Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fredrik af Augustenborg till ståthållare. Det understöd
han kunnat erhålla af danska folket försmådde han
och visade sig afgjordt fientlig mot dess önskan att
komma i åtnjutande af politisk frihet. Under hans son
Fredrik VII (1848–63) utbröt slesvig-holsteinarnas
länge förberedda uppror och fick genast understöd
i Tyskland. Konungen vände sig då till folket,
åt hvilket han genom grundlagen af d. 5 Juni
1849 gaf frihet. Efter tre års strid lyckades han
undertrycka upproret. Men i stället för att efter
segern gifva grundlagen kraft äfven i Slesvig eller
åtminstone fästa detta närmare vid konungariket än
vid Holstein, lät han af de tyska stormakterna förmå
sig att 1852 offentliggöra en ny helstatsförfattning
("fällesforfatning"), hvilken efter långvariga
underhandlingar med riksdagen kom till stånd
1855. Genom det nya statsskicket kom grundlagen
att gälla endast för D:s särskilda angelägenheter,
hvaremot utrikesärendena, hären och flottan, tull- och
postväsendet samt statsskulden blefvo gemensamma
angelägenheter, som förlades under riksrådet, i
hvilket de särskilda landsdelarna voro representerade
efter befolkningssiffran och hvars medlemmar valdes
efter ett vida mindre frisinnadt valsätt än det,
som grundlagen infört i D. I Slesvig och Holstein
upprättades åter de gamla provinsständerna, och
dessa fingo nu beslutande makt. Likväl voro hvarken
holsteinarna eller de tyske slesvigarna nöjda. I
likaberättigandet vid riksrådets sammansättning sågo
de endast ett underordnande under det danska flertalet
(konungariket egde tre femtedelar af monarkiens
innevånareantal). Den jämnlikhetsställning, som 1850
blifvit införd mellan de båda nationaliteterna i
mellersta Slesvig, var i deras ögon en kränkning af
det tyska språkets traditionella öfverhöghet och af
den tyska odlingens naturliga rättighet att utbreda
sig på grannfolkens bekostnad. Slesvig-holsteinarna
fingo snart medhåll af de tyska stormakterna och af
förbundsdagen. Redan 1858 måste helstatsförfattningen
upphäfvas för Holstein och Lauenburg. Trots
långvariga underhandlingar, till en del under engelsk
bemedling, och oaktadt D. gjorde flere eftergifter,
vans ingen enighet. 1863 beslöt D. att förändra
helstatsförfattningen utan hänsyn till de tyska
landen; sjelfva gemensamheten skulle likväl upphöra
först när ingen öfverenskommelse kunde åstadkommas om
de gemensamma angelägenheterna. Den nya författningen
(November-författningen) kom till stånd endast två
dagar före Fredrik VII:s död, d. 15 Nov. 1863. Med
honom utdog det oldenburgska huset på svärdssidan. De
tyska stormakterna påstodo, att hans efterträdare,
Kristian IX, hade förspillt sin på Londontraktaten
af 1852 grundade arfsrätt till tronen, och som skäl
för detta påstående uppgåfvo de, att de aftal, som
före nämnda traktats afslutande blifvit träffade
mellan D. och Tyskland, icke blifvit hållna af det
förstnämnda landet. Fastän alla stormakterna hade i
Londontraktaten förklarat, att den danska monarkiens
upprätthållande var särdeles vigtigt för freden och
jämnvigten i Europa, uppträdde likväl ingen till D:s
försvar. En förbundsexekution företogs i Holstein, der
rebellerna utropade prinsen af Augustenborg till hertig
(under namn af Fredrik VIII). 1864 utsträckte
Tyskland sitt våld äfven till Slesvig, som skulle
tagas i pant för uppfyllandet af de löften D. gifvit
1851. Dannevirke utrymdes d. 5 Febr. 1864 utan
något allvarligt försvar; de tyska trupperna ryckte
kort derefter in i Jylland, och d. 18 April intogos
de sönderskjutna skansarna vid Dybböl. Icke långt
derefter sammanträdde en konferens i London. Men då
vestmakterna icke kunde komma öfverens om att hjelpa
D., då Ryssland i hemlighet stod bakom Tyskland
(alla dessa makter hade dock 1720 och 1732 garanterat
D. besittningen af Slesvig) och då man icke kunde
blifva ense om en delning af Slesvig, upptogs åter
striden. Några dagar derefter, å. 29 Juni 1864,
öfverrumplades och intogs ön Als af preussiska
trupper. Enär alla makterna lemnade D. i sticket,
måste det nu söka fred. Genom traktaten i Wien d. 30
Okt. s. å. tvingades det att afstå icke allenast
de båda tyska hertigdömena, Holstein och Lauenburg,
utan äfven det urgamla danska landet Slesvig, hvars
norra del otvifvelaktigt är dansktalande och hvars
befolkning sedan otvetydigt tillkännagifvit sin önskan
att blifva återförenadt med D. (I Pragfredens femte
paragraf öfverenskommo Österrike och Preussen 1866,
att detta senare land skulle till D. återlemna
norra delen af Slesvig, om befolkningen i denna
landsdel genom allmän omröstning förklarade
sig för en sådan återförening. Den preussiska
regeringen påbjöd likväl ej någon omröstning och
öfverenskom 1878 med Österrike om paragrafens
upphäfvande.) Efter det olyckliga krigets slut
riktades uppmärksamheten på att sammansmälta
Juni-grundlagen med November-författningen. Först
efter mycken strid lyckades man, medelst "den
genomsedda grundlagen af d. 28 Juli 1866",
fullborda detta värf. Derefter omorganiserades
hären (1867), hvarjämte flere förvaltningsreformer
genomfördes. Det materiella välståndet främjades
genom jernvägsanläggningar och ihärdig verksamhet,
i synnerhet hvad jordbruk och handel vidkommer. Ty
värr har landets utveckling under de senaste åren
hämmats och allt framåtskridande i lagstiftningen
afstannat till följd af en strid mellan regeringen
och landstinget å ena sidan samt folketingets
demokratiska flertal å den andra. Detta senare yrkar
det parlamentariska styrelsesättets införande samt
att folketinget skall få en öfvervägande inflytelse
på regeringen, utan hänsyn till att derigenom en
inskränkning göres både i konungens frihet att
välja ministrar och i landstingets likaberättigande
i anslags- och lagstiftningsfrågor. E. Ebg.
Danska riksvapnet utgöres af en sköld, som genom ett kors är
delad i fyra fält. I öfversta fältet till venster
finnes det ursprungliga danska vapnet: tre blåa
lejon med nio röda hjertan (egentligen "sjöblad") på
guldgrund. Mellersta fältet till höger innesluter de
båda slesvigska lejonen. Nedersta fältet till venster
är på tvären deladt i två hälfter, af hvilka den
öfversta innehåller tre gyllene kronor på blå grund
(till minne af de tre nordiska rikenas förening),
under det den nedersta är på längden delad i två
hälfter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
