Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dansmusik, den musik, hvars närmaste uppgift är att reglera dansens rörelser - Dansraseri. Se Danssjuka - Danssjuka (Lat. chorea, chorea S:ti Viti, chorea minor), patol. - Dansör (Fr. danseur), dansare. - Dansös (Fr. danseuse), danserska - Dantan, Jean Pierre - Dante Allighieri (Aldigh-, Aligh-)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom operan hafva många nationaldansar kommit
till heders (t. ex. boleron och tarantellan i
"Den stumma"). I senare tid hafva tonsättarna dels
återupptagit äldre former, dels med förkärlek vändt
sig till de ungerska dansarna. Nordiska komponister
odla äfven inhemska former (polskan, hallingen
m. fl.). Öfver hufvud kan sägas, att dansmusiken
nu för tiden fått ett nästan öfverväldigande
inflytande. Icke nog med att den vanligen intager
lejonparten af kafékonserternas program: dansrytmen
har äfven inkräktat på andra musikformer än dansens,
särskildt inom operan och enkannerligen operetten. Jfr
Dans. A. L.
Dansraseri. Se Danssjuka.
Danssjuka (Lat. chorea, chorea S:ti Viti, chorea
minor), patol., en sjukdom, som utmärker sig genom
ofrivilliga muskelryckningar, hvilka dels uppkomma
vid afsigtliga rörelser och inverka störande på
dessa, dels uppträda under det patienten är i
hvila. Sjukdomen förekommer hufvudsakligen under
senare delen af barnaåldern, oftare hos flickor än
hos gossar. Dess utbrott föranledes ej sällan af
psykiska affekter, t. ex. förskräckelse. Stundom
uppkommer den genom imitation och tyckes så att säga
vara smittosam. Vanligen visa sig ryckningarna först
i ena eller andra handen. Då patienten skall fatta ett
föremål, föres handen åt ett helt annat håll, och den
sjuke tappar lätt hvad han håller i. Skall han föra
ett glas till munnen, sker det med stor svårighet,
under en mängd rörelser med armen i olika riktningar,
och vanligtvis spiller han ut innehållet. Hans
gång är ofta högst besynnerlig: han kastar foten
åt sidan eller den ena foten öfver den andra och
faller lätt om kull. Äfven då han försöker vara
stilla, uppkomma omotiverade rörelser med händerna
och fötterna; hans ansigte förvrides af grimaser,
han rynkar pannan, räcker ut tungan, kniper i hop
ögonen, smackar med läpparna o. s. v. Allt detta
sker utan och mot den sjukes vilja. Stundom äro
ryckningarna begränsade till ena hälften af kroppen
(hemichorea). Under sömnen upphöra de nästan alltid
fullständigt. Sjukdomen varar merendels några månader,
men öfvergår nästan alltid till fullständig helsa. Att
den beror på förändringar i det centrala nervsystemet,
är otvifvelaktigt; men dessa förändringars natur är
föga känd, emedan sjukdomen ytterst sällan leder
till döden. Vid behandlingen äro hvila och lugn
hufvudsaken. Med chorea behäftade barn blifva ofta
af oförståndiga föräldrar och lärare utsatta för
hårdhändt behandling, emedan deras besynnerliga
grimaser och gester betraktas såsom yttringar af
okynne. Detta är högeligen oriktigt. Sådana barn måste
tvärtom behandlas med stor mildhet. I allmänhet torde
det vara olämpligt att, så länge sjukdomen varar,
låta barnen besöka skolan, emedan skolarbetet och
kamraters gyckel inverka menligt på sjukdomen och
denna möjligen kan spridas till andra barn. Emedan
chorearyckningarna upphöra under sömnen, bör man
låta de sjuke sofva så mycket som möjligt. För att
främja och förlänga sömnen gifves ofta med fördel
kloral och dylika medel. Sjukgymnastik och bad äro
stundom af stor nytta. Invärtes
medel användas efter olika indikation i de olika
fallen. Ett bland de mest berömda medlen är arsenik
i lämpliga doser.
Den ofvan beskrifna chorean, chorea minor, är en
sjelfständig sjukdom. Benämningen chorea magna har
deremot utan åtskilnad användts för åtskilliga
sjukdomsfall med häftiga konvulsiviska symptom,
men för öfrigt af olika art. Så t. ex. hafva
såsom chorea magna beskrifvits fall af hysteri,
af fallandesot, hjern- och ryggmärgslidanden,
och ej sällan har chorea magna varit simulerad. –
Från danssjukan bör också helt och hållet skiljas det
epidemiska dansraseriet, en troligtvis hufvudsakligen
psykisk rubbning, som herskat vid flere tillfällen,
i synnerhet under medeltiden, då den vann stor
utbredning, särskildt efter pestepidemien i senare
hälften af 14:de årh. När det uppträdde i Strassburg
och hundratals deraf angripna menniskor ledo af
våldsamma konvulsioner, anordnade myndigheterna
vallfärder till S:t Vitus’ kapell i Zabern. Deraf
uppkom benämningen "S:t Veitstanz" (chorea S:ti
Viti). – Den engelske läkaren Thomas Sydenham
(1624–89) var den förste, som begränsade benämningen
till den sjukdom, hvilken nu kallas danssjuka, chorea
S:ti Viti. P. W.
Dansör (Fr. danseur), dansare. – <sp>Dansös
(Fr. danseuse), danserska.
Dantan [dangtang], Jean Pierre, fransk bildhuggare,
f. 1800, d. 1869, studerade i Rom tillsammans med sin
broder bildhuggaren Antoine Laurent D. (f. 1798,
d. 1878) och utbildade sig till en särdeles
framstående porträttskulptör. Som sådan vann han rykte
i synnerhet genom sina karrikaturstatyetter, eller
s. k, charger (Wellington, Talleyrand, Victor Hugo,
Rossini m. fl.). Hans son Joseph Edouard D. (f. 1848)
är historiemålare.
Dante Allighieri (Aldigh-, Aligh-), italiensk
statsman och skald, föddes i Florens 1265, sannolikt
i Maj, och härstammade från en af sin födelsestads
äldsta patriciska familjer. Hans farfars farfar
gifte sig inom den rika och ansedda lombardiska
slägten Allighieri. Den äldste sonen i detta
äktenskap antog moderns namn, och af denne var D. en
ättling. Dante, en förkortning af Durante, är endast
hans förnamn. Fadern dog redan 1270, och gossens
uppfostran anförtroddes då åt den lärde Brunetto
Latini. Till den omfattande vetenskapliga bildning,
som D. inhemtade, dels under dennes ledning, dels vid
universiteten i Bologna och Padua, lade han äfven
en konstnärlig, förvärfvad under intimt umgänge
med sådana män som målaren Giotto och musikern
Casella. Derjämte nådde han i ynglingaåren den
fullkomning i ridderliga idrotter, som var oumbärlig
för en verklig nobile. Den provençalska skaldekonsten
väckte tidigt hans håg för poetisk alstring. Bland
hans skaldevänner märkas Guido Cavalcanti, Cino
da Pistoja och Dante da Majano. Det djupa intryck
Folco Portinaris sköna dotter Beatrice gjorde på
D:s unga sinne utöfvade ett mäktigt inflytande på
hans själs utveckling. Han såg henne första gången
vid en Majfest, då han ännu knappt var nio år gammal
(hon var ett år yngre), och träffade henne derefter
icke mer än högst ett par
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
