veckor, d. ä. årsveckor = 490 år efter påbudet
om Jerusalems återuppbyggande – enligt den vanliga
beräkningen: 69 årsveckor, från 454 f. Kr. till 29
e. Kr., och derefter en 70:de årsvecka, som sträcker
sig till år 36, vid hvilken tid den kristna kyrkan
var grundlagd och började omfatta äfven hedningar;
"midt i denna vecka", d. ä. år 33, inträffade Kristi
död); 6) om Antiochus Epifanes såsom en förebild till
Antikrist (kap. 11); 7) om uppståndelsen, domen och
verldens slut (kap. 12).
Stycken af Daniel kallas några i den alexandrinska
öfversättningen af Daniels bok inskjutna tillägg,
hvilka fått ett rum bland Gamla testamentets
s. k. apokryfiska böcker. De äro följande: Historien
om Susanna, Om Bel i Babel, Om draken i Babel,
Asarjas bön och De tre mäns lofsång i elden.
E. J. Ö.
Daniel, Arnaud, provencalsk skald i senare hälften
af 12:te årh. Om hans lefnadsomständigheter är intet
annat kändt, än att han härstammade från Périgord. Som
poet skattades han mycket högt af sina samtida. Hans
bästa episka dikter hafva gått förlorade. Såsom
lyriker var han dunkel och konstlad, och de sjutton
sånger af honom, som ännu finnas i behåll, äro derför
mycket svåra att förstå.
Daniel [danjel], Samuel, engelsk skald och
historieskrifvare, f. 1562, blef 1599, efter Spenser,
poeta laureatus och 1603 direktör för hofvets
lustbarheter. Död 1619. – D. skref sonnetter,
romanser, tragedier och maskspel m. m. samt utmärkte
sig genom tankerikedom och fin smak. Hans History
of England (1612) går endast till slutet af Edvard
III:s regering.
Daniel, Gabriel, fransk historieskrifvare, f. 1649,
var först lärare i Rennes, blef sedan bibliotekarie
i Paris och fick såsom sådan titeln Frankrikes
historiograf. Död 1728. Han låg i häftig polemik med
Pascal m. fl. i teologiska och filosofiska frågor.
Af hans historiska arbeten äro l’Histoire de France
(1713) och l’histoire de la milice française (1721)
de mest kända.
Daniel, Hermann Adelbert, tysk teolog och geograf,
f. i Köthen 1812, var 1834–70 lärare vid "pedagogium"
i Halle och dog 1871. Hans förnämsta teologiska
skrifter äro Thesaurus hymnologicus (1841–56) och
Codex liturgiens (1847–54). Sin största betydelse
har D. som författare af geografiska arbeten: Lehrbuch
der geographie für höhere unterrichtsanstalten (1845;
45:te uppl. 1876), Leitfaden der geographie (1850;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
