Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - David
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
David (Hebr., "älskad"), konung i Israel 1055–1015
(enl. andra 1061–1021) f. Kr., var yngste sonen
till Isai, af Juda stam, och föddes i Betlehem
1085. När Saul genom sina synder gjort sig ovärdig
att sitta qvar på tronen, begaf sig profeten Samuel
på Guds befallning till Betlehem och smorde D. till
konung. Den sistnämnde måste likväl genom en lång
pröfvotid beredas för sin höga bestämmelse. För sin
ovanliga skicklighet som harpspelare kallades han till
konungens hof för att skingra dennes svårmod och blef
upptagen bland hans vapendragare. Han tyckes likväl
hafva tidtals återgått till sin förra sysselsättning,
att vakta sin faders får, och först då han i kriget
mot filistéerna utmärkt sig genom att nedlägga den
jättelike Goliat, blef han på ett varaktigare sätt
fäst i Sauls tjenst. Det var vid denna tid, som han
med Sauls son Jonatan ingick ett vänskapsförbund,
hvilket å ömse sidor utmärktes af den innerligaste
hängifvenhet, oegennytta och trohet. Men konungen,
upptänd af afund öfver den ära D. vunnit samt den
allmänna aktning och kärlek han åtnjöt, blef honom
allt mera hätsk och traktade slutligen efter hans
lif, hvarför D. måste begifva sig på flykten. Dermed
började ett oroligt och äfventyrligt skede af hans
lefnad, och detta varade ända till hans uppstigande
på tronen. Han måste till och med, enär han ej ansåg
sig trygg på israelitiskt område, taga sin tillflykt
till filistéernas konung Achis, hos hvilken han
emellertid endast genom låtsadt vansinne kunde rädda
sitt lif. Derpå samlade han i Juda öcken en skara af
400 män, med hvilka han gjorde åtskilliga infall på
de mot israeliterna fientliga folkens område. Saul,
som allt jämt förföljde honom, råkade derunder två
gånger i hans våld, men blef ädelmodigt skonad. Achis,
som trodde, att D. stridde mot filistéernas fiender,
gaf honom staden Ziklag, och vid ett utbrytande krig
mellan filistéerna och israeliterna var D. nära att
nödgas strida mot sina egne landsmän, men räddades ur
denna svårighet derigenom att de filisteiske furstarna
misstänkte hans trohet. I detta krig stupade Saul och
Jonatan, och D. gaf i en skön klagosång ett uttryck af
sin sorg öfver deras död (2 Sam. 1). Derpå återvände
han till sitt hemland och blef af sin egen stam hyllad
såsom konung; de öfriga stammarna lydde under Sauls
son Isboset. Denne blef emellertid snart mördad,
och D., som hämnades hans död, valdes till konung
af hela Israel samt blef derigenom grundläggaren af
en dynasti, som bibehöll sig ända till Juda rikes
undergång. Hans regering utgör medelpunkten af
hela den israelitiska historien. D. bragte riket
till höjden af makt och ära. I sju och ett halft
år residerade han i Hebron; men derefter, sedan
han eröfrat Jerusalem från jebuséerna, gjorde han
sistnämnda plats till rikets hufvudstad och byggde
sitt palats på kullen Zion. Han kufvade filistéerna,
israeliternas arffiender, och utvidgade sitt rike,
så att det slutligen sträckte sig mellan Eufrat,
Medelhafvet, Egypti bäck och Elat, vid Elanitiska
viken. Hans här säges hafva utgjort 288,000 man och i
krigstid lämnat uppbringas till 1,300,000 man. Föga
troligt är dock,
att D. lyckades sammansmälta detta rikes olika
beståndsdelar till en verklig enhet. – Med synnerligt
nit vinnlade sig D. om ordnandet af landets religiösa
förhållanden. Han lät föra förbundsarken till
Jerusalem och med stor högtidlighet bära den upp på
Zion, in i det för densamma uppförda tältet. Äfven
beslöt han att bygga ett tempel. Gud uttalade sitt
gillande af detta beslut, men förkunnade tillika,
att dess utförande skulle förbehållas D:s son
och efterträdare, Salomo, hvilken skulle blifva en
fridsäll furste. Vid samma tillfälle fick D. det
löftet att "hans hus och hans rike skulle bestå
till evig tid", hvilket löfte nådde sin egentliga
uppfyllelse genom Kristus, på en gång D:s son och D:s
herre. Gudstjensten utrustades af D. med stor prakt;
den gammaltestamentliga kulten vann under honom sin
högsta utbildning. Till förökande af gudstjenstens
högtidlighet inrättades ett musik-kapell af 4,000
personer, fördelade i 12 klasser.
När D. sålunda stod på höjdpunkten af makt och ära,
samkade han genom tvänne gudsförgätna handlingar,
mordet på Uria och äktenskapsbrottet med Batseba,
ofärd öfver sitt hufvud, och då inbröto straffdomarna
öfver hans hus. Han måste upplefva svåra olyckor och
skändliga gerningar inom sin egen familj. Hans son
Absalom gjorde uppror mot sin fader, så att denne
måste fly från Jerusalem. Detta uppror kufvades dock
snart, och Absalom dödades. D., som djupt sörjde
sin vanartige son, måste bekämpa ytterligare tvänne
uppror: af Seba och Adonia. Slutligen företog han ännu
en handling, som misshagade Gud: han lät nämligen,
af högmod och sannolikt i afsigt att göra sitt folk
till ett eröfrande folk, räkna allt det vapenföra
manskapet i sitt rike; men till straff utbröt en pest,
som bortryckte 70,000 män. D:s sista handlingar, hans
ifriga förberedelser till tempelbyggnaden, hans sista
lofsång till Gud och hans afskedsord till Salomo,
sprida ett försonande ljus öfver hans lif. Efter
fyratio års regering dog han, omkr. 70 år gammal,
och begrofs på Zion.
I D:s karakter och historia kan man skönja den
förderfliga inflytelsen af medgång och oinskränkt
makt. Han hade starka lidelser, för hvilka han
ofta dukade under; framfor allt var det genom
inrättandet af ett harem på österländskt sätt,
som han utsådde frön till svåra olyckor både för
sig och sitt folk. Det teokratiska konungadömet i
Israel nådde genom honom sin höjdpunkt, hvarför ock
D. mer än någon annan framhålles såsom en förebild
till konungen Kristus. Men på samma gång lades genom
hans och folkets synder grunden till det förderf, som
hastigt inbröt under de följande konungarna. Med allt
detta kan man dock ej frånkänna D. det vittnesbördet
att han var "en man efter Guds hjerta". De många fel,
till hvilka han gjorde sig skyldig, ega sin motvigt
i den ödmjukhet och ståndaktighet, som pröfningarna
verkade hos honom, det ädelmod, hvarmed han alltid
behandlade sina ovänner, och framför allt den
uppriktighet och det åt Gud hängifna sinne, hvarmed
han bekände och ångrade sina synder. Dessa egenskaper
framlysa i synnerhet i de af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
