Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Bleking eller att beröfva hertigen af Holstein
den suveränitet han (1658) med svensk hjelp fått
sig tillerkänd. Detta sistnämnda lyckades deremot
1713 för Kristians son Fredrik IV (1699–1730),
hvaremot dennes långvariga krig med Sverige
(1709–20), oaktadt stora segrar till sjös, icke
ledde till någon annan påföljd än att D. började
komma i beroende af Ryssland. Sönderjylland blef
visserligen formelt införlifvadt med D., men icke
verkligen förenadt med detsamma, hvarför den efter
reformationen började förtyskningen obehindradt
kunde fortsättas. "Vornedskabet" afskaffades 1702,
men 1724 infördes det mildare "stavnsbåndet"
(hvarigenom bonden väl bands vid torfvan, men
endast tills han gjort krigstjenst). Detta band
åtdrogs emellertid hårdare under sonen Kristian VI
(1730–46), så att bönderna åter kommo i ett större
beroende af godsegarna. Industrien sökte man främja
genom konstlade medel enligt merkantilsystemets
grundsatser. Vid hofvet, som i grund och botten var
tyskt, frodades praktlystnad och fåfänga, på samma
gång som pietistiskt fromleri derifrån spred sig bland
folket. Huru ringa känsla D:s tyske statsmän hade
för landets politiska behof visade sig bl. a. deri
att D. 1742 ej sökte få den danske kronprinsen vald
till tronföljare i Sverige framför den holsteinske
prinsen Adolf Fredrik. Merkantilsystemets grundsatser
häfdades äfven under Kristian VI:s son Fredrik V
(1746–66), hvilken dessutom ökade statsskulden genom
hoflyx och genom sina krigsrustningar mot Ryssland
(1762). Kristian VII (1766–1808), Fredrik V:s son,
var under större delen af sin regeringstid sinnessvag
och således oförmögen att styra landet. 1770–72
utöfvades den egentliga makten af tysken Struensee,
en trogen representant af upplysningstidehvarfvet
med dess lidelsefulla, godtyckliga reformnit, dess
kosmopolitism och dess fritänkeri. Han efterträddes af
den konservative, men nationelle Guldberg, som genom
en väpnad neutralitet, 1780, fäste D. ännu närmare
vid Ryssland. 1773 förvärfvade han åt sitt land den
hertigliga delen af Holstein genom att afstå Oldenburg
till Ryssland, som öfverlät detsamma åt en prins af
den yngre linien. Från 1784 utöfvades regeringen af
kronprinsen Fredrik, som under Bernstorff den yngres
ledning upphäfde "stavnsbåndet", förbättrade böndernas
ställning och införde oinskränkt tryckfrihet. Handeln
blomstrade och välståndet blef allmännare, derigenom
att D. iakttog neutralitet under de europeiska
revolutionskrigen. Endast ogerna biträdde regeringen
Ryssland under kriget mot Sverige 1788. Deremot
gjordes 1794 en öfverenskommelse med sistnämnda land
att medelst en gemeasam flotta värna handelns och
sjöfartens frihet i de nordiska farvattnen. Men efter
Bernstorffs död, 1797, inträdde en omkastning i D:s
politik. Genom rysk påverkan inskränktes tryckfriheten
1799. D., som redan återupptagit systemet att
konvojera sina handelsfartyg och derigenom ådragit sig
Englands vrede, lät äfven förmå sig att med Ryssland,
Sverige och Preussen ingå ett nytt förbund om väpnad
neutralitet (1800). Detta ledde till ett öppet
fredsbrott med England och till sjöslaget
på Köpenhamns redd d. 2 April 1801, utan att Ryssland
lemnade D. någon hjelp. Derefter förde D. i några år
en tvetydig politik, som vacklade mellan Frankrike
och England. Men då sistnämnda land fruktade, att
Napoleon efter Tilsit-freden skulle, i förbund med
Ryssland, tvinga D. att sluta sig till Frankrike,
fordrade det, att D. skulle ingå förbund med detsamma
mot Frankrike och gifva sin flotta i pant. Denna
fordran afslogs, och nu följde bombarderingen af
Köpenhamn och flottans förlust (1807) samt ett nära
sjuårigt olyckligt krig, hvilket helt och hållet
förstörde det välstånd, som uppkommit under den långa
fredstiden. Den fransk-spanska undsättningshär, som
1808 sändes landet till hjelp, uträttade ingenting,
i synnerhet som spaniorerna gjorde myteri och på
engelska fartyg återvände till sitt fädernesland. Icke
häller kriget med Sverige (1808–09) ledde till något
resultat. Dessutom försummade Fredrik VI (1808–39),
Kristian VII:s son, helt och hållet det tillfälle,
som erbjöd sig för honom att blifva tronföljare i
Sverige och att på detta sätt förena Nordens trenne
riken. 1812 slöt den ryske kejsaren Alexander
I – som 1807 lofvat D. fullständig godtgörelse
för förlusten af flottan och till en del genom
D:s hjelp 1809 vunnit Finland – med den nye svenske
tronföljaren ett förbund, som gick ut på att Sverige
skulle få Norge, med vilkor att det understödde
Ryssland. Efter en kort strid i Holstein med de
allierade måste D. 1814 med Norges förlust plikta för
sin trohet mot Frankrike. Svenska Pommern, som 1815
bortbyttes till Preussen mot hertigdömet Lauenburg,
var endast en svag ersättning. Sistnämnda landvinning
bidrog dessutom att stärka det tyska elementet
i riket. Holstein, som 1806, efter Tyska rikets
upplösning, hade införlifvats med D., blef; liksom
Lauenburg, upptaget i det nya tyska förbundet. Redan
1813 hade D. måst göra statsbankrutt (jfr sp. 860),
och det dröjde många år, innan det hann åter svinga
sig upp till sitt förra välstånd. Ännu 1820–26
nödgades många större och mindre jordbrukare gå
från sina gårdar, derför att de icke ens kunde
betala skatterna. Fredrik VI:s plan (uppgjord 1810)
att mot den länge fortsatta förtyskningen skydda
det danska språket i mellersta Slesvig strandade på
ämbetsmännens motstånd. Samtidigt med att konungen
1834, under inverkan af franska Julirevolutionen
(1830), gaf sina undersåtar en ständerförfattning med
fyra särskilda rådgifvande församlingar, upprättade
han en gemensam regering och en egen högsta domstol
för Slesvig och Holstein, genom hvilka åtgärder det
sistnämnda landets sträfvanden att draga med sig
Slesvig till Tyskland i hög grad främjades. Emedan
Fredrik VI dog utan manlig afkomma, gick kronan öfver
till hans närmaste frände, Kristian VIII (1839–48),
son till Kristian VII:s aflidne broder, arfprinsen
Fredrik. Denne följde en svag och vacklande politik
i förhållande till slesvig-holsteinarna och kunde
ännu mindre än sin företrädare lugna det allmänna
missnöjet med ställningen i hertigdömena. 1842–46
rent af gynnade han de slesvig-holsteinska anspråken
genom att göra sin svåger prins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
