Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Datura - Daturin - Dau - Daub, Karl - Dauban, Charles Aimé - Daubensee - Daubenton, Louis Jean Marie, fransk naturforskare - Daubentons fladdermus - Daubigny, Charles Francois - Daubrée, Gabriel Auguste, fransk geolog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Datura L., bot. farmak., växtslägte af
nat. fam. Solanaceae Juss., kl. Pentandria L.,
lätt igenkänneligt på sina trattlika, regelbundna,
femflikade, i knoppen på längden veckade blomkronor
och den nedtill fyrrummiga, upptill tvårummiga
kapselfrukten. Alla arterna äro giftiga, till följd
deraf att de innehålla alkaloiden daturin, och
många bland dem användas i medicinen. Allmännast
bekant är den vanliga spik-klubban, D. stramonium
L., som anses härstamma från orienten, men nu
är utbredd öfver nästan hela Europa och äfven
förekommer i Sverige, oftast i gamla trädgårdar
samt å afskrädesplatser. Dess torkade blad utgöra
drogen folia stramonii. Enligt svenska farmakopén böra
dessa blad samlas under växtens blomning och årligen
förnyas. De friska bladen äro äggrunda, spetsiga,
med tre eller fyra grofva, nästan fliklika tänder å
hvardera kanten, – samt långskaftade med inga eller
några få glesa hår – ett kännetecken, hvarigenom
spikklubbeblad skilja sig från bolmörtsblad. Denna
drog har länge begagnats för att stilla eller lindra
bröstkramp (astma), hvarvid den merendels rökts
blandad med tobak eller andra ämnen. – Äfven fröna,
semina stramonii, äro i Sverige officinella. De äro
platta, njurformiga, omkr. 4 millim. i tvärlinie,
matt blåsvarta, nätgropiga samt innehålla något mera
daturin än bladen och användas till beredning af
tinctura stramonii, som för samma ändamål som bladen
gifves i dos af 5–15, högst 30, droppar. Giftigast
bland alla arterna är den i Ostindien och Kina
växande D. ferox L. D. tatula L., i södra Europa, och
D. metel, i Ostindien, användas såsom D. stramonium,
men af fröna hos D. metel kan äfven beredas en
ljufligt berusande dryck. En liknande dryck beredes i
södra Amerika af den der växande D. sanguinea R. et
P. Denna dryck, s. k. "tonga", försätter i ekstas,
hvarför den begagnas af indianernas prester, när
de skola meddela svar från gudomen. Tonga kan äfven
framkalla anfall af vildt raseri. – I svenska växthus
och i det öfriga Europas trädgårdar odlas den ståtliga
D. (eller Brugmansia) arborea L. för de stora,
praktfulla, trumpetlika, hängande, hvita blommorna.
O. T. S.
Daturin, kem. farmak., en vanligen ur spikklubbans
frön framställd alkaloid, hvars kemiska
sammansättning (C34 H23 NO6) och öfriga egenskaper
alldeles öfverensstämma med atropinets. Den
enda skilnaden mellan daturin och atropin är
att det förra verkar ännu häftigare än det
senare. Jfr Atropin, Belladonna och Datura.
O. T. S.
Dau, Arab., sjöv., namn på ett slags tvåmastade
arabiska fartyg, som begagnas till kustfart och
slafhandel. Se Baggala.
Daub, Karl, tysk teolog, f. 1765, d. 1836 som
teologie professor i Heidelberg, utgaf Die dogmatische
theologie jetziger zeit oder die selbstsucht in der
wissenschaft des glaubens (1833) m. m. På svenska
finnes: "Inledning till moralteologien" (1853).
Dauban [dåbang], Charles Aimé, fransk skriftställare,
född d. 19 Jan. 1820, var en längre tid lärare i
historia vid åtskilliga högre läroverk och blef 1854
tjensteman vid nationalbiblioteket
samt utnämndes der 1858 till bibliotekarie. D,
har bl. a. författat Histoire contemporaine (1864,
ny uppl. 1865), Histoire du moyen âge (1867–74,
tillsammans med Grégoire), Paris en 1794–95
(1869), Les prisons de Paris (1870) och Histoire de
Louis-Philippe (1872), hvarjämte han utgifvit Mémoires
de Pétion, Buzot et Barbaroux (1866).
Daubensee (Dubensee), sjö i schweiziska kantonen
Wallis (Le Valais), vid Gemmipasset, 2,206 m. (7,430
f.) öfver hafvet.
Daubenton [dåbangtång], Louis Jean Marie, fransk
naturforskare, f. 1716, anställdes 1744 som
konservator vid det naturhistoriska museet i Paris,
blef 1775 lärare i naturalhistoria vid Collége de
France och utsågs 1799 till medlem af senaten. Död
1800. D. är hufvudsakligen känd som medarbetare
i Buffons "Histoire naturelle". Han skref äfven
ett stort antal afhandlingar i zoologi, jämförande
anatomi, växtfysiologi och mineralogi m. m.
Daubentons fladdermus, Vespertilio Daubentonii,
zool., en till de tunnörades slägte (Vespertilio)
inom fladdermössens familj (Vespertilionidae)
hörande art. Öronen räcka, framåtböjda, icke utom
nosspetsen, och svansflyghudens elastiska tvärband
äro oregelbundna och otydliga. Till skilnad från
sina samslägtingar har denna fladdermus för öfrigt
underarmen högst 37 millim. (1,25 tum) lång och
ländflyghuden räckande till mellanfoten. Hon är 50
millim. (1,7 tum) lång, till färgen ofvan svart-
eller brunaktig med mörkare bottenfäll och oftast
grågulaktiga hårspetsar, undertill hvitaktig, på
öron och flyghud mörkbrun samt förekommer allmänt
från Skåne upp till Dalarna och Gestrikland.
J. G. T.
Daubigny [dåbinji], Charles François, fransk
landskapsmålare, f. 1817, d. 1878, fick sin första
undervisning af fadern, Edme François D., en
landskapsmålare af den klassiska skolan, vistades
1835–38 uti Italien och besökte derefter P. Delaroches
atelier i Paris. Snart började han emellertid på
fullt allvar studera efter naturen. Han utställde sina
arbeten med stigande framgång och blef slutligen en
af hufvudmännen för det moderna landskapsmåleriet,
det s. k. stämningsmåleriet. Onekligen var han en
bland de målare, hvilka kraftigast gifvit uttryck
åt det natursinne, som utmärker vår tid, och hans
inflytande har varit mycket stort. Bland hans arbeten
må nämnas Skörden, Slussen vid Optevoz, Våren (1857),
Våren (1868), Månuppgång, Qvarnar i Dordrecht
och Solnedgång vid Villerville (1873), hvilka alla
äro målade med bred pensel och, sedda på lämpligt
afstånd, göra ett djupt intryck af sanning. Hans
specialitet var målning af flodstränder; särskildt
älskade han Oises idylliska vatten. D. var äfven en
framstående raderare och lemnade som tecknare många
bidrag till illustrerade tidningar samt tidskrifter
("Illustration", "Jardin des plantes"’, "Artiste"
m. fl.). – Hans son, landskapsmålaren Charles Pierre
D., har utbildat sig i faderns riktning.
Daubrée [dåbre], Gabriel Auguste, fransk geolog,
f. 1814, sedan 1867 generalinspektör för de franska
bergverken, har särskildt gjort sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
