Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säkert och af all skiftande skrifttolkning oberoende
uttryck för sin tros innehåll. Rationalismen –
mot hvilken Grundtvig allt från 1810 städse uppträdt
mycket skarpt – hade, mildrad och i en mindre krass
form, funnit en talangfull målsman i professor
H. N. Clausen. Ett kyrkohistoriskt arbete af honom
("Katholicismens och protestantismens kirkeforfatning,
läre och ritus", 1825) framkallade s. å. ett våldsamt
angrepp af Grundtvig, som af denna orsak dömdes till
böter och censur, hvarför han nedlade den presterliga
befattning han nyss förut erhållit. Sedermera lefde
Grundtvig i många år som enskild vetenskapsman
och skriftställare. Men från ofvannämnda tidpunkt
(1825) växte hans andliga krafter i omfattning och
styrka. Från den närmast följande tiden härröra
hans förnämsta vetenskapliga och vittra idrotter,
bl. a. "Nordens mythologi og sindbilledsprog" (1832)
samt "Håndbog i verdenshistorien" (1833–36)
– hvardera egentligen utgörande en myternas
och historiens filosofi, afsedd att främja
folkupplysningen –; vidare hans djupt betydelsefulla
psalmdiktning, som fortfor att flöda ända till hans
sista lefnadsår; föreläsningar öfver mytologi,
historia och kyrkohistoria; en lång följd af
predikningar; en mängd skrifter i politiska och
sociala frågor, synnerligast rörande folkupplysningen,
och slutligen hans initiativ till upprättande
af folkhögskolor. Under samma tid började allt flere
män och qvinnor af alla stånd – från kronprinsessan,
sedermera drottning Karolina Amalia, till de
fattigaste torpare – samlas omkring honom. "Menige man" greps af
hans och hans vänners ord. "Grundtvigianer"
blef namnet på ett religiös-politiskt parti, hvilket
till en början stod skarpt afsöndradt från det
öfriga folket. Grundtvigianernas åsigter och metoder
hafva likväl, särskildt i fråga om uppfostran och
predikosätt, småningom banat sig väg långt utom
partiet. I sjelfva verket finnes numera knappast
någon yngre dansk prest, som icke är påverkad af
Grundtvig, liksom det näppeligen gifves någon dansk
skola, der icke en eller annan grundtvigiansk
idé tillämpas. Från Grundtvig utgick sålunda en
bland hufvudströmningarna i det danska folkets
andliga lif i våra dagar. Året 1825 torde kunna
räknas som begynnelsen till den danska odlingens
senaste skede. Efter den tiden beträdde nämligen de
fleste äldre skalderna nya vägar, och det uppstod en
hel ny generation af skriftställare, som förde det
redan började vidare framåt. På skaldekonstens
område inledde Öhlenschläger, som under
några år icke diktat något arbete för scenen, med
"Väringerne i Miklagård" (1827) en ny, lång följd
af historiska skådespel, bland hvilka särskildt
må nämnas "Dina" (1842) samt "Kjartan og Gudrun"
(1848), såsom vittnesbörd om att den grånade skalden
ännu var mäktig att anslå helt nya toner. Vid sidan
af honom uppträdde från 1826 J. K. Hauch (1790–1872)
såsom författare af skådespel och romaner. Ingemann
skref sina historiska romaner (1824–36) med ämnen
från D:s medeltid och gjorde sig, bredvid Grundtvig,
gällande som en betydande psalmdiktare. Heiberg
skapade, på
bellmansk grundval, ett nytt slags lustspel, vådevillen,
som utgör en egendomlig sammansättning af skämt,
romantik och musik. Den första af Heibergs vådeviller
("Kong Salomon og Jörgen Hattemager") uppfördes
1825. Den kan sägas hafva gjort epok i det danska
skådespelets historia. Till Heiberg anslöto sig
andra lustspels- och vådevillförfattare, bl. a. den
finkänslige, produktive, men tämligen ytlige
H. Hertz (1798–1870), J. K. Hostrup (f. 1818) samt,
inom en något lägre sfer, T. Overskou (1798–1873)
och E. Bögh (f. 1822). Äfven läsdramat har flitigt
odlats. Utom Heiberg, hvars "En själ efter döden" är
ett synnerligen märkligt alster i den högre satiren,
framstår (från 1832) inom denna läsdramats diktart
den svårmodige, bittre, men snillrike Paludan-Müller
(1809–76), som äfven författade många poetiska
berättelser, bland hvilka "Adam Homo" intager
det främsta rummet. De fleste bland dessa skalder
riktade äfven lyriken, men öfverstrålades alla på
detta område af naturens och kärlekens sångare,
Kristian Winther (1796–1876), som, i högre och
innerligare mening än någon annan dansk skald,
i konstform utbildade den gamla folkvisan (dikten
"Hjortens flugt", 1855). H. K. Andersen (1805–75)
knöt på ett annat område det gamla vid det nya,
i det han på grundvalen af de urgamla, hela den
indoeuropeiska stammen tillhöriga folksagorna
diktade sina verldsbekanta barnsagor. Samma sträfvan
att återgå till det ursprungliga – en sträfvan,
som allt ifrån Ewalds tid utgjort ett hufvuddrag i
D:s andliga lif – uppenbarar sig hos S. S. Blicher
(1782–1848), som med skarp blick för det poetiska
i allmogelifvet skapade bondenovellen, hvilken
under de senare åren, till följd af den sociala
utvecklingens starkt demokratiska riktning, funnit
många odlare. Inom den poetiska literaturen hafva den
nyare tidens politiska rörelser gifvit lyftning åt den
fosterländska och politiska visan, i hvilken C. Ploug
(f. 1813) är en mästare. Roman- och novell-literaturen
har, efter fru Gyllembourg-Ehrensvärds första
framträdande med "Hverdagshistorierne" (1827), år
efter år tillvuxit. Bland dess odlare trädde den
tämligen matte och ytlige S:t Aubain (pseud. Carl
Bernhard, 1798–1865) närmast i fru Gyllembourgs
fotspår. K. Brosböll (Carit Etlar, f. 1820), har
skrifvit en mängd historiska noveller, som röja
stor uppfinningsförmåga. Nämnas böra vidare den
skarpsinnige, äfven som publicist mycket verksamme
M. A. Goldschmidt (f. 1819) samt H. F. Evald
(f. 1821), författare af såväl nutidsnoveller som
historiska romaner af högt värde.
På vetenskapernas område har den nordiska
fornforskningen, i alla sina
olika grenar, väckt det största och allmännaste
intresset. Denna vetenskap, hvilken så att säga
skapades af den nitiske samlaren K. J. Thomsen
(1788–1865), stiftaren af "Oldnordisk museum" i
Köpenhamn, har sedermera blifvit på ett utmärkt sätt
idkad af J. J. Worsaae, C. Engelhardt m. fl. Såväl
arkeologer som fornforskare i allmänhet erhöllo en
vigtig föreningspunkt i det af C. K. Rafn (1795–1864)
år 1825 upprättade "Nordisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
