Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väckelsen åt Johannes Ewald (1743–81), den nya tidens
förelöpare och bebådare. I den fornnordiska mytologien
och hjeltesagan (tragedien "Rolf Krage", sångspelet
"Balders död"), i allmogelifvet (sångspelet
"Fiskerne") och i en innerlig religiositet
(det bibliska dramat "Adam og Eva" samt många
lyriska dikter) fann Ewalds varma hjerta och
lågande inbillningskraft källorna till en poesi,
som motsvarade folkets djupaste känslor. I början
förleddes han genom Klopstocks exempel till ett
svulstigt och affekteradt framställningssätt. Men
varnad af den norska skolans gyckel med hans
"ha-stemte toner" och framför allt vägledd af sin
sanningskärlek och höga uppfattning af diktkonstens
bestämmelse, lyckades han genom träget arbete gifva
en allt större mjukhet åt det svårhandterliga
språket. Aldrig har detta ljudit skönare än
i en del af hans skaldestycken och prosaiska
uppsatser. Derjämte bör anmärkas, att Ewald som
verskonstnär stod vida framför sin tid. Så upptog han
t. ex. den orimmade femfotade jamben, redan innan den
infördes i den tyska literaturen, och han skref den
korrektare än någon senare dansk skald. Han var föga
förstådd, när han dog, och det såg ut, som om ingen
skulle upptaga hans lifsgerning. Endast T. Thaarups
dramatiska bondidyller ("Höstgildet" och "Peters
bryllup") voro ett slags fortsättning af en bland de
riktningar, på hvilka Ewald slagit in. Thaarup utgör
derför, såsom allmogevän, en länk mellan Ewald och
Grundtvig. Hufvudmännen under den följande tiden: den
ytlige, mångskrifvande dryckesskalden, öfversättaren,
kritikern och publicisten K. L. Rahbek (1760–1830)
och den rikt begåfvade, men såsom skald och menniska
hållningslöse poeten Baggesen (1764–1826), tillhörde
i allt väsentligt upplysningstidehvarfvet. De voro
visserligen mer eller mindre mottagliga för de nya
idéerna och följde i viss mån dessas banérförare,
men förmådde ej bryta väg. Det var ur de af Ewald
öppnade källorna – den nordiska fosterlandskänslan,
kärleken till allmogen och den kristna tron –, som
det andliga lifvet skulle pånyttfödas.
4. Den nordiska renaissancen. Ända sedan folkvisornas
tid har hvarje ny rörelse i det danska folkets
utveckling framkallats genom väckelser från
utlandet. Men hvarje ny europeisk strömning, som
nått D., har väckt till medvetande och verksamhet
någon kraft, som var folket medfödd. På samma gång
dessa krafter assimilerat det främmande, hafva de
tillbakavisat det med folklynnet oförenliga. Så
skapades nya verk, hvilka ej kunna anses för
efterhärmningar. På dessa verk lefde allmänheten
sedermera under den följande tiden, och den märkte
kanske ej, att nya idéer uppstodo i de stora
kulturlanden, förrän en ny impuls utifrån kallade
den nationella kraften till nytt lif. Sådant var
förhållandet under reformationstiden, så ock med
Holberg. Detsamma inträffade vid början af detta
århundrade och har sedermera ofta förnyats. Vid
den tid, då nationens sjelfkänsla, efter åttio års
förslappande fred, mäktigt återupplifvades genom
den ärofulla sjödrabbningen
på Köpenhamns redd (d. 2 April 1801), återkom den unge
norrmannen Henrik Steffens från Tyskland och föredrog
(1802) vid Köpenhamns universitet den schellingska
naturfilosofiens teorier. Dessa föreläsningar voro
epokgörande. Visserligen hade man förut känt och
med alltjämt stegradt deltagande följt det nya
andliga lifvet i Tyskland (representeradt af Kant,
Schiller, Göthe m. fl.). Men nu lärde man känna det
som en länk i menniskoslägtets utvecklingshistoria,
och i samband dermed visade sig tillvaron som en af
gudomlig anda uppfylld idéverld, hvilken konsten hade
till uppgift att framställa i bilder, vetenskapen
att utforska samt religionen och sedeläran att
förverkliga i det timliga lifvet. De unga snillen –
Öhlenschläger, Grundtvig, Mynster, bröderna Örsted
m. fl. –, som befunno sig i Steffens’ åhörarekrets,
kände sig manade att, en hvar med sina gåfvor,
lyfta sina landsmän till en högre ståndpunkt än den
dittills rådande andefattiga rationalismens. De sökte
likväl ej sina vapen i efterhärmning af de tyska
mönstren. Mer eller mindre beslutsamt, mer eller
mindre medvetet vände de sig till de under 18:de
årh. förbisedda, ur folkets eget inre framspringande
lifskällorna. Det är tydligt, att då naturfilosofien
väsentligen är poetisk, dess verkan först skulle
röja sig på diktkonstens område. Öhlenschläger
(1779–1850), som äfven förut känt sig gripen af
fornnordiska ämnen, fick nu mod att framdraga dessa
i dagen. Efter ett långt samtal med Steffens satte
han sig till att dikta skaldestycket "Guldhornene",
det första fulltoniga ackordet på den återfunna
nordmannaharpans strängar. På denna dikt följde
år efter år nya sånger, den ena storslagnare än den
andra ("Tors rejse til Jotunheim", "Baldur hin gode"
samt "Hakon jarl" och andra nordiska tragedier). Än
återknöt han nutidspoesien vid medeltidsfolkvisan
och utbildade sålunda den danska romansen, i
hvilken han kanske firade sin största triumf som
konstnär; än vände han sig med öfverlägsen humor
(i den dramatiska idyllen "Sankt Hans aftenspil",
1803) mot den kälkborgerliga nyttighetsteori,
som man dittills tillämpat i konsten; än skref han
(i "Aladdin", 1805) lyckans och snillets poetiska
historia. Man har betecknat Öhlenschlägers poesi som
en gren af den tyska romantiken. Denna uppfattning är
oriktig. Den romantiska lifsåskådningen, som utgår
från panteism, är i grund och botten oetisk. Men
det, som förnämligast grep Öhlenschläger i de gamla
myterna och sägnerna, var just deras öfvervägande
etiska uppfattning af lifvet såsom en strid mellan
goda och onda makter. Denna uppfattning genomgår
alla skaldens verk. Till och med Aladdin, denne
lyckans gunstling, blifver icke värdig sin lycka,
förrän han slutligen frivilligt gör lampan till
föremål för en öppen strid mellan sig sjelf och den
lömska, usla afundens representant. Denna uppfattning
härrörde från det innersta i diktarens skaplynne,
och något med densamma befryndadt återfinnes i alla
hans arbeten. Men detta är icke romantiskt. Riktigare
vore att kalla Öhlenschlägers poesi en pånyttfödd
nordisk klassicism. Endast i några få arbeten, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
