Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jämförelse med de stora industri- och handelslanden
eger D. en gles befolkning: 1878 lefde endast 46,6
menniskor på hvarje qv.-kilom. Folkmängdstätheten
är dock mycket olika i olika delar af landet. Så
eger Jylland endast 31,3 innebyggare på qv.-kilom.,
hvaremot öarna hafva 76,8. Den tätast befolkade delen
är den lilla ön Äro, 82 qv.-kilom., (1 1/2 qv.-mil),
med 138 innev. på qv.-kilom.; den svagast befolkade
delen är Ringkjöbing amt (i vestra Jylland), som har
endast 16,9 innev, på qv.-kilom. Om befolkningens
antal i äldre tider eger man endast otillförlitliga
underrättelser. Man har trott sig kunna antaga, att
den i 9:de årh. uppgick till omkr. 900,000 personer,
hvarvid likväl bör anmärkas, att Slesvig samt Skåne,
Halland och Bleking under denna tid voro förenade
med det egentliga D. Under den närmast följande tiden
snarare aftog än växte folkmängden, hvilket härrörde
från vikingatågen, utvandringarna, inbördeskrigen
och de många striderna med yttre fiender. Vid midten
af 13:de årh. var folkmängden högst 960,000; men
till följd af krig, inre oroligheter och farsoter
m. m. aftog den sedermera å nyo. 1769 skedde den
första allmänna folkräkningen, hvilken gaf ett –
dock ej fullt tillförlitligt – resultat af 785,000
innebyggare. 1787 hade befolkningssiffran stigit till
840,000, år 1801 till 929,000, och först 1810 till
öfver 1,000,000. År 1840 uppgick den till 1,289,075,
och 1860 till 1,608,362. Den årliga tillväxten
har under de senaste fyrtio åren vexlat mellan
0,66 proc. och 1,29 proc. 1870 tillhörde 880,807
innebyggare mankönet och 903,934 qvinkönet; 417,590
bodde i städerna och 1,367,151 på landsbygden. Om
man medräknar befolkningen i landets sex köpingar,
utgöra stadsinnevånarna i D. ett antal af 443,467
menniskor, eller vid pass en fjerdedel af hela
befolkningen. Dessa innevånare äro fördelade på
75 städer och köpingar, af hvilka endast 7 räkna
öfver 10,000 menniskor, hvaremot 32 hafva mindre
än 2,000, deraf 5 mindre än 1,000 innev. De sju
största städerna äro Köpenhamn, med 181,291 innev.,
Odense med 16,970, Frederiksberg med 16,285, Århus
med 15,025, Ålborg med 11,721, Randers med 11,354
och Horsens med 10,501 (allt enligt folkräkningen
af 1870). Köpenhamns folkmängd har ansenligt ökats
sedan århundradets början, då staden räknade endast
omkr. 100,000 innev. 1879 uppskattas dess befolkning
till 225,000, och den utgör 260,000–270,000, om man
medräknar Frederiksberg (med 27,000 innev.), som är
sammanbygdt med Köpenhamn, tillika med några mindre
områden. Jämväl i några andra städer har folkmängden
under de senare åren betydligt ökats, t. ex. i Odense
och Århus, som (1879) hvardera hafva öfver 20,000
innev. 1870 hade Färöarna 9,992, Island 69,763,
Grönland 9,825 och de dansk-vestindiska öarna 37,821
innev. V. Ebg.
Materiel kultur. Näringar, handel,
samfärdsmedel. Danmarks vigtigaste näringsgrenar
äro jordbruk och boskapsskötsel. 1870 voro omkr. 44
proc. af befolkningen uteslutande jordbrukare; om
daglönare och andra arbetare på landet räknas med, var
s. å. omkr. hälften af befolkningen sysselsatt med
jordbruk.
Af landets hela areal, 38,200 qv.-kilom. (694 1/2
qv.-mil), användes 1876 omkr. 12,100 qv.-kilom. (220
qv.-mil) till odling af säd och rotfrukter;
14,850 qv.-kilom. (270 qv.-mil) nyttjades till
bete eller voro lagda till äng eller i träde. I
allmänhet äro jordlotterna i D. icke stora, hvilket
till en del kommer sig deraf att lagstiftningen
lägger hinder i vägen för egendomarnas hopslagning,
hvaremot jordstyckningen är nästan helt och hållet
fri. Dock finnas jordegendomar af alla storlekar,
från stora till medelstora och små. För bedömande
af jordegendomarnas storlek och godhet användes
"hartkorn-ansättelsen" (motsvarande den svenska
"mantalssättningen"), hvilken äfven utgör måttstocken
för de skatter, som jordegarna betala till staten
och kommunen. I äldre tider erlade bönderna till
godsegarna vissa afgifter, som bestämdes efter priset
på råg och korn, s. k. "hårdt korn". På grundvalen
af dessa afgifter, som ansågos motsvara jordens
godhet, utgafs 1664 en matrikel (jordebok), hvilken
bestämde jordegendomarnas taxeringsvärde. Till följd
af sin otillförlitlighet ersattes denna matrikel
efter en jämförelsevis kort tid (1688) af en ny,
som visserligen också var bristfällig, men dock
vida bättre än den äldre. I början af innevarande
århundrade verkställdes en ny matrikulering,
enligt hvilken jorden taxerades efter sin godhet
("bonitet"). Hela beloppet af landets hartkorn
utgör 382,260 tnr. I förhållande till D:s areal
motsvarar 1 tunna hartkorn i medeltal 18 danska tnld
(10 hekt.), men vexlar för öfrigt mellan 6 tnld
af den bästa jorden och 3,000 tnld af den sämsta
hedjorden. Af allt hartkornet höra omkr. 7,200 tnr
till städerna. Den öfriga jordegendomen är fördelad
i 239,419 brukningsdelar. Af dessa äro 1,961 större
jordbruk, med öfver 12 tnr hartkorn och med ett
sammanlagdt belopp af 53,384 tnr hartkorn eller
icke fullt 14 proc. af allt hartkornet. 277,963
tnr hartkorn, eller omkr. 73 proc., äro fördelade
i 72,194 bondgårdar (hemman) om 1–12 tnr hartkorn,
och 39,175 tnr hartkorn tillhöra 132,638 hus (torp)
med mindre än 1 tunna hartkorn hvardera. På landet
finnas dessutom 32,626 hus, som bebos af daglönare
och som antingen alls icke ega någon jord eller ett
så obetydligt område, att det icke kunnat sättas
i hartkorn. – De flesta bondgårdarna voro förr
"fästegods", d. v. s. egdes af staten, offentliga
stiftelser eller af godsegare, dock med vilkor att
gården skulle gifvas en bonde i "fäste" (arrende
på lifstiden för man och hustru). Fästeböndernas
ställning var tämligen rättslös och ekonomiskt
dålig, tills regeringen i slutet af 1700-talet
genomförde en mängd reformer till förbättrande
af densamma. Fästeförhållandet reglerades genom
förordningen af d. 8 Juni 1787, och regeringen sökte
efter denna tid främja fästegodsets öfvergång till
sjelfständig egendom, dels genom att sjelf försälja
fästejord, tillhörig statens gods, och dels genom att
uppmuntra godsegarna till sådan försäljning. Dessa
sträfvanden fortsattes och fingo ny fart efter den
fria författningens införande (1849). I enlighet
med de i fråga om denna reform antagna lagarna hafva
staten och åtskilliga offentliga stiftelser på billiga
vilkor sålt sina gods till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
